Öppenhet, fredlighet och gemenskap, så sammanfattar Seglora smedja den agenda som nu stämplas som ”vänsterpolitisk” av somliga konservativa teologer. Borde det inte uppröra den kyrkliga, socialt engagerade borgerligheten att på detta sätt exkluderas från kampen för en debatt som är fri från främlingsfientlighet, undrar Smedjan?
Fortfarande talar vi om terrordåden den elfte september som en avgörande händelse i våra och världens liv. De ledde till inte bara ett utan två krig på en skala som USA inte upplevt sedan Vietnam. Konsekvenserna efter dessa båda krig i mellanöstern kommer att ta ytterligare årtionden att städa upp. Hur många hundratusentals människor har vid det här laget drabbats?
Inte ens ett år efter tragedin på Utöya går etablerade politiker, och även en ledande minister ut och skriver debattartiklar om att samtalsklimatet ”förgiftas” av diskussionen om Breivik. Som om debatten och analysen omkring vad Utöyadådet handlade om var avslutad: Breivik var en ensam dåre, hans dåd obegripligt och frikopplat från det större debattklimatet. Detta framhålls tydligast av personer som på en eller annan punkt är beredda att tillskriva Breiviks världsbild legitimitet.
Det är högst förståeligt, från ett mänskligt perspektiv, att det finns en djup vilja hos dem som kallar feminister för ”genusextremister” att fjärma sig från Breiviks föreställningsvärld genom att kalla honom galen, emedan denne terrorist ju yttrar precis samma ord själv. Ingen vill förknippas med ett sådant dåd. Detsamma gäller givetvis dem som utpekar Islam som en homofob och expansionistisk, på djupet ”annan” religion. Deras bevekelsegrunder är inte Breiviks, men deras röster lånar sig alltför lätt åt en agenda som sträcker sig långt utöver deras egen.
Även ledande tankesmedjor och tidningar på högerkanten förmerar den retorik som gav livsluft åt Breiviks världsbild. I kyrkans värld utdefinierar nu en liten grupp konservativa teologer Seglora smedja som ett ”vänsterpolitiskt projekt” i det att vi avslöjar hur en uttalad sverigedemokrat har tillåtits styra identitetsdebatten i Kyrkans Tidning. Vi har påvisat hur manegen har krattats för extremistiska åsikter genom en årslång kampanj av mer eller mindre islamkritiska och raljerande yttranden från etablerade debattörer.
Den tolkande teologins betydelse, den reflekterande hållningen gentemot den egna texttraditionen och kristna identiteten, mänskliggörandet av dem som kommer från andra traditioner, detta djupt kristna budskap har politiserats och stämplats som ett vänsterprojekt. Men ska religionsdialog och en debatt fri från sverigedemokratisk protofascism verkligen behöva vara en vänsterfråga? Den församlade, socialt engagerade borgerligheten inom kyrkan borde ta mycket illa vid sig av att exkluderas från en fråga som så tydligt berör oss alla.
I ett samtalsklimat som domineras av beskyllningar om munkavlar och hävdanden av den individuella yttrandefriheten, är det viktigt att påpeka att yttrandefriheten aldrig har varit hotad – däremot har det under en längre tid funnits en liten grupp av högljudda populister som har kapat frågan om yttrandefriheten för att framföra en islamofobisk agenda. Vi hör vurmen för yttrandefrihet från sajter som Avpixlat (som aktivt uppmanar till politiskt våld), från det nybildade Tryckfrihetssällskapet i Malmö, och inte minst Lars Vilks, som nu öppet umgås med ledande sverigedemokrater.
Om man som etablerad debattör inom kyrkan vill lyfta samma frågeställning – på precis samma sätt – så förpliktigar det till ett särskilt ansvarstagande att markera mot de krafter som rör sig i samma farvatten. Ett levande samtal kräver kritik, men också solidaritet med de grundläggande demokratiska spelreglerna. Olikheter måste respekteras, och likheter likväl bejakas.
Självklart kan kritik riktas mot enskilda praktiker både inom egen och annan religion. I det gångna årets debatt har vi dock sett hur religionskritiken har antagit en huvudlös och auktoritär gestalt. Istället för dialog och upplysning har det talats förbud (med oöverblickbara konsekvenser för utsatta minoriteter i samhället).
Seglora smedja står för den tolkande teologins människosyn, en syn som placerar Svenska kyrkan som levande och medmänsklig aktör i ett föränderligt och ovisst samhälle, som i denna stund är i skriande behov av just det vi som kristna har att erbjuda: Öppenhet istället för misstänksamhet, fredlighet istället för fördömande, gemenskap istället för främlingskap. Detta är en samhällsvision som vi delar med tolkande teologer från vänster till höger. Att stå upp för öppenheten är inte politiskt radikalt. Det borde vara en självklarhet.
SMEDJAN
”Att stå upp för öppenheten är inte politiskt radikalt. Det borde vara en självklarhet.”
