I samband med tioårsdagen för det tragiska mordet på Fadime har medierna på ett föredömligt sätt lyft fram den stora frågan om våldet mot kvinnor. Samtidigt har en allt tydligare kritik mejslats ut mot den så kallade ”kulturrelativismen”. Kulturrelativismens kritiker behöver inte bara precisera sig i sin kritik, utan även noggrannare betänka den egna positionen, menar Mattias Irving.

Sara Mohammad, ordförande i föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, har anklagat svenska kulturrelativister – företrädesvis hemmahörande till vänster – för att svika de många unga kvinnor som av hederskulturen känner sig inskränkta i sin frihet, blir hotade och i vissa fall även fysiskt ansatta av sina egna familjer. Hon menar att kulturrelativister, namngivna som bland andra Jan Guillou och tidskriften Expo, har utövat en press på hela det svenska samhället och försvårat för en individfokuserad integrationspolitik, till förmån för att respektera förtryckande praktiker från andra håll i världen.

Det är ett mycket besynnerligt resonemang. För det första uttalar sig Mohammad om kulturrelativism som om det vore ett samlat begrepp, en enda enkel teori som tar aktiv ställning för kollektivet, mot individen. Hon är inte ensam om en sådan tolkning: I skrivande stund fortsätter såväl diskussionen om hederskulturen som angreppen på den så kallade kulturrelativismen (och F!) på många håll på nätet och i tidningarna.

Jag tolkar det som att dessa debattörer inte fullt ut är bekanta med vare sig teorierna om de patriarkala strukturerna i samhället. Stämplingen av dessa teorier som ”kulturrelativistiska” sker på vad som verkar vara ren impuls, utan att åtföljas av någon närmare redogörelse. Det ligger nära till hands att konstatera att begreppen sammanblandas på ett slarvigt sätt. Låt mig därför, för diskussionens skull, göra en snabb utredning av dessa viktiga begrepp.

”Hederskultur” har blivit ett samlingsbegrepp för kulturer (alltså inte länder eller religioner) vars medlemmar genom hot och våld utövar normerande korrigeringar av den egna familjens och vänkretsens sexualitet och samlevnad. Dessa kulturer slår därmed inte bara mot kvinnorna fastän det är kvinnan som i den absoluta majoriteten av fallen blir objekt för familjens tvivelaktiga omsorger. Även många unga män känner sig dock utsatta för påtryckningar av den egna familjen.

”Kulturrelativism” betecknar hållningen att ingen kulturs värderingar och synsätt kan åberopa ett naturligt företräde i möten mellan kulturer. I diskussionen om kulturrelativism hålls ofta den rika världens koloniala arv i åtanke, liksom det sätt på vilket vi oreflekterat påtvingat vår egen världsbild på andra kulturer. I den kulturrelativistiska begreppskroppen ingår också en annan viktig aspekt: att inte förvänta sig att alla fungerar och resonerar likadant. Det finns en försiktighetsprincip som varnar för antagandet att det råder universell konsensus om begreppens innebörd. Två frihetskämpar från olika kulturer kan ha två vitt skilda definitioner av vad ”frihet” är. Belackare av teorin menar ofta att den gamla kolonialismen används som ett slagträ av kulturrelativister för att genom påläggning av skuld och uttalanden om kränkning av andra kulturer misstänkliggöra dagens strävanden efter mänskliga rättigheter för alla.

Teorierna om patriarkatet, i all korthet, bygger på att det finns ett förhärskande och genomgripande normsystem om kvinnans underordning under mannen. Dessa normer verkar dock förtryckande på alla människor och dess mekanismer slår mot dem som avviker från normerna, oavsett könstillhörighet. Patriarkatet genomsyrar de flesta, kanske alla kulturer vi känner till, och yttrar sig på olika sätt i varje kultur. Därför menar flera anhängare av teorin om patriarkatet att hederskulturens könsförtryck inte är väsensskilt från de övriga formerna av könsförtryck i det svenska samhället, men det yttrar sig i andra och ofta mer extrema former.

