Bevare oss för det auktoritära tänkandet

Vi kan inte samtidigt avskärma oss från världen och verka i den. Det är inte en politisk fråga utan den har funnits på kyrkans dagordning sedan urminnes tider. Så skriver Sofia församlings kyrkoherde Hans Ulfvebrand i en reflektion i spåren av den senaste veckans debatt.

För mig som kristen har det alltid stått i första rummet att se människan. Det är människan som allting utgår ifrån, oavsett hennes tro, hennes politiska identitet eller hennes många personliga preferenser. Dessa är yteffekter, ställda bredvid det inre teologiska och existentiella djup som envar av oss härbärgerar. När vi förlorar denna grundläggande respekt för våra medmänniskors outgrundliga djup, då är också vi själva illa ute. Därför kan sökandet efter egen identitet aldrig gå ut på att bygga murar mot andra.

Den uppseendeväckande debatt som har förts i kyrkliga medier – den så kallade identitetsdebatten – det gångna året har saknat detta perspektiv. Den har fokuserat på att stadfästa ett illusoriskt ”eget”, som om tron kunde vara sig själv tillräcklig, avskärmad från den omvärld som vi uppmanas att gå ut och verka i. Denna uppenbara motsättning i att avskärma sig från världen och samtidigt verka i den, verkar helt ha gått förlorad i denna debatt.

Hur länge har inte kristna stridit om definitionen av vad som är ”det äkta kristna” och vad som inte är det? Detta är sannerligen inte en politisk fråga utan den har funnits på kyrkans dagordning sedan urminnes tider.

Det är en lätt utväg att falla in i kristet navelskådande. Motsatsen är desto svårare, för den kräver ett engagemang för allt det som är olikt oss själva. Som Sigrid Kahle så klokt en gång skrev: ”Människans väg är självrannsakan och en resolut självmedvetenhet”. Världen är mångfacetterad och vår uppgift som kristna i den större kontexten är inte längre så självklar i hur den ska se ut. Men den uppgiften kan vi bara odla i det ständigt förnyade samtalet, i engagemanget för den gemensamma livsvärlden. För mig som kyrkoherde är det därför självklart att stödja rörelser som för in en levande teologi i samhället, som exempelvis Seglora smedja och Tillsammans för Sverige på Fryshuset.

När vi upphör att se Gud i den Andre, när innerligheten avtar, då rör sig människan snart mot ytterligheterna istället. Det är i ytterlighetens gränsland som extremismen har sin boning. Det auktoritära tänkandet är ett kalt möblerat inre rum, fattigt på den ande som bor i ovisshetens och det blott mänskligas gemenskap. Detta tänkande vinner sin ödesdigra sprängverkan genom den ursinniga kraft som bor i hopplöshetens strävan efter mening, någon mening – vilken som helst, även om den fjärmar oss från vår nästa. Bevare oss för det auktoritära tänkandet.

Hans Ulfvebrand
Kyrkoherde i Sofia församling och ledamot av kyrkomötet (M)