Om man läser Kyrkans tidning på nätet kan man tro att Svenska kyrkan är en ultrareaktionär sekt som hatar kvinnor, hatar homosexuella, hatar muslimer och hatar alla människor som hyser vänsterpolitiska åsikter, skriver Helle Klein i en kommentar till den nätdebatt som följt i spåren av bråket om hennes krönika i Kyrkans tidning.
Författaren och debattören Göran Rosenberg beskrev i en radiokrönika i Godmorgon världen det hat som välde fram mot judar och muslimer i kölvattnet av den så kallade omskärelsedebatten. ”En veritabel flodvåg av hat och fientlighet”, kallade Rosenberg nät- och mejlkommentarerna.
Rosenbergs krönika är en oerhört viktig påminnelse om att debatter aldrig sker i ett vakuum och att de som väljer att debattera också har ett ansvar att fundera på vilka stämningar som underblåses och i vilken samhällelig kontext orden uttalas. Här kommer diskussionen om kyrkans roll i det mångkulturella samhället in – den sk identitetsdebatten som inleddes i Kyrkans tidning bara några veckor efter Utöya-tragedin. Seglora smedjas ifrågasättande av Kyrkans tidning mfl. handlar just om deras roll i uppiskandet av anti-muslimska och främlingsfientliga stämningar bland kristenheten.
Efter Utöya startade en hälsosam debatt bland landets chefredaktörer och publicister angående näthatet och det faktum att tidningarnas och debattsajternas nätkommentarer tas över av de mest ruggiga rösterna vars syfte är att hota och hata enskilda personer och hata allt som kan stämplas som ”kulturmarxism”, ”feminism” och ”mångkulturalism”.
Olyckligt nog verkar inte Kyrkans tidnings chefredaktör ha tagit intryck av denna debatt. I stället låter han kommentarsfälten befolkas av hatiska röster som varken för någon saklig diskussion eller speglar kyrkfolkets uppfattningar i allmänhet. Om man läser Kyrkans tidning på nätet kan man tro att Svenska kyrkan är en ultrareaktionär sekt som hatar kvinnor, hatar homosexuella, hatar muslimer och hatar alla människor med vänsterpolitiska åsikter.
Det är sorgligt då Svenska kyrkan hör till ett av de mest progressiva kristna samfunden i världen och är en föregångare i kristenheten med sina modiga beslut om kvinnliga präster, samkönade äktenskap och självklara försvar för solidaritet och rättvisa i världen liksom i Sverige. Att befinna sig ute i församlingslivet och sen läsa Kyrkans tidnings debatter är som att befinna sig i två olika världar. Det borde vara ett publicistiskt problem för KT.
Min krönika i Kyrkans tidning och nyhetsartikeln om mitt bråk med chefredaktör Anders Ahlberg angående hans ovilja att publicera fakta om kopplingen mellan en av de tongivande debattörerna i KT och Sverigedemokraterna hör till de mest lästa och mest kommenterade artiklarna på nätet.
Nätkommentarerna är ingen rolig läsning. Jag har förstås mött detta näthat många gånger förr efter åratal i den politiska journalistiken men den som tror att man vänjer sig tror fel. För det är som Rosenberg också sa i sin radiokrönika: Ord kan döda heter det, det ligger en djup och ibland bokstavlig sanning i det. Om inte döda så såra och skada.
I Kyrkans tidning på nätet kan man läsa hatiska utfall mot och rena falsarierna om mig som person. Det kan påstås att jag inte arbetar som präst, att jag är vänsterintolerant och antisemit (dvs för en palestinsk stat), att jag i själva verket är en Dr Jekyl och Mr Hyde och plötsligt kan förvandlas till ”Hulken Helle” och min ”primära agenda är att slå split och missämja”. Det sistnämnda skrivs av en person som dessutom avslutar ett inlägg med orden ”Helle, må du gå i skam och förnedring”.
Och som vanligt är det övervägande män som skriver. Män som hatar kvinnor, åtminstone kvinnor som tar plats i offentligheten och står upp för det mångkulturella samhället.
