Debattören och skribenten Nasrin Sjögren skrev förra veckan en text på SVT Debatt som ifrågasatte svenska feministers hållning gentemot hedersvåldet som användbart begrepp. Hon namnger bland annat Seglora Smedja som en av de röster som ifrågasatt hedersvåldet, på grund av Mattias Irvings artikel där han redogjorde för hur slarvigt våldet mot kvinnor debatteras i Sverige idag. Här svarar Mattias.

Det är svårt att gå i svaromål mot Sjögren, av flera anledningar. Hon skriver ett dokument över sitt eget människoöde, vilket är en modig och självutlämnande sak att göra. Det finns mycket att lära av Sjögrens text om hennes egna erfarenheter av hedersvåld, och jag har förståelse och respekt för hennes position. Likväl finns det goda skäl till att en replik behöver skrivas.

Jag menar att Sjögrens text stundom uppvisar samma trend som i hennes övriga journalistiska gärning: viktiga nyanser suddas ut och meningsmotståndare klumpas samman till amorfa karikatyrer som sedan bekvämt avfärdas. Så har det sett ut när Sjögren har debatterat för inskränkningar i aborträtten. Likadant har det låtit närhelst ordet Islam nämns i hennes sammanhang. Jag minns mycket tydligt hur hon i en twitterkonversation utan att tveka kallar Islam för en våldsideologi och ett medeltida påfund.

Det vore lika opassande som opportunt att beskriva Sjögrens allmänna skepsis till Islam som ett resultat av enbart hennes egna personliga erfarenheter av ett förtryck som hon väljer att kalla hedersrelaterat. Det vore att föra in en personlig dimension i debatten som vi bättre klarar oss utan. Lika opassande vore det att underkänna hennes egen beskrivning av det våld och de hot som hon utsatts för. Vill hon kalla detta för hedersvåld utifrån sitt perspektiv som brottsoffer så vore det inte min roll att ifrågasätta det.

Men det innebär inte att vi ska sluta analysera och försöka förstå vad hedersvåldet betyder, och hur vi ska komma till rätta med det. Att kalla hedersvåld för något annat än ett könsförtryck i den patriarkala traditionens anda vore också att förminska systematiken, ja, själva det väldiga och vältrande i den maktapparat för vars skull många tusentals kvinnor drabbas, bara i Sverige. Den som kallar det patriarkala våldet för en skönmålning eller en politiskt korrekt omskrivning av verkligheten, har inte på djupet satt sig in i patriarkatets infernaliska uttrycksformer.

Detta förminskande av det patriarkala våldet som löper i hedersvåldsbegreppets kölvatten riskerar att urholka den begreppsapparat som tydligare än någon annan har artikulerat ett sammanhängande system för att förstå det globala förtrycket mot kvinnan. När feminister som jag själv talar om att likställa det hedersrelaterade förtrycket av kvinnan (och i förlängningen av båda könen) med det våld som begås mot kvinnor på övriga håll i samhället, rör det sig varken om att diabolisera det ”svenska” våldet eller att bagatellisera hedersvåldet. Sådana anklagelser (vilka Sjögren med oförminskad styrka riktar mot det feministiska projektet) missar fullständigt målet.

De djävulska syraattacker som drabbar så många indiska kvinnor varje vecka, de kvinnliga könsstympningar som praktiseras på flera håll i världen, de hot och påtryckningar som vi i Sverige benämner som hedersvåld, de systematiska våldtäkter som begås i de många inbördeskrigen, de många olika kulturella kraven på vad kvinnor ska bära och inte bära på kroppen, alla dessa exempel är trots sin skiftande karaktär inte väsensskilda företeelser.

I den västerländska världen, grovt uttryckt, har patriarkatet funnit ytterligare andra uttrycksformer – vissa mer subtila, men icke desto mindre starka uttryck för samma mörka traditioner. Men uttrycksformerna i vår del av världen modereras inte av att patriarkatet nödvändigtvis har blivit svagare, utan för att vi befinner oss i en annan samhällelig diskurs. Våldet karakteriseras inte i lika stor utsträckning av fysiskt våld mot kroppar, utan det riktas oftare mot kvinnan som subjekt. Detta diskursiva våld internaliseras istället i form av exempelvis ätstörningar och självskadebeteenden, vilka är ett fortsatt stort folkhälsoproblem, men denna debatt har dessvärre nästan helt avstannat i medierna.

I en individualistisk kultur betraktas sällan problem som strukturella, utan som resultatet av individers egna val och personliga bördor. Därför betraktas dessa självskadande kvinnor alltför ofta som enskilda fall. I diskussionen om de ”andra” kulturerna, de kollektivistiskt lagda för att nyttja en schablon, lyfts istället kollektivets mentalitet som en avgörande orsak. Det är familjens ruttna hederskultur, inte de enskilda individernas val som ställs i centrum för diskussionen. Därmed etableras också en väsensskillnad i våldets struktur och mentalitet, men den är missvisande. Den stora skillnaden ligger istället i de olika sätt som en underliggande och våldsbenägen maktstruktur yttrar sig på.

Minst av allt vill vi få en debatt om ”vem det är mest synd om”. En sådan skulle infektera frågan bortom vad som vore möjligt att debattera om i sunda ordalag. Ingen skulle tjäna på en sådan utveckling. Därför är det en beklaglig och nedslående trend i debatten när röster höjs för att misstänkliggöra den rörelse som gör i särklass mest för att påtala våldets många dimensioner.

Det större samhälleliga misslyckande som nyligen markerades av tioårsdagen av mordet på Fadime, att människor fortfarande tvingas gömma sig för sina egna nära och kära, att utsatta kvinnor inte kan söka skydd hos samhället, att deras berättelser inte tas på allvar – det är inte resultatet av Feministiskt Initiativs ideologi eller enskilda debattörers åsikter. Nej, det är så som det mer subtila patriarkala våldet ser ut i Sverige idag: Osynliggörande, försåtligt välmenande, med liberalistiska skygglappar mot systematiken i de utsattas berättelser.

Låt oss lasta detta misslyckande på dem som kallar sig ”feminister” i sina partiprogram men som trots sin tid i regeringsställning har låtit – och låter – detta förtryck fortgå. Sedan mordet på Fadime har de återfunnits till både höger och vänster.

Att på allvar bekämpa hedersvåldet innebär att bekämpa det generella osynliggörandet av de kvinnor som har berövats sin makt i samhället. Varje åtgärd som siktar på att åstadkomma mindre än så är förfelad, och dömd att misslyckas. Först när vi lyckas åstadkomma detta kommer Fadimes röst att återuppstå som hundratals nya berättelser, nya öden, synliga och angelägna för oss alla. Så länge historien om Fadime slutar vid hennes död kommer dessa kvinnor att fortsätta plågas i det tysta.

Mattias Irving