Bitte Assarmo menar i en artikel som ifrågasätter Feministiskt Initiativ, att hedersvåldet måste öronmärkas med en egen benämning för att det inte ska osynliggöras. Min tolkning av hennes text är att hon i förlängningen menar att en mer specifik benämning på just denna sorts våld är värdefull eftersom det utökar den begreppsflora som vi kan ha till hands för att förstå våldets struktur. Det är en position som få skulle invända emot.

Ingen av de debattörer jag nämnt ovan tar dock hänsyn till risken att detta ord, hedersvåldet, genom att användas specifikt för en sorts våld, också klumpar samman och likställer våldet i en alldeles för förenklad bild: De Andras våld betraktas som annorlunda mot det ”svenska” och behöver därför ett eget namn. Men, i enlighet med Ferdinand de Saussures språklära så förlänas de andras våld också en ny innebörd just genom att vi ger detta våld ett annat och unikt namn, som särskiljer det från det egna. Skillnaden mellan det ”svenska” våldet och ”hedersvåldet” etableras i samma stund som taxonomin utökas.

Det går givetvis att argumentera för att det ändå finns uppenbara skillnader i de olika formerna av våld, vilket Bam Björling gör med bravur idag. Debatten existerar dock inte i ett politiskt vakuum, och det finns gott om krafter i debatten som har gjort legio av praktiken att ställa vårt eget bästa mot de Andras sämsta. När våldsbegreppet differentieras i ”vårt” våld och ”deras” våld sker precis samma förskjutning i synen på den västerländska kontra den utomeuropeiska subjektiviteten som vi sett så ofta förut: Deras ondska är resultatet av ett ondskefullt system, medan vår ondska är resultatet av mänskliga tillkortakommanden och enskilda dårar.

Det rimmar väl med en individualistiskt präglad samhällssyn att tolka det västerländska tillkortakommandet i sådana termer. Eftersom vi är en individualistisk kultur så är också våra misstag individuella, medan systemet som sådant är sunt. Eftersom ”de” är en kollektivistisk kultur så är deras misstag också kollektiva och allmänna.

Teorin om patriarkatet fokuserar på de essentiella likheterna i våldets struktur, kulturrelativismen fokuserar (för allt väsentligt) på skillnaderna i vår förståelse av våldet. De är med andra ord två fullständigt olika kunskapssfärer. Likväl görs ingen distinktion dem emellan i den pågående debatten.

Detta slarv röjer ett mått av liberal arrogans som sannerligen inte gör debatten om hedersvåldet någon tjänst. Politiska teorier som problematiserar den förhärskande liberala tankeordningen verkar inte betraktas som viktiga nog att behandlas seriöst; man tar sig friheten att klumpa ihop ett flertal distinkta teorier till en oformlig massa som man bekvämt kan ta avstånd från i lagom luddiga ordalag om svek och tankekonformism.

Det borde likväl inte behöva påpekas att det råder en överväldigande enighet om att våld mot kvinnor är någonting dåligt, i alla dess former. Ingen har sagt att Elektra ska läggas ned. Ingen vill utsätta unga kvinnor i Sverige för livsfara och förtryck. Det är därför med stegrande svårighet som jag lyckas urskilja något egentligt tilltal i dessa simultana angrepp på å ena sidan kulturrelativismen som politisk teori, och å andra sidan feminism av andra typer än den liberala.

Vem är det som ska ställas till svars för detta ”svek” som det nu skrivs så frikostigt om? Vad består detta svek från svenska feminister i, förutom att söka nya vägar för analysen än den nyliberala, nyindividualistiska? Det större samhälleliga svek som utgörs av det oförminskade pågående våldet mot kvinnor kan inte rimligen läggas vid enskilda debattörers fötter, och inte heller för den delen ett av Sveriges minsta partier, F!.

Det är okunnigt att påstå att svenska feminister vill offra enskilda kvinnor på något slags politiskt korrekt altare. Framför allt förråder det en oförmåga till självdistans inför den egna begreppsapparaten när man inte kan hantera att det faktiskt finns andra som också är engagerade i frågan, men som definierar den lite annorlunda. Jag är väl medveten om att jag avslutar texten med en pekpinne, men jag menar att förmågan att stanna upp och ifrågasätta också den egna positionen i slutänden är viktig för både trovärdigheten som debattör och för debatten i sin helhet, fastän den inte alltid är så bekväm för stunden.