Jag har som sagt mött det förr men det som gör mig extra beklämd nu är att att i kyrkans egen tidning tycker chefredaktören att det är okej med hatkommentarer och falska utsagor om enskilda personer medan faktauppgifter om vilka krafter som driver debatt i hans tidning inte får publiceras.
Den sorten publicistisk etik imponerar inte.
Helle Klein
UPPDATERING: På tisdageftermiddagen (21/2) beslutade Kyrkans tidnings chefredaktör att byta till förhandsmodererade kommentarer på nätet. Här har vi skrivit om detta.
Tyvärr kan personer gömma sig på nätet och harpla ur sig grodor betydligt lättare. Jag väljer att vara anonym men hänger mig inte åt någon form av näthat. Vi är flera som ger skarp kritik mot din artikel utan att för den skull vara hatande på något sätt. Det vore intressantare om du svarar på den istället. Myller av dåliga kommentarer kommer det fortsätta finnas, man får helt enkelt sålla.
Nätets öppenhet leder också till något är fantastiskt! Tidigare var debatter en sak mellan författarna till artiklarna endast. Övriga medborgare hade ingen möjlighet att göra sin röst hörd. Idag finns Newsmill, bloggar etc och vi kan faktiskt delta och göra vår röst hörd utan att för den skull tillhöra media-elitens finrum! Tyvärr kommer ju då också fram sådant man kanske inte gillar, accepterar. Frågan är då vilken väg man väljer: strypa denna nu mer öppna debatt där det kanske inte alltid kommer vara ”fair game” (vilket i ärlighetens namn inte er artikel var heller) eller modifiera strikt (var dras linjen, vilken kritik är ok?).
Till Helena: Du har fel i att det tidigare bara var debatt bland mediaeliten. Insändarsidor och debattsidor har alltid funnits i dagspressen där både anonyma skribenter under pseudonym och folk som vågar stå med sitt namn har kunnat debattera. Skillnaden är att man tidigare alltid haft ett publicistiskt ansvar för vad man tagit in på insändarplats och därför inte publicerat hätska påhopp och osakligheter.
Jag begriper inte varför denna publicistiska etik måste försvinna för att man numera publicerar på nätet och inte på papper?
För övrigt har jag sett två inlägg av dig under min krönika i Kyrkans tidning – den ena är ett insinuant inlägg som inte går att svara på, det andra bygger på att du inte läst vad som står. Det sistnämnda inlägget har jag besvarat.
Tack Helle och Seglora för att ni lyfter dessa viktiga frågor om pressetik. Vet att det kostar.
I debatten som följde på tragedin på Utöja gjorde jag det här inlägget i Svenskan där jag hävdar att det inte finns någon rättighet att kränka. Länken finns här:
http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/att-kranka-ar-ingen-rattighet_6386034.svd
Ps. Min egen kommentar på fb, numerara riksbekant, hade inte för avsikt att kränka utan bottnade i en djup oro för att tankemönste,r som vi hittils avfärdat av rädsla för att upprepa 30-talets misstag. nu återkommer de. Det ä mönster som pekar ut de andra, ofta religiösa minoriteter, som barbarer. Detta är mönster som inte bara är förenklade eftersom både vi och dom andra är mycket mer komplexa. Jag menar att vi bör hålla oss långt borta från den typen av farlig förenkling. Att blottlägga fakta är därför viktigt.
Det är en vansinnig koppling Helle Klein gör, säkert medvetet, när hon skriver att man kan tro att Svenska kyrkan är en ultrareaktionär sekt som hatar homosexuella etc om man läser Kyrkans Tidning på nätet. Men samma bild får man ju om man läser Aftonbladet på nätet. Eller Expressen. Eller valfri blogg. Kyrkhatartrollen finns överallt. Eller Kristofoberna. Och de fyller snabbt upp kommentarsfälten så snart något med anknytning till kyrka och tro publiceras. Det är ju faktiskt inte Kyrkans Tidning som står för den bilden av kyrkan. (Aftonbladet är nog i så fall mer skyldigt till att ha en sådan vrångbild av kyrkan även redaktionellt.) Det är billigt av Helle Klein att använda trollen som tillhygge mot Kyrkans Tidning för att hennes mer eller mindre tendentiösa krönika redigerades ned.
