Daniel PoohlDen 30 november, det datum som kommit att förknippas med högerextrema demonstrationer och våldsamma upplopp, höll ett flertal organisationer, bland dem Expo, Svenska Kyrkan och studieförbundet Ibn Rushd, ett samtal om den intoleranta etikens konsekvenser. Seglora smedja var på plats.

Daniel Poohl, chefredaktör för tidningen Expo, började kvällen med ett inledande anförande, för att ge ett ramverk för paneldiskussionen:

Ord har betydelse. Vad vi säger påverkar andra och också hur vi som människor ser på varandra. Varje dag möter vi nya människor. Vi sorterar dem, försöker sätta oss i relation till dem, också för att bättre förstå vilka vi själva är. Så fort vi möter någon så får vi intryck. Men de flesta har dock lärt sig att inte lita på det första intrycket, utan förmår att luckra upp bilden med tiden.

Intoleransens retorik bygger på en väldigt enkel grundsats: Att människor är gjutna i enkla former, tillskrivna vissa egenskaper som står i rak motsats till de höga ideal som man själv står för. Dessa fantasibilder om den Andre är en verklighet för somliga. De bygger sin världsbild på dessa fantasier.

Idag har vi inlett en granskning tillsammans med DN Kultur om hur högerextremister försökt hitta nya kanaler att nå ut. De befinner sig, likt andra extremister, i ett politiskt skugglandskap. De når inte riktigt ut, men finner ändå sina kanaler. 10% av befolkningen har varit inne på de mest extrema sajterna vi har kunnat hitta.

På SD-parlamentarikern Kent Ekeroths blogg är kommentarerna ocensurerade. Där får folk skriva om att det ska bli öppet krig mot invandrarna. Ord har betydelse. Vi känner igen samma formuleringar hos Behring Breivik.

Anders Behring Breiviks världsbild har nyligen sjukförklarats, men då borde en stor del av riksdagen och faktiskt många andra också diagnosticeras. När psykiatrikerna nu säger att han var galen så understryker det min tes. Om vi nu har en massa galningar där ute som tror på allt detta om krig mellan folken, då har kanske orden som sprids en än större betydelse?

Att bara betrakta Behring Breivik som en galning, det är en farlig genväg. Vi försöker göra det ofattbara på något sätt gripbart genom att få hans dåd att ligga bortom vår begreppsvärld.

Ord har betydelse, det har historien lärt oss. Vi har nu lärt oss konsekvenserna av den vulgära antisemitism som Hitler spred omkring sig. Vi som bär på erfarenheterna om förintelsen, vet att den innebär att vi har ett ansvar för de ord som vi sprider.

Julius Streicher, chefredaktören för nazistiska Der Sturmer, dömdes till hängning i Nürnberg för att han med sin tidning bidragit till ett samhällsklimat som dehumaniserade judarna. Streicher ansågs för övrigt också vara ”galen”.

Idag används ofta Förintelsen som ett stående exempel på hatets konsekvenser. Det är inte konstigt att det är så. Vi kan inte sluta förhålla oss till den. Men vi borde också klara av att vända blicken mot de bilder som finns från exempelvis Srebrenica.

Kriget i Bosnien-Hercegovina lär oss att orden inte bara har en betydelse, utan att de också får konsekvenser. Serberna eldades på av vild islamofobi och Radovan Karadzics slutsatser kunde lika gärna ha uttalats av Jimmie Åkesson idag: ”Ni muslimer ska inte tro att ni ska få leda Bosnien-Hercegovina rakt ner i helvetet”

Jag är inte här för att förmedla några slutsatser, utan för att rama in kvällens diskussion, genom att påminna oss om att vi faktiskt redan vet åt vilket håll alla dessa nationalisternas drömsamhällen bär.

Panelsamtal

Initiativet till kvällen togs av studieförbundet Ibn Rushd, men samtliga deltagande organisationer var representerade under kvällen.

