Den första söndagen i fastan har nu förflutit. Ewa Lindqvist Hotz predikade i Sjöstadskapellet i Hammarby sjöstad på Seglora smedjas temadag om kvinnorna, freden och medborgartanken. Nu kan även du som inte fanns med på plats ta del av predikan.

Det går inte att komma undan Bibeln. Religiösa texter bildar ett fundament för hur vi lever våra liv och vad vi förstår som sanning. Vi behöver ett hopp, en fallskärm inför hoppet från livet till döden.()Vi vet att bibeln är en konstruktion, sammansatt århundraden efter Jesu död för att legitimera den nya religionen kristendom. Vi vet att det nya prästerskapet kom att använda detta kompilat som maktinstrument. Att kunna sin bibel är ändå att vara del av ett samtal om livet genom årtusenden.

Ja, med dessa storord inleder kulturjournalisten Lars Ring sin recension av Niklas Rådströms uppsättning av ”Bibeln” på Göteborgs stadsteater. Det är onekligen spännande att bibeln numera lyfts fram på våra teaterscener och kultursidor, roligt att den kristna berättelsen anses vara en livsspegel av betydelse en alldeles särskild bärare av det där som skimrar i tillvarons innersta, är jag osäker på hur jag skall ställa mig till detta nyvunna intresse för böckernas bok. Med bibeln är det som med en gammal teve-apparat. Allt beror på inställningen.

För en nödvändig förutsättning för att jag skall tycka att bibelläsning, liksom Koranläsning och Torah-studium är positivt o bra är att det sker i nära samspel med de miljöer och sammanhang som kan rusta dem som läser till en ansvarstagande och kärleksfull tolkning. Vårt förhållningssätt de heliga texterna tenderar ju att påverka sättet vi förhåller oss till varandra. Och vår människosyn tenderar att starkt färga det budskap som vi fiskar upp ur våra religiösa urkunder. Utan kontakt med människovärnande krafter i samhället kan ju individer och grupper med totalitära böjelser vaska fram mumma ur de texter vi har framför oss idag.

Det finns de som säger att religionen skall förpassas bort från offentligheten. Det är givetvis helt fel. När religionen nu gör sitt återtåg i vårt land är det därför helt avgörande att ”det religiösa” finns och syns mitt på torget, som en självklar del av det flöde som finns mellan de människor som rör sig där. Värdet av den teologi som skapas inuti kyrkor, synagogor och moskéer prövas ju helt enkelt i mötet med den mänskliga vardag som existerar utanför våra heliga hus. Lackmustestet är alltså mycket enkelt; om det som sägs och görs i gudshusen befriar människor till kärleksfulla relationer med sig själva, sina medmänniskor och med Gud, ja då kan vi konstatera att vi, så att säga, har att göra med ”god” religion. Men om det som förmedlas och delas i våra kyrkor, synagogor och moskéer urlakar den mellanmänskliga tillit och respekt som är så grundläggande för samhället, ja, då blir istället religionen farlig, fientlig mot det mänskliga.

Igår döpte jag två barn i Ersta kyrka, Emelie Maria September och Cornelia Camilla. I båda dopgudstjänsterna läste jag handboksenligt dopbefallningens ord ”gå därför ut och gör alla folk till lärjungar”. I det gamla enhetssamhälle, där de allra flesta var kristna ljöd dessa ord som evangelisten Matteus tillskriver Jesus oproblematiskt klara, ljusa och inbjudande. Men i en tid som vår, när många religioner möts i på samma torg, när människor av annan tro än vi själva faktiskt hör vad vi säger om oss själva och därmed om varandra, ja, då kan plötsligt denna enligt många centrala kristna text uppfattas totalitär, kolonial och nedvärderande mot människor av annan bakgrund än kristen. En dopbefallning frammässad utan en problematisering av ordet ”alla” eller begreppet ”lärjungaskap” riskerar att samverka med de krafter som nu väller fram över Europa och som till exempel misstänkliggör judiska seder och bruk eller definierar ut Islam som en religion som inte hör hemma i Europa.

Som majoritetsreligion, som storasyster i religiöst avseende i vår del av världen, är jag övertygad om det helt nödvändigt att vi som kristna anstränger oss särskilt mycket för att försäkra oss om att inte vårt sätt att tolka och uttrycka vår tro samspelar med den minoritetsfientliga populism som vädrar morgonluft i ett Europa. Det är ett utmärkt tillfälle med biskopen och Harvardprofessorn Krister Stendahl öva oss i lära oss att sjunga vår lovsång till Kristus på ett sådant sätt att vi inte samtidigt sjunger med dem som vill förnedra människor av annan tro. Det måste vara möjligt att slå vakt om det mellanmänskliga mitt i det mångkulturella.

Som kristna är vi inte kallade att resa ensamma i en exklusiv livbåt under en flagg av förment ”klassisk kristen identitet”. Vilket vi vill det eller inte så befinner vi oss i samma bräckliga farkost som hela mänskligheten på det öppna hav av fostervatten – i ständig tillblivelse.

Det där med fostervatten har jag fått från poeten Peter Curman. Såhär går dikten:

Tro inte
Att du kan bygga ditt liv på berggrunden
Den brister som ett äggskal
vid minsta seismiska förändring.
Ditt liv
omslutet av dödens fosterhinnor
kan du inte värna
De kan brista varje sekund
Den enda
trygghet du kan uppnå
är att sätta din tillit
till det värnlöst växande livet
Att vila med livets hela tyngd
ytterst på ett grässtrå
är din enda möjlighet.
Där
i det yttersta av det skyddslöst mjuka
finns din trygghet
din berggrund.