Elisabeth Gerle,
Fakta är att omskärelse av små barn är ett etiskt dilemma där barnets rätt står i konflikt med en religiös tradition.
Det måste gå att diskutera detta dilemma utan att andra debattörer tar upp nazisternas illdåd stup i kvarten. DEt är också en farlig förenkling och exempel på näthat.
Sedan har vi problemet att alla möjliga och omöjliga debattörer (inte minst Strumark och Birro är väl typexamplet) menar sig vara kränkta då deras åsitker och sätt att uttrycka dem med rätta attackeras i debatten.
Judar och muslimer är inte barbarer, men traditionen med omskärelse är barbarisk.
Kristna är inte barbarer men dopritualen har mörka och barbiska inslag.
Vi måsta tillåta en debatt där en sakfråga kan diskuteras även om frågan rör en utsatt grupp. Just bristen på ärlig dialog sper på SD’s argument runt etablissemangtet, det politiskt korrekta. Denna oförmåga till saklig dialog finns också med i den komplexa bilden av tragedin på Ytöja.
Det är också ett fakta att många framlingfientliga gärna kallar sig kristna eftersom de anser att det är en del av ”vår” ”kultur”. DEssa strömningar finns hos en del som är medlemmar i SvK och aktiva i kyrkopolitik, tyvärr. DEt går alltså inte att peka på ANDRA när man talar om farliga förenklingar.
Att religionen kan användas som en förenklande identitetsmakör ör en fara i sig. Det blottar också intressanta motsättningar inom religioner och även inom samfund där vitt skilda pollitiska åsikter ska samsas. Inom en och samma kyrka finns politiserad och nästan dogmatisk feminism, vänsterteologi, främlingsfientlighet, kvinnoprästmotstånd och en vurm för bevarande av vår ”svenska” tradition.
Jag hoppas att vi kan ha en saklig och fakta grundad diskussion om problemet med religion och religiösa traditioner utan att man försöker misstänkliggöra religionskritik som främlingfientlig
Det är ENDAST med sekulär grundsyn vi kan ta samma hänsyn till alla ideologier och personer.
En kristen kyrka värderar alltid den egna religionen som mer värdefull än andra religioner. Denna kyrka dras också med en hsitorisk belastning av religionsmotsättning och främlingsfientlighet.
I strävan mot ett rättvist sammhälla har sekulära organisationer, med religiösa och icke religiösa medlemmar, en större chans att bidra med en bred plattform för öppen dialog.
Kanske är det dags att sambeta inte bara inom religionerna utan också med de som väljer att inte ha en bestämd tro..
Jag vill också framhålla att det ibland är en skyldighet att kärnka vissa individer.
EN del känner sig djupt kränkta av tanken med kvinnopräster, homoäktenskap och att få byta kön utan sterilisering.
Tuve Skånberg känner sig uppenbarligen kränkt, det är inget problemt. Gamla förlegade åsikter och traditioner MÅSTE kränkas för att sammhället ska utvecklas,
DE som vill ”bevara Sverige Svenskt” blir kränkta av invadnring och accpeterande av främmande kulturmönster. DEt är vår PLIIKT att kränka dessa traditioner som ligger bakom främlingfientligheten.
Vi kan inte låta bli att prata om homo och transpersoners rättigheter för att konservativa känner sig kränkta.
Utveckling gör ont, de som vill bevara det gamla känner sig kränkta.. det får inte hindra oss från att i frågasätta invända traditioner. Oavsett vilka som utövar dessa traditioner.
Tyvärr spelar många debattörer ut ”kränkthetskotet” så fort deras åsikter ifrågasätts. DEtta är lika förödande för debatten som de krömkande person och grupp angrepp andra debattärer gör sig skyldiga till.