Absolut. Därför blir det så problematiskt när vi skriver, som ni gjorde här om dagen, följande:
”I spåren av imam-debatten startade Annika Borg och prästkollegan Christer Hugo bloggen Kristen Opinion, flankerade av Johanna Andersson som gästskribent. De har under bloggens karriär ställt sig frågande till påskuppropet, tagit upp de etiska problemen med aborter, de har kritiserat kyrkans politiska korrekthet, i ett flertal artiklar har de kritiserat Ship to Gaza och Palestina.”
Med ovanstående text signalerar ni att den som är kritisk till de saker som ni räknar upp är att betrakta som olustiga och mer eller mindre extremistiska mörkermän. Det är knappast ett ärligt debattförfarande, och det är inte att försvara öppenhet.
Lästips: http://stefanolsson.nu/2012/02/21/har-ar-listan-over-moderna-katterier/
Hej Smedjan!
Är det inte dags att börja arbeta för fred istället för krig, innan denna konflikt nått palestinska dimensioner? Det känns som att kontrahenterna sitter i var sitt bås och jobbar hårt för att hetsa upp sig och vantolka motståndaren. Varför inte istället satsa på den dialog ni säger er önska?
Jag är glad att ni vill ha med borgerligheten i debatten. Men som borgerlig debattör känner jag det som er inbjudan är med armbågen: för att komma in i värmen måste jag först bekänna att jag slutat slå min fru. Ni hävdar att de som lyfter samma frågeställningar som de främlingsfientliga har ett ansvar att markera emot dessa. Ni gör då två fel.
För det första antar ni att högern i stort tar upp samma frågor som SD. Den bilden har inte jag. På de högerliberala bloggar jag hänger propagerar vi för fri invandring, fri handel, fritt val av skola och sjukvård. Knappast SDs kärnfrågor. Här misstänker jag att ni missleds av era egna förväntningar. Ni utgår från att högermänniskor skall vara hårda och kalla och tycka illa om invandrare, och noterar endast det som stödjer tesen. Ungefär som de i SD enbart noterar när invandrare missköter sig, men inte när de sköter städning och äldrevård, om jag skall vara lite elak i retur.
För det andra hamnar ni nära ”argumentum ad Hitlerum”. Råkar man ha samma åsikt som Hitler i någon fråga, som att vara vegetarian t. ex., så måste man frenetiskt argumentera emot nazismen. Låt oss föra det vidare till islam. Jag tycker det vore fullständigt idiotiskt att kräva av normala muslimer i Sverige att de skall ta avstånd från muslimska självmordsbombare, bara för att de normala och extremisterna båda gillar Koranen. Det ligger närmare SD att argumentera på det viset. Men vänta nu – om både Seglora Smedja och SD tycker att argumentum ad Hitlerum är ett bra sätt att debattera på, faller det nu inte på Seglora Smedja att med intensiv frenesi särskilja sig från SD? De för ju fram liknande åsikter, på precis samma sätt! Ja, ni märker själva hur fel sådana här resonemang kan leda.
Själv debatterar jag gärna för fri invandring, rätten för invandrare i Rosengård att ha samma möjligheter som kungafamiljen att välja en bra skola till sina barn, full frihandel med utvecklingsländer, rätten för kubaner att leva i en demokrati; frågor som jag inte alltid uppfattar att vänstern är helt bekväma med. Det är möjligt att jag missuppfattat det, eller att ni faktiskt har bra argument till varför vi inte t. ex. skall ha fri invandring. Då debatterar jag gärna det med smedjan. Men utan antydningar om att man är främlingsfientlig om man inte ständigt positionerar sig, tack.
Snarare bekräftar, än motsäger, detta inlägg den kritik som framförts. Ingen har hävdat att den formella yttrandefriheten är hotad, vad som med all önskvärd tydlighet framgår är dock att vissa här vill ta sig rätten att avgöra vad som är ”legitima” åsikter att hysa i debatten och till och med vilka man får umgås med. De som dristar sig att gå utanför dessa snäva ramar är betecknas som ”extremister” och ”högljuda populister” (jojo inga fördömanden här inte!) som mer eller mindre direkt anklagas för att inspirera till massmord, dessa behöver därför inte bemötas i sak utan skall bara i möjligaste mån förhindras att sprida sitt ”hat”.
Dessutom, med samma typ ”guilt by association” logik som framförs här skulle man ju kunna anklaga även de mest fredliga muslimer som dristar sig att framföra kritik mot t.ex. USA:s mellanösternpolitik för att inspirera till islamistiska terrordåd, röra sig i samma farvatten som jihadister och legitimera/ge livsluft åt deras världsbild samt hävda att ”Deras bevekelsegrunder är inte Bin Ladens, men deras röster lånar sig alltför lätt åt en agenda som sträcker sig långt utöver deras egen”. Ett resonemang som, får man hoppas, skulle avisas som direkt ohederligt och oseriöst av artikelförfattarna, men som man i nästa sekund själva inte tvekar att använda mot sina meningsmotståndare!
Om det är något som är näthat är det att påstå att tankesmedjor och tidningar på ”högerkanten” delar Breiviks föreställningsvärld. Jag antar att detta betyder den vanliga sliringen mot tankesmedjor som Timbro och tidningar som Axess.
Om det inte är så: Säg det klart och tydligt.
Om det är så: Vet skäms!
Comments on this entry are closed.