Den första veckan på nyhetsåret 2012 kunde vi läsa en liten festlig notis som sedan växte med varje återupprepning i medierna, som en snöboll av finaste kramsnö nerför en brant slänt. Munterhet och indignation har avlöst varandra inför det lilla nyligen erkända Missionerande Kopimistsamfundet. Är det ett vanligt studentikost tilltag att skratta åt och vifta bort, eller finns det allvarliga undertoner i detta Sveriges yngsta trossamfund? Mattias Irving skriver i årets första måndagsspaning om tro, förvirring och Internet.

Det är en säregen kritik som har rullat in som åska över bergen mot det 4000 personer lilla Kopimistsamfundet. Skällsorden har haglat från såväl den feministiska journalisten Hanna Fridén som den konservative grubbelgubben Siewert Öholm. Kritik som kommer från flera olika håll är mer trovärdig än den som kommer från till exempel en enda, homogen intressegrupp. Kanske finns det skäl att ta indignationen på allvar?

För att vara rättvisa borde vi börja med att betrakta vad kritiken består i, innan vi svarar på den frågan. Det är snabbt konstaterat att många uppfattar denna ”kopimism” som ett skämt. SVT Rapport nämner kopimismen i samma andetag som diverse andra udda samfund som bildats av lillgamla studenter i syfte att väcka munterhet. I Öholms indignerade angrepp på Newsmill menar han att beslutsfattarna i Kammarkollegiet blivit förda bakom ljuset av gycklare.

Hanna Fridén menar å andra sidan inte att samfundet per se behöver vara någonting dåligt, men att de drabbas av allvarliga trovärdighetsproblem eftersom det är ytterst få i samfundet (också bland initiativtagarna) som vill kalla sig kopimistiskt troende. Ett trossamfund utan troende, hur går det ihop? Det verkar vansinnigt oseriöst.

Alla har sin egen förståelse av vad tro är och hur tro yttrar sig i ett andligt samfund tillsammans med andra. Det vore egenmäktigt att försöka sätta upp något slags definition av vad tro egentligen är. Jag tror ändå att de flesta skulle hålla med mig om att tron är starkt förbunden med en inre övertygelse och en vilja att göra uppoffringar för denna övertygelse. Det är svårt att inför sig själv kunna veta ärligt om ens tro går på djupet, om den aldrig utmanas.

I och med att Kopimistsamfundet blev nyhetsstoff väcktes min nyfikenhet på deras lärosatser, för kopimismen som begrepp har funnits till och cirkulerat i ett antal år redan, som kuriosa och bränsle för diskussioner i olika nätaktivistiska kretsar. Den är inte någon ny företeelse. Däremot är dess tappning som religiös doktrin någonting nytt och eget.

Kopimisterna hävdar alltså att information är ”heligt”, och att det därför är ett sakrament att kopiera information. Det är en väldigt intressant tes ur ett filosofiskt perspektiv. Cellerna i våra kroppar innehåller exempelvis information om hela vår genetiska uppsättning. Livet finns till enbart för att de celler som livet består av har en förmåga att kopiera över all sin information till nya celler innan de dör. Kopieringsprocessen är central för livet på jorden.

Kopimisterna pratar också om ”remixning”, alltså att sätta samman gammal information på nya sätt för att få fram ny information. För att fortsätta i de biologiska termerna står remixningen som en direkt analogi till själva evolutionen. Vårt DNA muterar ständigt. När dessa myriader av olika mutationer kombineras med varandra ger de upphov till nya individer, nya arter och nya skönhetsupplevelser runt om på vår planet.

Internet har blivit en integrerad del av våra liv under de dryga 15 år som har gått sedan det slog igenom i de breda lagren i Sverige. Men 15 år är inte en särskilt lång tid för en kultur att etablera sig och finna en kulturell stabilitet. Det togs tidigt initiativ att utforma en allmän ”netiquette”, ett gott skick på nätet, men de har varit tandlösa och trevande.

Vi bör inte förvånas över att det spontant växer fram rörelser som kopimismen. Kanske är detta samfund inte heller det sista som har Internet som sina arena. Kopimistsamfundets blotta existens är en påminnelse om hur enerverande svårt det är att finna ett gemensamt språk för att prata om och förstå denna nya teknik som på kort tid har blivit en absolut nödvändighet för våra liv och samhället i stort. Fastän kopimismen givetvis också är en partsinlaga i fildelningsfrågan föredrar jag att betrakta den som en del i den större process som är vårt gemensamma kulturella ältande av fenomenet Internet.

I slutänden är det närmast oundvikligt att vi i våra försök att hantera och förstå Internets väldiga informationskaos faller tillbaka på kulturella uttrycksformer som vi är välbekanta med – religioner till exempel. Kopimisterna har kanske anammat ett typiskt fromt språkbruk just för att skapa ett rum i tanken som har tillräckligt högt i tak för att frågan ”hur i all världen ska vi hantera Internet?” ska kunna eka färdigt i sinnet utan att bli påträngande och klaustrofobisk.

Vördnaden för livet tror jag kommer naturligt för alla som älskar skapelsen, vare sig de tror på Gud eller inte. Livet består av information som uppehåller och kopierar sig genom organiska medier. Det är inte en fråga om tro, utan om fakta. Fascinationen för livets geniala principer delar jag gärna med både nätpirater och Svenssonsurfare. I den meningen är jag kanske alltså kopimist, fastän jag inte ”tror” på kopimismen i ordets gängse bemärkelse. De bästa skämten är de som innehåller ett korn av allvar.

Mattias Irving