Fazeela selberg Zaib, Ibn Rushd
Alex Bengtsson, Expo
Ulrika Westerlund, Styrelseordförande i RFSL
Moderator: Anna furumark, Örebro Läns museum

Alex: Nationalismen är så stark för att det är en politisk idé som är enkel att ta till sig och därmed också ta ställning till. Därför blir det så lätt polariserat i diskussionerna. Daniel var också inne på att den nationalistiska retoriken på sätt och vis passar människans natur, eftersom vi ju gärna kategoriserar varandra. Vi är produkter av samhällen där vi dagligen matas av schablonbilder. Där passar nationalismen som handen i handsken. Därför är det viktigt att vi har andra krafter och folkrörelser som kan vara tydliga med att föra fram en annan idé om världen.

Det vi har sett nu från den organiserade nationalismen är att det har skett en förskjutning. Vi minns den här dagen, den 30 november, som fylld av gigantiska och aggressiva demonstrationer. De är idag inte lika vanliga. Det finns också en tydligare uppdelning mellan en mer professionell, högerpopulistisk rörelse som pragmatiskt anpassar sig till samtalet, och den mer hårdföra miljön som nu har tappat i styrka, har mindre aktiviteter men som fortfarande existerar.

Anna: Hur ska vi hantera behovet av, eller längtan till ett svenskt och gemensamt förflutet?

Alex: Det största problemet som antirasister har i Sverige är att vi har förnekat att det finns något sådant som en svenskhet. Visst finns det en sådan, men problemen uppstår när man gör politik av den och menar att det bara finns en identitet. Det finns ju massor av olika sätt att se på sig själv. Det vore en vanlig politiker fjärran att försöka ingripa på eller rangordna dessa identiteter som folk har, på det sätt som Sverigedemokraterna nu gör.

Ann: Ulrika, ni har tidigare haft en kampanj om verklighetens folk och kritiserat denna schablonbild att kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män.

Ulrika: Jag ska säga att verklighetens folk var en kampanj som anknöt till KD:s manifest och Hägglunds tal om detta i Almedalen 2009. Jag blev väldigt illa berörd, för det hela behandlades väldigt grovt. Han pratade om dessa vardagliga, verkliga människor som om de aldrig någonsin skulle sitta vid köksbordet och tala om ”konstig performance art”, eller om Aftonbladets kultursidor. Det var en vulgärfolklighet som jag kände igen från helt andra håll än KD. Han appellerade till ett tänkt folkligt ”sunt förnuft”. Till svar på det försökte vi säga att vi ju alla lever i verkligheten, men att alla också har olika syn på den.

När vi hade vår egen ”verklighetens folk”-kampanj på Almedalen förra året så hamnade vi direkt i diskussioner med SD som satsade stort då. De tyckte givetvis att det var de själva och inte RFSL som var ”verklighetens folk”.

Anledningen till att vi har försökt ta ett tydligare grepp om detta är att i har sett hur rasistiska krafter försöker använda HBT-rörelsen för sina egna syften. Jimmie Åkesson skrev i en famös artikel i Aftonbladet i april 2010 att SD var det bästa partiet att rösta på för HBT-personer, eftersom de stod emot invandringen av alla de muslimer som stod emot HBT-personers rättigheter och därför skulle de per automatik vara bra för HBT, även om de inte själva hade någon HBT-politik.

I många andra länder är nationalismen tvärtom en tydlig fiende till HBT-personer. SD driver inga HBT-frågor alls, men kapar gärna vår rörelse i sitt eget namn. I andra länder är agget mer uttalat, också nära vårt eget land, främst i baltstaterna där HBT-rörelsen vuxit sig stark rätt snabbt. I Lettland menar man till exempel att HBT-personer inte föder lettiska barn och därför utgör ett hot mot staten.

Fazeela: Jag vill återknyta till detta om fertiliteten genom att beröra idén om den muslimska kvinnan som en fertil och servil person som skulle föda många muslimska barn. Detta koncept kallas ofta den ”demografiska bomben” och används ofta av främlingsfientliga. De tänker att ju fler muslimer som föds desto mer ”islamiserat” blir samhället. Det är ett totalt dehumaniserande av en grupp människor när man pratar på det här sättet.