En reflektion runt kommentarsfält och främlingsfientlighet. Uppenbarligen är det så viktig för många svenskar att de lägger tid på att skriva främlingsfientliga kommentarer. Nätet gör att det som förut sas över en fika i någonskök nu syns i det offentliga rummet.
De åstikter som länga funnits i ”folkhemmet” men som inte varit synliga för intelektuella i universitetsstäder kommer i kommentarsfälten ut i offentligheten och detta verkar överraska.
Man frågar sig ibland om de inom SvK som blir upprörda över detta vet vilka åsikter många ”vanliga svenskar” i många år ventilerad på kyrkloppisar eller under jakten. När jag var liten så tyckte mn farfar, arbeterklass, att alla problem på bruskorten berodde på finnarna. Finnarna är fortfrande kvar på orten, pratar fortfrande finska men nu är det muslimer som det talas om på samma sätt..
Vad har kön med de åsikter som framförs att göra. Ytterligare en etikett som förminskar och distanserar. Är vi inte överens om att vi bör se bortom sådana förenklingar som kön.
Hej, Anders. Jag tror inte alls att man måstre ha en sekulär grundsyn för att kunna ta hänsyn till allas behov, ideologier och personer. Däremot krävs det en viss självinsikt och respekt för andras lika viktiga ”sanning och centrum”. Tyvärr är det lätt att i känsliga frågor likt denna dels säga dumheter, jag har gjort det (just i denna debatt och känner till andra som gjort det), och det behöver inte vara ett tecken på vare sig elakhet eller dumhet utan frågans komplexitet – och aningslöshet.
Jag tror därför inte heller att det finns ett självändamål i att kränka eller håna, utan jag tror att man kan diskutera i lugn och ro och ändå nå någonstans, men båda parter måste vara beredda att byta ståndpunkt. Ibland är ett aktivt öra vassare än en logisk argumentationskedja. Om man bara är där för att predika sina egna idéer, och inte är beredd att lyssna på motargument, är det därför ibland bättre att vara tyst (Speciellt om man struntar i andras autonomi och yttrandefrihet för att driva MR-frågor – vilket kan bli en märklig motsägelse).
Tar vi oss tid att lyssna och inte döma ohört och försöka överse med kränkningar (om det inte som för de mest kända namnen i vinterns debatter är uppenbart oacceptabelt groteska) – kan nog många onödiga missförstånd undvikas. Jag håller med dig ”Kränkthetskortet” bör undvikas, och funkar nog bäst mot dem man känner personligen.
De invandrarfientliga grupperna i Sverige har konverterat från asatro till kristendomen.Men det är inte fråga om troendekristendom utan kulturkristendom.Inte till frikyrkligheten utan just till svenska kyrkan.De gamla statskyrkobyggnaderna ses som nationalistiska tempel.Samtidigt som de vurmar för svenska kyrkan är de mycket besvikna på den.De tycker att eftersom kyrkan skall ju vara kristen så skall prästerna uttala sig negativt mot islam.De sverigedemokratiska skribenterna blandar också ihop västerlänsk upplysning med kristendomen.
En stor fråga för svenska kyrkan bör vara hur den skall ställa sig till kyrkokramarna bland de invandrarfientliga.
Elisabeth Gerle. Menar Du att Sv.Kyrkans ” dopritual har mörka och barbariska inslag”? I
så fall kan man tänka sig säja ”hon som sa´ de, hon har ´de´”. Är Du inte själv med i det där
mörka och barbariska? Du skriver också: ”en kristen kyrka värderar” sin egen kyrka mest.
De flesta inser att varje religion gör så. Sällan byter man uppfattning, och detta måste man
utgå ifrån, när man ägnar sig åt religionsdialog. Vi måste öva oss i tolerans och förståelse,
utan att räkna med samarbete, eftersom vi inte har samma tro och inställning. I många län-
der där man länge haft olika religioner under lång tid, tycks man ha insett detta. Därför blir
det antingen så att var och en sköter sitt – eller krig. MÅ VI INTE KRIGA!
Helle,
Håller verkligen med – nätkommentarerna är många gånger ingen rolig läsning. Jag har en fråga till dig.
