Julnatten är en motståndsnatt, skriver Helle Klein i en julbetraktelse som tar sin utgångspunkt i det mörker som sänker sig över dagens Europa och som alltför väl påminner om 1930-talet. I dag är det inte så mycket ”judefrågan” som diskuteras utan ”muslimfrågan”. Islamofobins yttersta konsekvens visade sig i den förfärliga massakern av ungdomarna på Utöya.

”Natten skall vika där ångest nu råder”, skriver profeten Jesaja i Gamla testamentet. Och han fortsätter: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Med dessa Jesaja-ord avslutade professorn och prästen Johannes Lindblom sin predikan i Lunds domkyrka i november 1938 bara några dagar efter den så kallade Kristallnatten, då nazisterna iscensatte en av de värsta pogromerna mot judarna i Tyskland.

Bibelforskaren Hanna Stenström menar i en analys av denna predikan att Lindblom utgick från ”en etik som är gemensam för kristna och icke-kristna”. Judarna var människor och detta är tillräcklig grund för att ta ställning mot nazismen och engagera sig för att skydda de judar som förföljdes. Biskop em Martin Lind tar upp Lindbloms predikan i sin essä om Lunds stift under 1930-talet i boken ”De ändrade relationernas århundrade – Lunds stift under 1900-talet” som just kommit ut.

Linds betraktelse över ett ”decennium i oro” är intressant. 1930-talets dramatiska händelser i Europa påverkade såklart både kyrkan och teologin. Tyvärr, vilket Martin Lind förtjänstfullt tydliggör, tog kyrkans företrädare ofta ställning för den tyska nationalsocialismen, som exempelvis Hugo Odeberg, professor i nya testamentets exegetik och präst i Lunds stift. Han hade under lång tid inflytande över blivande präster och hans tänkande och bibeltolkning kom att under åtskilliga decennier prägla undervisningen vid teologen på Lunds universitet, påpekar Lind.

Men det fanns som sagt också de som tidigt tog avstånd från Hitler och judeförföljelserna såsom Johannes Lindblom, professor i Gamla testamentet i Lund. Det är viktigt att dessa motståndsmäns och kvinnors historia också skrivs.

Jag läser Lunds stiftshistoria parallellt med Elisabeth Åsbrinks bok ”Och i Wienerwald står träden kvar” (Natur & Kultur) om den judiske pojken Otto som i 13 års ålder kommer till Sverige från ett Österrike där nazisterna tagit makten. Hans föräldrar blev kvar i Wien. De fick aldrig återse varandra.

Förutom den starkt berörande brevväxlingen mellan Otto och hans föräldrar skildrar boken ett Sverige där antisemitismen visade sig öppet i riksdagsdebatter, i läkarstudenternas ovilja att ta in judiska läkare som behövde en fristad, i insändare och debattartiklar osv.

Otto kommer till Småland, där den nationalsocialistiska väckelsen drog fram under ledning av Sven Olov Lindholm och den skånska fascismens förgrundsgestalt Per Engdahl. Det hålls nazimöten titt som tätt runtom i byarna. En av dem som flitigt besökte mötena var Ingvar Kamprad.

Skildringen av då påminner tyvärr om vårt nu. Återigen florerar främlingsfientligheten i Europa, inte minst islamofobin. Det är inte ”judefrågan” utan ”problemet med muslimerna” som diskuteras i radio, tv och tidningar. Det är förbud mot muslimers klädedräkter som införs i land efter land. Det är rädslan för ”det främmande” ofta benämnt ”terrorism” som präglar samhällsklimatet.

Islamofobin finns också i vårt land. I Sveriges riksdag.

I Uppdrag gransknings avslöjande av Anders Behring Breiviks idévärld tecknades bilden av den militanta anti-islamska rörelse som växt sig stark runtom i Europa på senare år. Kopplingarna till Sverigedemokraterna är uppenbara. Riksdagsmannen Kent Ekeroth är en ledande gestalt i den svenska grenen av detta lösliga nätverk kallat Counterjihad vars budskap är att Europa befinner sig i krig mot Islam.