En känd bild som jag själv har sett på många bloggar föreställer en gravid niqabklädd kvinna med en bomb i magen. Det är verkligt skrämmande. Bland dessa bloggar finns det ingen censur eller vilja att nyansera.

Jag var med och startade Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, som ett led i processen att stärka identiteter för fredens skull. Genom att skapa starka identiteter skapar vi också trygga personer, som är mindre intoleranta och vågar låta andra vara på sina egna sätt.

För bara några år sedan använde även Förbundet Humanisterna muslimer som slagträ för att debattera mot att det finns biblar på hotellrummet. Egentligen ville de väl inte ha någon religiös närvaro alls och de fick inget gehör från någon muslimsk organisation. Vi som muslimer har historiskt varit en institutionsmässigt svagare grupp, eftersom vi inte har lika långa traditioner av att organisera oss och lyfta fram våra frågor här i Sverige. Det är lättare att då hamna i fällan där man går andras ärenden. Det viktigaste här är att tydligt stå upp för alla människors värde.

Alex: Expo research gav förra veckan ut en rapport som gick igenom Sverigedemokraternas samtliga motioner och sammanställde dem till en text om SD:s idealkommun, som utgick från de förslag som har lagts.

Det är ett samhälle där man inte får tycka eller tro vad man vill. Vissa åsikter och värderingar ska vara självklara. Kulturen får inte heller vara föränderlig. Man får inte provocera eller ifrågasätta det egna genom exempelvis Ecce homo-utställningar, men gärna muslimer. Exempelvis Lars Vilks vore en välkommen konstnär.

Det viktigaste är dock egentligen inte assimilieringen, utan att människor inte ska komma. Till denna kommun kommer det inga flyktingar, för det har man redan folkomröstat om. Och om det nu mot förmodan skulle komma en invandrare så har kommunen en ”återvandringsombudsman”. Det är intressant, för de talar om att den som kommer från en annan kultur måste genomgå en assimilering. En rimlig fråga är då, vad ska man då göra med dem som inte vill assimileras?

Det behöver faktiskt inte röra sig om en muslim, utan om vem som helst som helt enkelt inte känner igen sig i denna bild, som inte delar dessa värderingar, eller inte gillar folkdans och tycker att Vilks är en dålig konstnär. Vad ska man göra med dem som bara inte vill assimileras?

Och där skymtar den yttersta konsekvensen av all nationalistisk retorik. Man börjar prata om assimilering, sedan blir följden deportation, ”återvandring” i de fall då det är praktiskt. Men det finns andra, enklare lösningar. Detta är slutligen också den Enda lösningen.

Jag menar inte att SD propagerar för något sådant. Jag menar inte att de står för folkmord. Men den yttersta konsekvensen av detta sätt att tänka är en uppdelning av samhället som kan få förödande konsekvenser. Det är nödvändigt att ta upp detta i samtalet om rasism och främlingsfientlighet.

Det finns flera strategier när man hanterar någon med främlingsfientliga åsikter. Antingen visar man att de ljuger, det är ena strategin. Man kan påvisa fakta, påpeka det som är dåligt underbyggt och så vidare. En annan strategi är att påvisa de positiva exemplen med mångkultur. Men för den intolerante som bygger hela sin världsbild och sin egen identitet på detta hat, personen som får känslor av äckel när han sitter bredvid en tjej i slöja på bussen, det räcker inte att säga något sådant för att få den personen att ändra uppfattning. Det spelar heller ingen roll att bara påvisa lögnerna. Man måste visa de yttersta konsekvenserna av den retorik som de själva skriver under på.

Under kvällen framkom flera viktiga poänger utöver det som sades i panelsamtalet. Publikfrågorna berörde även strukturell rasism och efterfrågade bland annat bredare grepp om frågan om rasism i Sverige idag. Vikten av samförstånd betonades genomgående av panelen. Fastän alla begrepp kanske inte är glasklara så finns det ändå en överenskommen riktning att verka i. Ibland är det kanske viktigare att göra något, vad som helst, än att invänta det perfekta läget och inte göra något alls.

Mattias Irving