Mattias Irving

I samband med tioårsdagen för det tragiska mordet på Fadime har medierna på ett föredömligt sätt lyft fram den stora frågan om våldet mot kvinnor. Samtidigt har en allt tydligare kritik mejslats ut mot den så kallade ”kulturrelativismen”. Kulturrelativismens kritiker behöver inte bara precisera sig i sin kritik, utan även noggrannare betänka den egna positionen, menar Mattias Irving.

Sara Mohammad, ordförande i föreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”, har anklagat svenska kulturrelativister, företrädesvis hemmahörande till vänster, för att svika de många unga kvinnor som av hederskulturen känner sig inskränkta i sin frihet, blir hotade och i vissa fall även fysiskt ansatta av sina egna familjer. Hon menar att kulturrelativister, namngivna som Jan Guillou och tidskriften Expo, har utövat en press på hela det svenska samhället och försvårat för en individfokuserad integrationspolitik, till förmån för att respektera förtryckande praktiker från andra håll i världen.

Det är ett mycket besynnerligt resonemang. För det första uttalar sig Mohammad om kulturrelativism som om det vore ett samlat begrepp, en enda enkel teori som tar aktiv ställning för kollektivet, mot individen. Hon är inte ensam om en sådan tolkning: I skrivande stund fortsätter angreppen på den så kallade kulturrelativismen på många håll på nätet och i tidningarna.

Jag tolkar det som att dessa debattörer inte fullt ut är bekanta med vare sig teorierna om de patriarkala strukturerna i samhället. Stämplingen av dessa teorier som ”kulturrelativistiska” sker på vad som verkar vara ren impuls, utan att åtföljas av någon närmare redogörelse. Det ligger nära till hands att konstatera att begreppen sammanblandas på ett slarvigt sätt. Låt mig därför, för diskussionens skull, göra en snabb utredning av dessa viktiga begrepp.

”Hederskultur” är ett samlingsbegrepp för kulturer vars medlemmar genom hot och våld utövar en sexualnormativ korrigering mot andra inom den egna familjen och vänkretsen. Dessa kulturer slår därmed inte bara mot kvinnorna fastän det är kvinnan som i den absoluta majoriteten av fallen blir objekt för familjens tveksamma omsorger. Även många unga män känner sig dock utsatta för påtryckningar av den egna familjen.

”Kulturrelativism” betecknar hållningen att ingen kulturs värderingar och synsätt kan åberopa ett naturligt företräde i möten mellan kulturer. I diskussionen om kulturrelativism hålls ofta den rika världens koloniala arv i åtanke, liksom det sätt på vilket vi oreflekterat påtvingat vår egen världsbild på andra kulturer. Belackare av teorin menar ofta att den gamla kolonialismen används som ett slagträ av kulturrelativister för att genom påläggning av skuld och uttalanden om kränkning av andra kulturer misstänkliggöra dagens strävanden efter mänskliga rättigheter för alla.

I den kulturrelativistiska begreppskroppen ingår också en annan viktig aspekt: att inte förvänta sig att alla fungerar och resonerar likadant. Det finns en försiktighetsprincip som varnar för antagandet att det råder universell konsensus om begreppens innebörd. Två frihetskämpar från olika kulturer kan ha två vitt skilda definitioner av vad ”frihet” är.

Teorin om patriarkatet, i all korthet, bygger på att det finns ett förhärskande och genomgripande normsystem om kvinnans underordning under mannen. Dessa normer verkar dock förtryckande på alla människor och dess mekanismer slår mot dem som avviker från normerna, oavsett könstillhörighet. Patriarkatet genomsyrar de flesta, kanske alla kulturer vi känner till, och yttrar sig på olika sätt i varje kultur. Därför menar flera anhängare av teorin om patriarkatet att hederskulturens könsförtryck inte är väsensskilt från de övriga formerna av könsförtryck i det svenska samhället, men det yttrar sig i andra och ofta mer extrema former.