I din förra text på KT:s ledarsida kallar du dem som medverkat vid fortbildningar i Visby för mörkermän. Det var ingen rolig läsning det heller!
Gör du inte själv det du anklagar andra för?
Vänligen,
Rolf Pettersson
Helle, du med din journalistbakgrund borde väl inte vara det minsta förvånad över den hatiskhet som kommer till uttryck i kommentarsfälten?
En liten iakttagelse är att en stor del av kommentarerna skrivs av samma personer som återkommer med samma mantran gång efter gång. Jag tror att de flesta tänkande individer inser att de inte är representativa för kyrkan i Sverige.
Därför får vi inte tappa fokus och vi får inte tappa hoppet.
Till Rolf P: Jag anser att kvinnoprästmotstånd och homofobi hör till den mörka delen av kyrkans teologi genom historien.
LArs.. håller i huvudsak med, det jag menar med ”plikt att kränka” är att man inte ska undvika svåra ämnen för att de kränker vissa, VI ska inte undvika diskussionen om hur homosexuella diskrimineras bara för att vissa dogmatiker känner sig kränkta av arr bli kallade homofober, Däremot kanske vi kan undvika att kalla våra meningsmotståndare ”mörkermän” eller ”bruna” även om man anser att dessa åsikter hör till kyrkans mörka historia.
Man kanske också ska räkna med sin organisations mörka historia när man som tillhörande denna organisation kritiserar andra. Detta gör att kritiken mot omskärelse kan få en extra obehaglig klang när det kommer från en organisation som har ett förflutet som är befleckat i detta hänseende.
Därför kan sekulära plattformar utgöra mötes platser för alla ideologier då den historiska belastnignen inte finns. I detta menar jag sekulärt i bemärkelsen att ingen religion sätts före någon annan och att avsaknad av relgiös tro inte misstänkliggörs.
Idag upplever jag att religösa är förtjusta i att anse att det är finare att ha tro än att sakna tro. Att man gärna har en dialog över relgionsgränser men endast med företrädare för religioner.
Varför får t.ex. inte sekulära organisationer (jag ogillar livsåskdning) ingen talan i dessa diologer om samverkan över religionsgränserna.
Jag upplever att skillnadeni åsikter mellan sekulära och de som företröder Seglora Smedja är mindre skillnaden mellan smedjan och Claphaminstitutet eller livets ord tex.
Hmm kanske diaolgen är på väg
Okej, Anders. Gott! Jag hänger med!
Nej, att man till allmän diskussion tar upp även svåra ämnen är väl inget konstigt. Alla ämnen tillhör alla medborgare att kunna diskutera oavsett åsikt, men det som jag tror kan vara en fara är när man har för stora pretentioner över lösningen, och dessutom samtidigt ogiltigförklarar inte bara sina motståndares argument, utan även deras uppsåt och ibland deras hela väsen. Och tyvärr har detta skett senaste tiden från alla håll.
Jag kan tex personligen bli oerhört trött på att från religionskritiker höra den evidenslösa och hånfulla klyschan och förenklingen om att ”Religiösa är bara rädda för verkligheten – om de bara vågade leva skulle de se att livet inte är så farligt och att man inte behöver någon gud (alt. tomte/påskhare/låtsaskompis) att hålla i handen.” Den kommentaren diskvlificerar tyvärr sin sagesman totalt genom att avslöja ett direkt destruktivt förakt. Givetvis kan motsvarande förakt också höras från kristet håll, och är då lika destruktivt och barnsligt. Självklart ska vi också vara aktsamma och inte tro att allt som sägs oss är menat som kränkning även om det i förstone känns kränkande.
Detta vill jag undvika genom att hellre vilja dricka espresso/öl/te med meningsmotståndare än slåss så här på nätet, men har nu av en viss anledning valt att ”outa” mina åsikter mer.
Börjar vi umgås över åsiktsgränserna behöver vi inte se varandras mörka sidor överskugga allt, utan kan hitta ljusa sidor att bygga på samtidigt som vi diskuterar det mörka – för det behövs. För mig är detta lika viktigt oavsett det gäller sekulära humanister, Claphaminstitutets ”fella’s” eller en företrädare för annan religion.
