Ylva Liljeholm skriver om religionens roll i människornas dagliga liv i Burma. Också i diktaturen finns det plats för harmoni och värdighet i livet. Bönen blir en oas för själen mitt i den hårda verklighetens öken.
I Burma förstår jag på allvar vad religion och andlighet kan betyda för människans överlevnad. Reformer och nyöppenheten till trots hade jag väntat mig en mer dämpad stämning i Rangoon; nedslagna blickar och hukande axlar. Rädslan manifesterad i varje kroppsdel, som ett arv från decennier av förtryck, angiveri, och fattigdom. Så var det inte. Rädslan finns säkert, men avspeglar sig inte på ett så fysiskt sätt. Istället möter jag ett folk som sliter med sin vardag med ryggen rak och nära till leende. De utstrålar en ödmjuk värdighet och ber inte om ursäkt för sin existens.
Jag kan inte se någon annan förklaring är den påtagliga plats som andligheten har i vardagen. Man tar sig tid att i bön och meditation uttrycka sin tacksamhet för livet och be om hjälp om det man inte klarar själv. Även den fattige är välkommen att be till sin Buddha i guldpagoderna. Några steg från det smutsiga och myllrande gatulivet kan vem som vill få en stund av frid och stillhet.
Man tar det på allvar. Bönen och Buddhas uppmaningar om att göra goda gärningar. Religionen ger människan mål och mening på ett sätt som avspeglar sig i kroppshållning och rörelsemönster (sen ska man inte glömma att buddistisk bön, likväl som muslimsk innebär fysisk aktivitet som säkert gör sitt till för att hålla kroppen igång).
Ven, engelsklärare i Burma
Ett exempel är munken Ven. Han jobbar som engelsklärare på en fattig buddistisk skola. Han är en gladlynt munk som vigt sitt liv åt att hjälpa sitt folk. Han berättar att han som ung funderade på hur han bäst skulle kunna bidra till samhällsutvecklingen. Det är viktigt att kunna prata engelska kom han fram till.
Han lämnade sin by, flyttade till ett kloster i Mandalay och promenerade varje dag två gånger sju kilometer till Mandalay Hill. Kom det utlänningar till Mandalay på den tiden så var det där man hittade dem. Han erbjöd sig att visa dem templet på toppen och berätta om Burma mot att de lärde honom engelska. Han vandrade upp och ner för berget fyra gånger om dagen och lärde sig både franska och engelska på kuppen.
Nu är han tillräckligt duktig både för att lära ut språket till barnen på skolan och för att guida oss runt området. Dessutom är han i fysisk topptrim, vilket han skrattande inte kunde låta bli att påpeka.
Jag tror att religionen kan fungera på samma sätt som kreativiteten. Både som en ventil och ett undersökande av det liv man lever här och nu. Michel Wenzers guldbaggevinnande dokumentär ”At night I fly” följer några livstidsdömda fångar som deltar i ett kulturprogram kallat ”Arts in correction”. De sjunger, komponerar, läser poesi, målar.
Inne i det rum som projektets tilldelas blir de åter individer med olika talanger och olika sätt att uttrycka sig. Utanför rummet är de gängmedlemmar bedömda utifrån ras och hudfärg, förutsatta att bekämpa varandra. Vakterna ger order med laddade vapen och innanför skottsäkra glas. Allt går ut på att sudda ut det som gör oss till människor och individer. Den som sticker ut dödas, bokstavligen eller bildligt.
Fängelsesystemet USA bygger på en medveten avhumanisering av människan (desto sorgligare att svenska politikers syn på fångvård börjar likna de amerikanska). I Burma har militärregimen i åratal medvetet hållit befolkningen i fattigdom och i ett uselt utbildningssystem för att de inte ska ha tid och kraft att utvecklas som människor. Religionen har varit en ventil. Möjligheten att få vara kreativ och i bokstavlig mening ut-trycka sina tankar och känslor som man gör i bön, som man gör i poesin, stärker livet och ger hopp. Kulturen och religionen blir verktyg inte för ren överlevnad, men för överlevnad med värdighet och sin mänsklighet i behåll.
Ylva Liljeholm