Bitte Assarmo påstår i en artikel om Feministiskt Initiativ att hedersvåldet måste öronmärkas med en egen benämning för att det inte ska osynliggöras. Om jag får göra en tolkning av hennes text så tor jag att hon i förlängningen menar att en mer specifik benämning på just denna sorts våld är värdefull eftersom det utökar den begreppsflora som vi kan ha till hands för att förstå våldets struktur.

Ingen av de debattörer jag nämnt ovan tar hänsyn till risken att detta ord, hedersvåldet, genom att användas specifikt för en sorts våld, också klumpar samman och likställer våldet i en alldeles för förenklad bild: De Andras våld betraktas som annorlunda mot det ”svenska” och behöver därför ett eget namn. Men, i enlighet med Ferdinand de Saussures språklära så förlänas de andras våld också en ny innebörd just genom att vi ger detta våld ett annat och unikt namn, som särskiljer det från det egna. Skillnaden mellan det ”svenska” våldet och ”hedersvåldet” etableras i samma stund som taxonomin utökas.

Det går givetvis att argumentera för att det finns uppenbara skillnader i de olika formerna av våld, vilket Bam Björling gör med bravur idag. Debatten existerar dock inte i ett politiskt vakuum, och det finns gott om krafter i debatten som har gjort legio av praktiken att ställa vårt eget bästa mot de Andras sämsta. När våldsbegreppet differentieras i ”vårt” våld och ”deras” våld sker precis samma förskjutning i synen på den västerländska kontra den utomeuropeiska subjektiviteten som vi sett så ofta förut: Deras ondska är resultatet av ett ondskefullt system, medan vår ondska är resultatet av mänskliga tillkortakommanden och enskilda dårar.

Det rimmar väl med en individualistiskt präglad samhällssyn att tolka det västerländska tillkortakommandet i sådana termer. Eftersom vi är en individualistisk kultur så är också våra misstag individuella, medan systemet som sådant är sunt. Eftersom ”de” är en kollektivistisk kultur så är deras misstag också kollektiva och allmänna.

Teorin om patriarkatet fokuserar på de essentiella likheterna i våldets struktur, kulturrelativismen fokuserar (för allt väsentligt) på skillnaderna i vår förståelse av våldet. De är med andra ord två fullständigt olika kunskapssfärer. Likväl görs ingen distinktion dem emellan i den pågående debatten.Detta slarv röjer ett mått av liberal arrogans som sannerligen inte gör debatten om hedersvåldet någon tjänst. Politiska teorier som problematiserar den förhärskande liberala tankeordningen verkar inte betraktas som viktiga nog att behandlas seriöst; man tar sig friheten att klumpa ihop ett flertal distinkta teorier till en oformlig massa som man bekvämt kan ta avstånd från i lagom luddiga ordalag om svek och tankekonformism.

Det borde likväl inte behöva påpekas att det råder en överväldigande enighet om att våld mot kvinnor är någonting dåligt, i alla dess former. Ingen har sagt att Elektra ska läggas ned. Ingen vill utsätta unga kvinnor i Sverige för livsfara och förtryck. Det är därför med stegrande svårighet som jag lyckas urskilja något egentligt tilltal i dessa simultana angrepp på å ena sidan kulturrelativismen som politisk teori, och å andra sidan feminism av andra typer än den liberala.

Vem är det som ska ställas till svars för detta ”svek” som det nu skrivs så oerhört frikostigt om? Vad består detta svek från svenska feminister i, förutom att söka nya vägar för analysen än den nyliberala, nyindividualistiska? Det större samhälleliga svek som utgörs av det oförminskade pågående våldet mot kvinnor kan inte rimligen läggas vid enskilda debattörers fötter, och inte heller för den delen ett av Sveriges minsta partier, F!.

Det är okunnigt att påstå att svenska feminister vill offra enskilda kvinnor på något slags politiskt korrekt altare. Framför allt förråder det en oförmåga till självdistans inför den egna begreppsapparaten när man inte kan hantera att det faktiskt finns andra som också är engagerade i frågan, men som definierar den lite annorlunda.