De stressrelaterade sjukdomarna blir allt vanligare för Svenska kyrkans präster, framförallt bland de präster som är kvinnor. Det är dags för Svenska kyrkan att sänka arbetstiden för sina anställda till 6 timmar om dagen, skriver debattörerna Mir Englund Dusim och Marta Gustavsson.
Förra veckan presenterades nyheten som kanske inte var en nyhet – att präster som är kvinnor är den mest sjukskrivna yrkesgruppen på grund av svår stress av alla i Sverige och att de präster som är män toppar listan över män som är sjukskrivna av samma orsak. Det borde bli ramaskri, men de flesta av oss är inte förvånade.
Vem har hört om kyrkligt anställda som menar sig kunna hålla sin arbetsvecka till 40 timmar? Var Svenska kyrkan är det en rimlig förväntan att vara ledig två heldagar på en vecka? Prästkandidater får frågor av bekymrade rekryterare ifall deras familjer är införstådda med ”vad det innebär” att vara präst. Att jobba kvällar, helger och julafton är de exempel som ges, fast bakom tycks hotet lura: att jobba jämt.
Det är dags för Svenska kyrkan att sänka arbetstiden för sina anställda till 6 timmar om dagen. Har vi 19.3% stressrelaterade sjukskrivningar bland de präster som är kvinnor och 9,3% för de som är män så skulle en arbetstidssänkning förmodligen inte bli en stor ekonomisk förlust, även om vi behåller lönerna.
Tänk om vi med stolthet kunnat säga att kyrkligt anställda har tid med andlig utveckling, familj och vila. Vi hade förmodligen bromsat löneutvecklingen för heltidsanställda på sikt, men också kunnat öka löneutvecklingen för deltidsanställda eftersom deras timmar ju skulle utgöra en större andel av en kortare arbetstid. Vad vi föreslår är en djupgående förändring i vårt sätt att värdera tid, arbete och pengar.
Att predika nåd när ögonen glänser av trötthet, är ett arbete i trovärdighetens motvind. Att uppmuntra eftertanke, god läsning och böneliv men knappt ha tid för det själv, att viga par och hoppas att de får mer tid till att vårda sina familjer än vad man själv har, är det en arbetssituation som är andligt hållbar? I ett arbete som är så beroende av din person som du går in med i dina möten, är inte den personen värd att vårda? Ska en kyrkligt anställd vara en oas för alla andra att ur, tills man upptäcker att källorna sinar, att flöderna har stängts av? Skräckbilderna är kanske något onyanserade men många av oss har ju också sett denna stress på nära håll.
Man kan göra stresstalen till en fråga om ledarskap och Strukturutredningen till frågans svar. Man kan göra dem till en fråga om gränslösa individer och hoppas att de tar sig i kragen och börjar säga ifrån, stänga av sina telefoner och gå hem i tid.
Dessa svar räcker inte. Strukturutredningen kan säkert hjälpa en del, men tydligare ledning är inte en universallösning på utmattningen eftersom mycket också hänger på individens förmåga att hantera sin situation. Individuella egna ansvar är dock sällan en lösning eftersom det kan vara just när man är i en pressad arbetssituation som man är i behov av strukturella förändringar.
När vi ändå ska genomföra en stor förändring av kyrkans strukturer, låt oss förändra så att det verkligen gör skillnad. Gör arbetsveckan 30 timmar. Det är knappast salt på denna jord att vara värst i utbrändhetsligan. Sätt ljuset på hållaren och var bäst i klassen istället.
Mir Englund Dusim
Marta Gustavsson
Tja varför inte.
Det blir ju fler arbeten, och när man sänker lönen med samma 25 % så blir det ju ett nollsummespel.
En bra ide, ingen blir trött och ledsen och ännu mer folk i kyrkan – bara att dra på direkt.
Tack, Citadell, för medhåll.
Jag tror inte att man ens behöver sänka lönerna för att det ska bli en lönsam affär i längden. Minskar sjukskrivningstalen drastiskt och man bromsar löneutvecklingen på sikt så borde nollsummespelet kunna infinna sig ändå. Strukturförändringarna ger ju oss ett gyllene tillfälle för att testa, när tjänster ändå flyttas om.