Näthatet är fruktansvärt. Hatet mot muslimer likaså…men lika fruktansvärt är hatet mot de som hatar.
Att hata sverigedemokrater är lika illa som att hata muslimer.
Att mena att det bara är män som utöver härskartekniker är också en härskarteknik som avfärdar dessa röster.
Den som möter ont med ont blir själv en del av det onda – vilket verkar vara seglora smedjas väg.
Vad hände med den andra vägen? Kan vi inte bekämpa hatet med kärlek? Visa respekt för både muslimer, ultra-konservativa kristna, nazister, män och kvinnor?
Innan du skickar in din nästa krönika Helle, fråga dig själv: What would Jesus Do?
Sedan kan du kasta första stenen.
Så länge omskärelsen göms undan och folk lever i okunskap då är mörker männen och Klein nöjda!
Även judendomen har nackdelar som måste diskuteras lika mycket som judiska kvinnor konstant påpekar muslimska mäns kvinnoförtryck!
Klein och Rosenberg är bara nöjda om debatt kring omskärelse inte sker överhuvudtaget för då slipper ni visa era svagheter! Ni är problemet som förvärrar för många muslimer att uppnå sann frihet i sina liv!
@ Latif
Klein och Rosenberg får svara för sig själva, men man kan ju föra debatt om ett ämne på flera sätt, eller hur? Om man redan från början av en debatt bara presenterar en enda tillåten slutsats för diskussionen så är det ingen debatt, utan vad?
Och just så uppfattade jag personligen debatten om omskärelse: Man kunde bara tänka sig att förbjuda eller förbjuda. Detta skedde rent tekniskt undvek diskussion mellan parterna genom att jumpa mellan de tre huvudområden som diskussionen rör (1) spädbarnets autonomi, 2) skador av ingreppet, och 3) religionens tvång.).
Kanske hade det varit smart om något medium tagit en fråga i taget av dessa tre och låtit alla pro- och kontra-argument mötas i tur och ordning istället för som nu låta det bli ett ställningskrig mest mellan personer som inte ens själva tillhör traditionen av omskärelse. Det senaste surrealistiska bidraget i denna ganska kulturimperialistiska debatt stod ändå Barnläkarföreningen för, som nu önskar upplysa judiska och muslimska föräldrar om vad omskärelse innebär (?) – utan att (vad TT avsöjar) avslöja vilket behov för denna information som finns.
Jag håller med dig att vi skall kunna diskutera och inte gömma debatten – eftersom religion och kultur är allmänna ämnen, men det finns ingen anledning att inte lyssna på dem som vill något annat än en själv. Ännu värre kändes det hat som välde fram mot alla som hade skarpa åsikter (oavsett sida) Därvidlag tyckte jag knappast att ”Team Helle” var värre, övertramp gjordes på alla stridens flanker.
Som en sk ”islamofob” får jag ofta höra att jag endast koncentrerar mig på det dåliga inom islam. Jag noterar att jag kan skönja liknande tendenser här där jag kan fråga samma sak. Varför är det ok att bara koncentrera sig på det som är dåligt när man står på den ”rätta” sidan? Hycklare är ett ord som inte är alltför långsökt att ta till.
Jag är en aktiv kommentator och ägnar antagligen bra mycket mer tid att läsa nätkommentarer än vad helle klein & co gör. Det är väldigt få som är ”hatiska” om man nu inte anser att kritik och framförallt ironi är hat förstås. De flesta har kommentarer om sakfrågan i sig, men problemet är väl att de är kritiska och ingen hyllningskör som man tydligen verkar förvänta sig. Då är det enkelt att strunta i sakfrågan och anklaga kommentarfältens värstingar som varandes de enda som skriver där.
Kanske vore det välgörande för debatten och skulle öka trovärdigheten för dessa som hittar hat överallt om de specificerade vad de menar. Att svepande dra alla kommentarer över en kam är lite väl populistiskt.