Berättarkonsten kallas ofta för en av världens äldsta konster. Redan långt innan sumererna i Mesopotamien ristade de första tecknen i lera fanns det med största sannolikhet en levande och urgammal muntlig berättartradition i alla kända samhällen i världen. Berättandet är en universell konst vars betydelse inte har minskat genom årtusendena.

Det vore inte helt fel att kalla människan för det berättande djuret. Till skillnad från min slumrande katt som spinner förnöjt i solen, på det där sättet som bara katter kan, behöver vi människor formulera en sammanhängande berättelse att placera in oss själva i, för att vi ska kunna vara lyckliga. När den berättelsen bryter ihop följer vi oftast med den på färden neråt, desillusionerade.

Man kunde tycka att detta ord, desillusionerad, är lite självmotsägande. Det borde istället vara befriande att göra upp med och bli kvitt sina illusioner – de är ju inte verkliga? Men det är precis tvärtom. Psykoanalytikern Jacques Lacan påvisade att illusionen är central för vår förmåga att finnas till i världen.

Nyare forskning har förändrat vår syn på signalsubstansen dopamin. Tidigare har man trott att dopamin är en av de substanser som ger oss en känsla av tillfredsställelse. Nu tyder forskningen på att det istället är dopaminet som ger oss själva begäret efter tillfredsställelse. Det är en volymkontroll för den inre, begärande rösten, som riktar vår uppmärksamhet mot de olika ting som är relevanta för våra intressen.

Men vad avgör vilka ting som denna inre röst reagerar på? Enligt Lacan är det just illusionen, eller berättelsen, som laddar ett vardagligt ting med de kvaliteter vi behöver för att kunna begära det, som skapar en kontext där vårt begär är tillåtet och förklarligt. Utan en berättelse som samordnar vårt psykiska liv kan vi inte fungera tillfredsställande. Därför är det intressant att konstatera att ordet desillusion ofta konnoterar en djupgående besvikelse, fastän ordet i sin mest korrekta betydelse handlar om ett enkelt misstag i perceptionen, inte om ett löfte som har brutits.

Barns berättelser är ofta improviserade, rudimentära lappverk. De lånar in karaktärer som de har sett på TV, kopierar händelser som de tagit intryck av och smälter samman allt detta i ett språkligt provisorium vars enda syfte är att låta dem återuppleva vissa känslor, engagera sig i ett skeende utifrån en språklig maktposition – barnet är narratören och har kontroll över berättelsen.

Men det är inte alltid så enkelt som att orden skapar berättelsen. Kanske är det tvärtom, att orden förutsätter att det redan finns en berättelse att förtälja. Men berättelser är sköra och kan gå i kras, med resultatet att orden tappar sin funktion. När verkligheten, oberättad, oförmedlad, oförklarligt bryter in i barnets liv, då finns det inte längre några berättelser som kan omfatta det upplevda. Ett övergrepp, ett dramatiskt dödsfall eller ett hårdhänt polisingripande mot familjen, till exempel vid en avvisning – sådana alltför verkliga skeenden kan beröva ett barn dess språk.

Att vissa ibland talar i nedlåtande tonfall om barns (eller vuxnas) ”låtsaskompisar” avslöjar ett oreflekterat förakt för det ”overkliga”, okunnigt om att vi som vuxna fungerar i princip likadant som när vi var barn. Våra berättelser är måhända mer sofistikerade, men de saknar inte emotionell sprängkraft och existentiell relevans. Vår vuxna inlevelse i Tintin på vita duken är inte annorlunda beskaffad än den var med samma figur i seriealbumen i barndomsrummet.

Förmågan att väcka människors passion är av avgörande vikt för den som vill bli framgångsrik inom såväl politiken som kulturen. Den som kontrollerar den större samhällsberättelsen är också den som kan koordinera och formulera människors begär, rikta deras passion. Detta är en lärdom som vi nu ser att de Nya Moderaterna har förstått och tagit till sig, såväl genom Per Schlingmanns framgångsrika mediestrategier som partiets aktiva försök att omformulera sin historia.

Många har häpnat inför den ljumna respons som har mött skandalerna kring Bildt och hans minst sagt tveksamma förehavanden i Afrika, särskilt som dessa sammanfallit tidsmässigt med skandalen kring Juholts fastighetsersättning. När man betraktar detta ur ett berättarperspektiv blir det dock snart logiskt: Vi saknar en svensk berättelse för vad ett folkmord innebär. Vi kan inte relatera till detta. Det är som att hamna inför en film på ett främmande språk: Man kan förstå handlingen i stora drag, men förblir på det stora hela oberörd av skeendet.

Vid en jämförelse är det uppenbart att Juholt fick det oproportionerligt tufft just för att det redan finns en stark berättelse i omlopp om ”snikna politiker” och bidragsfusk. Det var denna berättelse som Aftonbladet spelade ut, och den var så effektiv att Juholt blev tvungen att be om ursäkt till och med för fel som han inte begått. Han spelade ut sin roll i berättelsen som vore den där hysteriska veckan ett enda stort, välregisserat drama.

Folkets ilska i fallet Juholt var äkta, och indifferensen mot Bildt är lika äkta. Men det innebär inte att allt är frid och fröjd. Berättelser kan förändras och omformuleras. Så har exempelvis berättelsen om homo-, bi- och transsexualitet långsamt gått från att vara en förbrytelse mot anständigheten till att vara ett i åtminstone vissa kretsar vardagligt karaktärsdrag. Låt oss fortsätta kampen för den berättelsen.

Varhelst det finns starka känslor vet vi att berättelser är aktiva. De bildar ett ramverk som gör livet begripligt och behagligt. Det finns berättelser som vi till och med skyddar med våra liv: nationalismen, religionen, den politiska ideologin. Vi omger oss med ”låtsaskompisar” – från Marx till Jack Skellington, från Cthulhu till Spaghettimonstret. Och det är en existentiell nödvändighet (Visst finns det en påtaglig likhet mellan de där båda sista exemplen, förresten?).

Mattias Irving