I Counterjihad ingår politiker, akademiker, aktivister och bloggare som under hemliga möten runt om i Europa bedriver ett organiserat motstånd mot det de kallar islamiseringen, avslöjar Uppdrag granskning.

Counterjihad-rörelsen har inget formellt medlemskap eller ledare. Istället finns en kärna av personer som samlas kring deras viktigaste webbplats, Gates of Vienna. En webbplats där också Breivik skrivit kommentarer. En av rörelsens ledande ideologer är en 36-årig norrman som kallar sig Fjordman. Det är hans texter som Breivik gladeligen kopierat i sitt långa så kallade manifest som han mejlade ut några timmar innan massakern på Utöya.

SD:s internationella sekreterare, Kent Ekeroth har många gånger länkat till Gates of Vienna och på den SD närstående sajten Avpixlat (efterföljaren till Politiskt inkorrekt) publiceras Fjordmans texter hela tiden. Det är som om Utöya aldrig har hänt.

Sverigedemokraterna arrangerade 2009 ett möte om kampen mot Islam. Till detta möte hade Kent Ekeroth bjudit in en av hjärnorna bakom Counterjihad och English defense league, Alan Lake. Denne man skrev sen efter Utöya-morden: Som man sår får man skörda. Lake har också uppmanat rörelsens aktivister att komma in med namn till en dödslista på makthavare och opinionsbildare som har svikit sitt land, dvs inte bekämpat muslimer och Islam.

Sverigedemokraterna är inget oskyldigt litet parti som ”bara” vill minska invandringen utan i högsta grad en aktör i den framväxande islamofoba och våldsamma anti-muslimska rörelsen.

Måtte kyrkan i dag inte göra om misstagen från 1930-talet utan nu tydligt stå upp för Människovärdet och för rätten att vara muslim. I en tid då mörkermakterna återigen marscherar Europas gator blir julens budskap extra laddat.

”Natten skall vika där ångest nu råder.”
Julnatten är en motståndsnatt. Julens texter är inga glättade hallelujastorys utan berättar det trotsiga hoppet som springer ur livets smärtsamma allvar. Omkring huvudpersonerna står ett kompakt mörker. De är på flykt. Det är hårda och kalla tider. Herodes våldsamma regim har satt skräck i folket. Desperation råder.

Det unga paret Maria och Josef släpps inte in i Värdshusets ombonade salonger. De anses väl inte vara tillräckligt fina. Nej, de hänvisas till stallet, till djurens plats. Hur förljugen är inte den romantiserade kyrkliga bilden av barnet i krubban? Jesus var ett flyktingbarn i Palestina. Han bäddades ned i kreaturens matskål.

Så kommer herdarna, också de skitiga med lumpiga kläder. Säkert har de tagit sig ett järn också och luktar illa. Herdar sågs på Jesu tid som lite udda människor som stod utanför samhället. De hade ett ganska dåligt rykte. Det är till dem som ängeln berättar att en frälsare är född. Kristendomens centrala budskap anförtros de skitiga och föraktade. Människorna i periferin hamnar plötsligt i centrum. Herdarna ger Maria och Josef modet tillbaka. De utstöttas berättelse föder det trotsiga hoppet om att livet och kärleken trots allt ska segra.

”Natten skall vika där ångest nu råder.”
Julen är människoblivandets tid. Kristendomens centrala tanke är inkarnationen – det gudomliga möter det mänskliga. Gudsmötet sker i utanförskapets gränsland bland slavar, sjuka, fattiga och hedningar. Underifrånperspektivet är tydligt. Gud blir människa – starkare kan inte människovärdet förklaras.

Inkarnationens kyrka får inte blunda när människovärdet står på spel. I julnatten föds solidaritetens credo: Du är älskad och kallad att älska. Att älska sin nästa är att också kritisera det kärlekslösa i samhälle och värld.

I den väldiga Hagia Sofia i Istanbul blandas islamisk konst med kristen. I helgedomens centrum där riktningen går mot Mecka finns en vacker mosaik som föreställer Maria med Jesusbarnet.

Julen förenar oavsett tro. Människoblivandets idé – att se sig själv i andra. Det trotsiga hoppets budskap ljuder genom världen:

Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.”

Helle Klein