Mer reflektion kring toleransen behövs

Kyrkan får inte skydda intoleransen i toleransens namn, skriver Jonatan Bäckelie som är politisk teolog och skribent. Samtidigt har samhället mycket att lära av kyrkans människokärlek. Ibland måste vi ifrågasätta både vår intolerans och vår tolerans. De ingår i ett intrikat förhållande.

Idag vill många argumentera för att kyrkan varit och förblir en anti-intellektuell plats. Otroligt mycket dåligt har naturligtvis gjorts i kyrkans namn, men det vore historielöst att tro att kyrkan – eller i ett mångreligiöst land som Sverige kan vi istället även tala om religionen – ensidigt varit en kraft som vill bromsa, tygla, tysta och backa bandet. Kyrkan och kanske klostren framför allt har varit en tillflyktsort för människor som kommit på kant med rättvisan (som allt som oftast var synnerligen orättvis, så här sett i backspegeln), staten eller fursten. Dessutom var munkar länge några av de få som kunde läsa, skriva och skriva av (dvs kopiera) böcker. Inte undra på att teologin är ett av de akademiska ämnena med längst historia.

Idag är kyrkan en plats där intoleranta välkomnas. Där marginaliserade tankar och strömningar fortfarande får finnas, där de får gömma sig. Problemet här är att om det historiskt många gånger var intellektuella som sökte beskydd är det idag ofta anti-intellektuella. Det är inget problem i sig att människor välkomnas in i en gemenskap. Problemet är när en viss typ av tankeströmningar, exempelvis den Birroska läran, får florera så mycket att de blir tongivande. Problem uppstår när kyrkan inte heller agerar kritiskt och skapar mötesplatser. Inte för att alla ska tycka samma, men för att de riktigt dumma idéerna ska kunna stötas mot långt mycket mer insiktsfulla. När detta sker blir kyrkan en tillflyktsort, en sista utpost, för människor och åsikter som inte är populära i resten av samhället och de kommer ibland tyvärr även att förväxlas med och talas om synonymt med kyrkan.

Den liberala anfadern John Stuart Mill var för obegränsad yttrandefrihet av flera anledningar. En anledning var den vetenskapsteoretiska; man kan aldrig på förhand vara helt säker på att det man håller för sant verkligen stämmer. En annan var att intellektuella titaner genom tiderna tvingats till tystnad, trots den enorma skärpa som deras idéer innehöll.

Problemet med den liberala demokratin idag är att den gjort just detta som Mill är så kritisk mot; att på förhand välja ut en sanning – och
alternativen till denna sanning kan varken tolereras eller diskuteras. Min poäng här är alltså inte att samhället och kyrkan är lika goda kålsupare. Samhällets problem är att dess intoleranta hållning mot allt som man själv ser som intolerant ger upphov till att styrka perifera röster (såsom Birros konservativa kristendomstolkning eller Sverigedemokraterna). Kyrkans problem (det här är inte platsen att diskutera SD:s många problem) är att man tar emot dessa människor, inte bara som människor – utan också som ideologer, teologer och personer som får influera andra fritt, ungefär som att det var en mänsklig rättighet att inte bli ifrågasatt.

Jag tror samhället i det här fallet skulle må bra av att lära sig lite människokärlek av kyrkan, som i sin tur skulle må mycket bättre om man tillämpade en mer kritisk hållning mot idéer som människor bär på. Det rör sig alltså om ett synnerligen intrikat förhållande mellan intolerans och tolerans, där ingen av oss har anledning att känna oss nöjda.

Jonatan Bäckelie
Teolog