I en avrundande reflektion om Mötet med den Andre skriver Seglora smedjas redaktör Mattias Irving om Åsnor, reklam och identiteter som krockar, och kommer med en djärv teori: Kanske finns inte egentligen den Andre?
Professor Kajsa Ahlstrand höll en initierad föreläsning under konferensens sista dag. Du kan läsa den här. Hennes föreläsning fick pusselbitarna att falla på plats i mitt eget huvud, då hon införde ett intersektionellt perspektiv på synen på den Andre. Ett enkelt faktum som vi ofta upplever, men sällan tar fasta på, är det släktskap som kan uppstå mellan människor, spontant, utan synbar anledning.
I det större samtalet i Europa idag, kulturellt, politiskt, drar vi de tydligaste skiljelinjerna mellan olika kulturer och religioner. Kommer man från en utomeuropeisk kultur utmålas man ofta som Annan. Men det som förenar och det som särskiljer oss är inte hugget i sten, och skiljelinjerna har inte alltid sett likadana ut. Under en tid i historien har det varit underklass och överklass som haft varsina subjekt som har överskridit nationella och kulturella gränser. Vid andra historiska tillfällen överskrider etnicitet religionsgränser. Politisk tillhörighet överskrider de flesta andra barriärer.
Det finns ett uttryck på franska: pont aux ânes, som betyder ”en bro för åsnorna”. Berättelsen lyder, att när en åsna närmar sig en bro som är välvd som en klassisk båge så ter den sig på ett visst avstånd som en vägg snarare än som en bro. Åsnan är, som ju alla fabler är överens om, både ett korkat och envist djur och när den väl har bestämt sig för att bron är en vägg så vägrar den att gå över bron till och med när den står alldeles framför den. Den misstar bron för ett hinder, fastän bron egentligen är vägen över det verkliga hindret.
Efter dessa fem dagars konferens har jag något förvånat konstaterat för mig själv att den Andre, detta hundraåriga begrepp, kanske är en sådan pont aux ânes. Detta främlingskap som den Andre utgör ser bara ut som en vägg på håll. När man kommer närmare den verkliga människan avslöjas ”väggens” natur. Och då vore vi åsnor om vi fortsatte att hävda detta Annanskap.
Därmed inte sagt att man inte kan ha människor i sin omgivning som man aldrig kommer att förstå sig på, som finns till i världen enligt regler som man själv bara kan gissa sig till. Ofta finns han eller hon där inom ens egen referensgrupp. Man kan ha gått i skolan tillsammans, dela livssituation, men i allt övrigt vara främlingar för varandra.
Det är bara i den större diskussionen som denna slags främlingskap kan sluta handla om enskilda människor och istället beröra större samhällsgrupper. Det är här som illusionen uppkommer, den som föder fördomarna om de Andra. Att denna Annanhet är abstrakt avslöjas ofta i de förenklade människoporträtt som uppkommer i det offentliga samtalet om den Andre. Ingen människa är enkel. Ingen människa är av första ordningen, liksom huggen i sten. Det kan bara koncept vara. Det mest beständiga är ofta det mest abstrakta.
När vi som samhälle pratar om den Andre så har vi redan utgått från att den vi pratar om inte är del i den kontext i vilken samtalet självt utspelar sig. Den Andre förstås som det vi pratar om, aldrig som den vi aktivt tilltalar.
Först kanske det verkar som att vi inte litar på att det går att samtala, men i själva verket tilltalar vi aldrig den kulturelle Andre, eftersom detta bara kan göras i en kontext där det finns ett underliggande samförstånd som garanterar att man delar samma språk. Men om det finns ett sådant underliggande samförstånd, vad händer då med den Andres annanhet? Jo, den naggas i kanten, blir inte absolut och abstrakt, utan tillfällig – något som kan bearbetas. Den Andre kan i sin mest absoluta form därför förstås som en tom negation av det egna.
En sådan negation ter den sig beständig och liksom mer verklig än det egna, det som negerats av den Andre. För vi kan inte se bortom detta inte som vi saknar förmåga att tilltala. Ställd mot denna upplevelse av den Andres oupplöslighet står bilden av den egna identiteten. Men självbilder är sällan beständiga. De står inför ständigt nya impulser och intryck.
När man ser sig själv i backspegeln vill man ofta uppleva att man haft en fast kärna som inte förändrats under hela ens livstid. Men vi har i själva verket många identiteter. Vi växlar ofta snabbt mellan dem. Identiteter kan stundom också krocka med varandra, som när ens identitet som förälder ställs mot ens identitet som rättvis och snäll, när man ibland känner sig tvungen att agera orättvist mot sitt barn, för dess egen skull.
Man ställs ofrånkomligen inför sådana svåra val; de är en integrerad del av tillvaron. Den egna identiteten är därför inte ett svar, den är en fråga som ständigt ställs på nytt till världen: Hur ska jag agera? Vem är jag? Utifrån de svar som världen ger oss, omsmider vi i varje stund vårt jag till nya former.
Under vissa perioder av ens liv är detta frågande alltmer konstant, under andra perioder stagnera det – ofta för att vi har funnit en kontext som förser oss med samma svar år efter år. Det kan göra att fråga-svar-processen förpassas till existensens bakgrundsmummel, och bara återfår sin kraft och relevans i de plötsliga avbrott som ställer allt över ända: plötsliga förluster, omvälvningar på jobbet, familjeproblem.
De gamla grekerna talade om en ”daimon” som sitter på vår axel livet ut. Alla andra kan se den, men inte vi själva. Den är vårt väsen. Ironin i detta, att vi alla kanske beter oss som kejsaren i H. C. Andersen-sagan, beskrivs kanske tydligast i en av Friedrich Nietzsches mest berömda sentenser: ”Vi är främlingar för oss själva, vi insiktsfulla!” Att bli medveten om sin existentiella nakenhet vore kanske en äkta insikt.
Men det är inte i åsiktskollektivet, i den ”egna” gruppen, som detta främlingskap ger sig till känna. Där har volymen på frågorna skruvats ner så lågt att den inte längre går att uppfatta. Det är först i mötet med den Andre som vi också kommer till insikt om främlingskapet inom oss själva.
I en tid av brinnande identitetsdiskussioner och utmålade hot mot den egna identiteten finns det likväl ingen som diskuterar de identitetsskapande mekanismerna inuti den ”egna” kulturen – hur vi lär oss att begära vissa saker och avsky andra, formulerade för oss av marknadskrafter som sätter den egna avkastningen först och kulturen i vilken de verkar i andra hand. De identiteter som vi har att förhålla oss till i våra liv – som förälder, som arbetare, som man eller kvinna – formuleras och illustreras ständigt för oss i det offentliga rummet. Är dessa de svar vi söker på våra frågor?
Även konsumismen uppmuntrar oss till ständigt identitetssökande och identitetsskapande, men bara för att det är lukrativt. När veckotidningen frågar oss ”vem är du – egentligen?”, är det inte en fråga som ställs för att demaskera väggen mellan människorna och avslöja bron. Det är en fråga som syftar till att påminna oss om de frågor vi ständigt bär på. Den vill få oss att söka våra svar i konsumtionen, inte i våra medmänniskor. Men det är bara den Andre i våra liv som kan se ”daimonen” på vår axel. Det är kanske bara i reflexionen i den Andres blick som vi kan skymta något av det vi bär på, något av vårt eget väsen.
Mattias Irving
Tack för en vis text.
Comments on this entry are closed.