Kyrkans identitet blir till i mötet med andra

Idag måste allas våra identiteter formuleras i relation. Vi är inte vad vi är i ensamt majestät. Vi kan bara trona på minnen från fornstora dar, om vi är nöjda med att sitta bakom plexiglas på Historiska Muséet men vi vill ju mer än det. Vi kan inte komma med en färdig identitet till den andre, skriver Seglora smedjas spanare Hans Ucko apropå höstens debatt om kyrkans identitet.

Då och då under sensommaren och hösten blev jag påmind om att frågan om kyrkans identitet stod högt på dagordningen i kyrklig press. Det uttrycktes farhågor för att den kyrkliga identiteten var på väg att schackras bort till förmån för ett slags allmän välvillighet och suddighet, framför allt i relation till människor av annan tro bosatta i landet.  Det gällde att visa klart och tydligt vem man tror på, hurudan Gud är och hur kyrkan bara måste karakteriseras. Människor av annan tro och framför allt muslimerna i landet kännetecknades av en tydlig och ovedersäglig identitet, vilket demonstrerade att det inte kunde vara fel med en kyrka, som var lika klar i identitet och tydlighet. Fram för raka vinklar och kanter i kyrkans meny och framställning.

Åtskilliga tankar vädrades och de flesta hade jag kommit i kontakt med under mina år som ansvarig inom Kyrkornas Världsråd för den interreligiösa dialogen. Där återkom farhågorna för en tro, som ansågs för öppen.  Jag undrade hur öppenhet någonsin kunde bli för mycket. Hörde deras öron vad deras mun sade?

Jag är tacksam för invitationen att som spanare åt Seglora smedja ge ett bidrag till debatten.

1. Risken med talet om stärkt identitet är att man lätt fastnar i skalet men saknar kraft att ta sig in i kärnan; man tror att periferin är centrum och man bidrar snarare till att förkunna ytlighet än trons djup.

2. När man vill stärka kyrkans identitet, är det lätt hänt att man i princip övertar identitetsmarkerkingar såsom vore de detsamma som när man med dekaler på bilen eller väskan vill visa att man hejar på ett fotbollslag. Identitetsmarkerkingar tenderar att stelna: att bära kors gör en inte nödvändigtvis till en tydligare kristen. Det man själv bedömer som tydlighet och identitet kommer med ett bagage, en historia av kyrklig makt. Det kan kännas skönt men det ligger lite automassage i ivern att visa på att kyrkan har en tydlig identitet.

3. Den kyrkliga identiteten behöver den andre för att bli meningsfull. När man arbetar på den i ”splendid isolation” blir den förgörande för både den andre och lika mycket för en själv.

1983 samlades lutheraner och judar i Stockholm till en dialog om Luther. Såsom brukligt är i sådana sammanhang skulle deltagarna enas om ett uttalande. Detta skulle bestå av en judisk del, en luthersk del och en gemensam del. Den judiska gruppen samlades i ett rum i synagogslokalerna på Wahrendorffsgatan i Stockholm och den lutherska i ett annat. Vi fick läsa varandras deklarationer så att vi skulle kunna få hjälp och inspiration att fundera över hur det gemensamma uttalandet skulle kunna utformas.

Det judiska uttalandet uttryckte glädje över att lutheraner idag sade ja till judarna som en levande verklighet (”a living reality”). Vid genomläsandet av det judiska uttalandet for en lutheran från Texas i taket: ”det här kan vi aldrig acceptera. Judarna existerar inte! “ Jag försökte påpeka att judarna ju satt i rummet bredvid och deras existens kunde man lätt bli förvissad om genom att öppna dörren in till den ”judiska” salen. Min vän från Texas genmälde: ”Jo, jo, men teologiskt existerar de inte”!

Så går det när den teologiska identiteten, den egna och andras, utvecklas i isolering från varandra eller när teologin tillåts förbli i sitt chambre separée. Den kyrkliga identiteten skulle må mycket, mycket bättre och bli mycket klarare om den fick formas i den andres närvaro, stötas och blötas i gemenskap med den andre, i dialog och inte i monolog. Det är som Kenneth Cragg sade en gång: det är så viktigt, när man läser Bibeln att tänka sig att en muslim sitter och läser samma text över läsarens axel. Vi är inte ensamma med vår Bibel eller vår tro. Det finns en annan som läser Bibeln och läser oss.

Det är kyrkans dilemma och skulden till att hon idag är vilse i pannkakan: genom att gång på gång under historiens gång exkludera den andre, judar från kristna, ortodoxa från katoliker, protestanter från katoliker, pingstvänner från protestanter, har hon trorr att henne identitet kunde utvecklas i ensamt majestät, med makt och myndighet. ”Et altera pars audiatur” (den andra parten måste höras) behövdes inte; det som gällde var ”Roma locuta est, causa finita est”, Rom har talat och saken är avgjord. Kyrkan hade tummen i ögat på dem som trodde annorlunda.

Idag måste allas våra identiteter formuleras i relation. Vi är inte vad vi är i ensamt majestät. Vi kan bara trona på minnen från fornstora dar, om vi är nöjda med att sitta bakom plexiglas på Historiska Muséet men vi vill ju mer än det. Vi kan inte komma med en färdig identitet till den andre. Vi kan men den identiteten är inte öppen och sårbar nog för att vara till verklig nytta.  Lutherska Världsförbundet hade ett dialogprogram som mestadels bestod i att samla lutheraner från när och fjärran för att arbeta på en luthersk identitet skickad att fungera i dialog med andra trosbekännare.

Nuförtiden tycks Kyrkornas Världsråd vara stadd på samma väg. Det arbetades mycket och länge och genomgripande på att formulera identiteten tills man insåg att identiteten inte kan utarbetas i chambre séparée. Man måste som fransmannen säger: ”se plonger dans l ‘eau froide”, d.v.s. man måste våga möta den andre utan skyddsnät och uppskatta att min identitet formas i mötet med den andre och att den insikten är en frukt av mötet.

Under många år var utsagan tillskriven Kotzker Rebbe, rabbinen från Kotzk, en chassidisk mästare, något av ett mantra för mig:

”Om jag är jag, för att du är du, och du är du, för att jag är jag, då är jag inte jag, och du är inte du. Men om jag är jag för att jag är jag, och du är du för att du är du, då är jag jag och du är du.”

Det finns mycket riktigt i detta, vi är unika men idag är jag inte lika övertygad om det verkligen är sant. Jag är den jag är pga. samspelet, interaktionen, dansen med dig. Identiteten blir aldrig färdig. ”Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Vi lever idag i en värld, där kyrkans identitet måste utformas i dialog med den andre. Vi har inga privilegier. Det är något, som vi alla, vara sig vi är kyrkans folk eller muslimer måste lära oss. Om vi vill leva tillsammans i detta samhälle av förvirrande mångfald och inte vara skilda från varandra, går vägen framåt, inte genom att alla våra tankar är fokuserade på att det var bättre förr, på urkyrkan, på den tid när kyrkan talade med makt och myndighet utan på den nya utmaningen av att se mångfalden som vårt enda filter för vår tolkning av vad det vill säga att vara religiös, troende, kristen, muslim, agnostiker, humanist.

Hans Ucko
Hans Ucko har under de senaste tjugo åren arbetat inom Kyrkornas Världsråd. Han doktorerade i Indien på asiatisk kontextuell teologi och är nu bl.a. verksam i ett interreligiöst projekt med UNICEF i barnrättsfrågor.