Det var det absolut dummaste jag har hört. Vad gäller de apostoliskt vigda, präster, måste de förstå att präst är man dygnet runt. Det är inte vilket yrke som helst. Och är man formellt inte i tjänst så åligger det ändå prästen att visa föredöme genom att bevista gudtjänster där andra präster celebrerar. Detta får naturligtvis familjen anpassa sig till – om man nu ska ha det; det går ju att göra som Paulus rekommenderar, att leva i celibat.
Vidare: hur man kan tycka att det är ett problem att arbeta på kyrkans stora helgdagar?! Om man är präst, ska man inte älska Gud mer än något annat och därmed att vara i Guds hus?! För övrigt kan ju familjen vara med där så firar man tillsammans.
Att präster mår illa av stress är inte bra och där bör det göras något men lösningen är inte att minska på arbetstiden; det är betydligt mer komplext än så.
Jag vill nog rätta mig lite, det var inte det absolut dummaste jag har hört, men dumt var det.
Att vara i sin vigningstjänst dygnet runt och att ha för mycket att göra är inte samma sak. 6-timmars arbetsdag tror jag hade kunnat vara ett sätt att minska just det där ”göra vad man ska och sen gå hem”-synsättet som skapas av att man har en för stressad arbetssituation. Om jobbet inte hade krävt sådana enorma mängder gränssättningar för att över huvud taget klara att hålla huvudet ovanför vattenytan så kanske vi hade sett präster som var mer frikostiga med sin tid till sånt där de inte jobbar, till exempel att gå i kyrkan på lediga söndagar. Jag tycker inte att det är ett problem att jobba på helgen, det ska man räkna med om man prästvigs eller har ett annat av kyrkans profilyrken, men jag tycker det är ett problem att jobba så mycket att man blir sjukskriven. Det handlar också om en möjlighet att på sikt minska lönesättningen och överlag ändra sättet man ser på hur, när och varför en kyrkoarbetare arbetar. Ungefär så tänkte vi.
Hejsan Marta.
Kanske har du rätt, det kan nog gå att behålla lönenivån även om man mnskar arbetstiden inom kyrkan. Svenska Kyrkan har massor av tillgångar och är inte konkurrensutsatt på samma sätt som normalt företagande. Och fler anställda inom Kyrkan gör nog att den blir bättre, så varför inte.
Bara att föreslå till kyrkorådet. Tänk så mycket man skulle kunna göra för våra äldre, speciellt de som inte har anhöriga som kan vara nära, där stämmer det mer än någonsin att den psykiska påfrestningen hos de som har ett hjärta att ställa upp där är tung. Ju mer jag tänker på ditt förslag, ju bättre blir det – och kyrkan kan väl betala, det finns medel, mycket medel tillgängligt – om kyrkan vill förstås.
Om man jobbar väldigt mycket obetalt utöver 40 timmar per vecka låter det ju som om det första man skulle försöka införa var verklig 40-timmarsvecka…..
Att införa en låtsas-30-timmarsvecka kanske inte är mycket bättre än en låtsas-40-timmarsvecka?
Den präst som inte går i kyrkan en ledig söndag, såvida inte personen är sjuk eller har någon annat allvarligt skäl, utgör ett dåligt föredöme. Men kanske är det så att prästämbetet svårligen går att förena med att vara småbarnsförälder i den mån makan eller maken inte är hemmafru/hemmaman?! Eller har man kanske en barnflicka? Som präst får man kanske bära sitt kors och försaka något för Guds skull.
Jag tror också att prästens uppgifter kanske bör renodlas mer till att gälla förrättningar, gudstjänster och själavård. Handlar det om någon konsert i kyrkan med andakt – varför inte låta en diakon eller en församlingsassistent eller vanlig frivillig lekman sköta den?
Man får aldrig se präst som ett jobb som alla andra..
Jonas skriver klokt. Detta kan vara bland det dummaste som har skrivits eller sagts. Det går inte ens att tala om arbetstid i prästens fall. Som präst ska man finnas tillgänglig när församlingen behöver och man kan inte se det som ett jobb. Präst är man alltid och man är inte ledig som andra människor är. Givetvis finns det saker som man kan dra ner på, som administration och annat sådant som inte hör till de renodlade prästerliga uppgifterna. Vad blir nästa steg? Att ta bort tjänstgöringen på söndagarna för att det är obekväm arbetstid? Nej, det håller inte! Prästen måste finnas till hands när han eller hon behövs och då duger inget sådant som arbetstider. Det första som måste ske är att prästen förstår att den inte har ett jobb, utan ett ämbete. Det kräver uppoffringar.
Comments on this entry are closed.