Samtalet om Dialog här på seglorawebben fortsätter. Gästskribenten Golondrian Stone har uppmärksammat att CredoAkademin på sin hemsida bjuder in till ”Apologetisk konferens” där kristen tro skall förklaras och försvaras. Apologeternas tid är inte förbi. Golondrian frågar sig om hur dialogen med anhängare av kristen fundamentalism, som exempelvis CredoAkademin företräder, skulle kunna se ut. Är dialogen över huvud taget möjlig om kristen tro baseras på färdiga svar?

Vi lever i ett samhälle som åtminstone i retoriken präglas av demokratiska frihetsideal som innebär att vi människor som lever här ska kunna få bilda våra egna uppfattningar om det som är viktigt i våra liv och i samhället i stort. Men gäller detta även andliga frågor? Alla är förstås för religionsfrihet, men vad är det? Finns det en risk att religionen blir tom och substanslös om folk får reflektera själva utan att ledas rätt av de som är teologiskt bevandrade? Det finns fortfarande de som tycker att det är viktigt att förklara den rätta kristendomen och försvara den mot de avarter som antas dyka upp om vanliga människor tänker själva. Det fanns inte bara i Långtbortistan för flera sekler sen. Det finns även här i Stockholm, Sverige på 2000-talet.

Ett exempel som är på gång är en ”Apologetisk konferens i Stockholm” som CredoAkademin ordnar, där de planlägger att bilda en apologetisk förening, för att möta vad de uppfattar som en kristendomsfientlig miljö där Jesus ifrågasätts, genom att försvara och förklara kristen tro, vilket de uppfattar som något som ger dem intellektuell trovärdighet. Vid denna konferens ska de dissikera böcker av de sina motståndare. De menar att de tar Gud på allvar, och det innebär enligt dem alltså att höja den kristna rösten i singular med fokus på apologetik (från apologia = försvar) och en så kallat rationellt grundad tro. De fokuserar på svaren i stället för frågorna och har som målsättning att verka för apologetiken (sic!) inte för samhällets, människornas, kristendomens eller Guds väl och ve.

Jag trodde att vi hade lämnat den tiden bakom oss då filosofer ägnade sig åt gudsbevis och dylikt i tron att detta skulle få människor att bli fromma. Jag har levt i tron på att trons mysterium är någonting som innefattar hela människan och inte bara ett smalt intellektualiserande, utifrån en enda källa och med en sanktionerad universal tolkningsmodell. Jag vet att det inte finns en kristen tro, utan många, och det oroar mig då det tunga argumentationsartilleriet läggs in för att begränsa kristendomen till en viss sorts korrekt tänkande.

Jag vet inte hur det ska fungera att få någon att bli nyfiken, öppen och kunna få aningar av kärleken och en rättfärdig värld, genom att såga och dissikera de som inte tycker eller tror exakt som vi själva, eller förklara för människor varför de har fel och vi har rätt. Jag är glad för att Seglora smedja har en annan målsättning, som handlar om att ge utrymme för människor att ta Gud, sina liv, samhället och kopplingen mellan dessa på allvar, utan att vilja begränsa människors tanke- och handlingsutrymme. Ett sådant samtal som stimuleras i detta forum tror jag på.

Kan dessa olika världar, dessa två förhållningssätt till religion och människor någonsin mötas? Är det något vi vill, kan apologetik vara en del av religionsdialogen, eller försvinner dialogen med apologetiken?

Golondrian Stone