En konsekvens av den tolkande teologiska hållning som jag försöker beskriva i den här predikan är att man i egenskap av ansvarig uttolkare måste väljer bort bibeltexter som inte stärker och bekräftar det relationella, allt det tankegods som inte inspirerar till kärleksfulla relationer människor emellan, som inte främjar det mänskliga i vår värld.

Den här söndagen, när vi har att göra med en bibeltext som måste betecknas som en skrämmande exposé av religiöst legitimerad sexism, rasism, klassförtryck och dessutom surrogatmödraskap, ja, då är jag särskilt tacksam för den selektiva läsning genom kärlekens raster som bland andra Martin Luther lär oss.

I Första Mosebok mötet vi Hagar, den unga flicka vars kropp skall användas för den patriarkala kulturens syften. Hon, den som är lägst ner av alla i hierarkin, förtryckt på grund av härkomst, förtryckt på grund av kön, förtryckt på grund av klass får nog och vill bryta med förnedringens fruktansvärda bojor genom att rymma därifrån. Men, Hagars exodus blir avbrutet. Hennes uttåg ur slaveriet blir blockerat. Och det är Gud som ställer sig i vägen. Det är Gud som genom sin ängel uppmanar henne att hon skall vända tillbaka till förtrycket och förnedringen.

”Vänd tillbaka till din matmor och underkasta dig henne” säger han. Till synes stjärnögd över att alls vara sedd låter Hagar sig bevekas av ängelns ord. Återförd till den plats där den religiösa patriarkala – totalitära – traditionen vill ha henne frågar hon sig: ”Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?” Jag svarar henne bestämt: ”Nej, Hagar, du tillhör en av de många kvinnor som har sett Gud och som blivit av med sina liv.”

Den här bibeltexten är en manual för förtryck, mumma, inte minst för män med förtryckartendenser, ett tydligt exempel att det inte i sig är superpositivt att människor kan sin bibel, läser och lever efter den. I ljuset av en tid som vår där kvinnors kroppar exponeras, exploateras och sexualiseras som aldrig förr, i en tid då barnafödande alltmer framstår som den enda livsmeningen för kvinnor, i en tid som vår där tusentals kvinnor i vårt land stannar kvar i eller återvänder till älskade män som slår dem, i en tid då miljoner kvinnor i världen lider under religiöst och kolonialt förtryck, är inte den förfärliga berättelsen om Hagar en text som borde förpassas till den stora sophögen av religiöst bråte?

Det enda som är positivt med det fullkomligt obegripliga i att kyrkomötets evangelieboksgrupp har tagit fram berättelsen om Hagar som lämplig läsning denna söndag är att det ger oss tillfälle att göra upp med det teologiska självskadebeteende som lever kvar i vår kyrka och som den patriarkala traditionen ofta ålägger kvinnor att bära upp, förvalta och vidmakthålla.

Enligt den här normen hör det till kristenlivets dygder att stoiskt och uthålligt avstå det man själv vill till kropp och själ. Enligt den här synen blir den egna längtan, de egna önskningar vi har något som skall förnekas för att ”Guds vilja” med våra liv skall bli förverkligad. En grund för denna hållning är en nedvärdering av det mänskliga och kroppsliga. Enligt den här synen blir Hagar en förebild. Med utgångspunkt i det här synsättet tolkas berättelsen om hur Jesus blir frestad av djävulen i öknen som en text om stoisk och självförnekande uthållighet.

I våra dagar blir det allt tydligare att det går en konfliktlinje rakt igenom Kristi kropp, kyrkan, mellan synen på kristendom som livsbejakelse och kristendom som livsförnekelse. Många av oss har erfarenhet av att denna konfliktlinje går också rakt igenom våra kroppar. Jag tror att det ofta är just intensiteten av en levd eller kroppslig erfarenhet som för många kristna, som vill förbli kristna, till den tolkande teologins fåra.

Där kring livsbejakande teologer som Marcus J. Borg eller Gustaf Wingren samlas alla vi som inte vill öppna våra hjärtan för sådant som våra knoppar eller kroppar avvisar. Min syster i Smedjan, Helle, höll i onsdags ett litet anförande om hur just Wingren, apropå att Jesus frestas i öknen, inte alls handlar om stoiskhet utan om mänsklighet. Genom att inte trolla sten till bröd på beställning, genom att inte flyga, genom att inte falla ner för Mammon, vill Jesus slå vakt om sin – och därmed allas vår – mänsklighet. Jesus sökte inte gudomlighet. Han ville visa att Hud och Gud, Kropp och Hopp hör samman.

På Marie Bebådelsedag 1827 sitter en 26-årig Fredrika Bremer bland åhörarna i bänken i Storkyrkan i Stockholm. Pastor primarius, Johan Olof Wallin predikar på temat ”Qvinnans ädla och stilla kallelse”, om att kvinnan skall vara såsom en ängel och såsom ett offer” och Att det är emot qvinnans natur och ändamål att vara sedd, vara omtalad, bliva känd.

Drabbad av ursinne av vad hon hört i kyrkan, skriver den då ännu helt okända den store kyrkomannen, senare ärkebiskopen Wallin: ”Vad har så förmörkat din sanningskänsla att du på förtryckets redan nog fulla vågskål ännu lägger din andas maktord, och ger likasom gudomlig sanktion åt den grymma fördoms tyranni, som länge gjort och ännu gör en hälft av mänskligheten lidande!”

Det är visserligen oklart om detta brev någonsin nådde Johan Olof Wallin.

Däremot är det klart att upplevelsen i Storkyrkan kom att bli en avgörande vändpunkt för Fredrika Bremer. Aldrig mer skulle männens Gud få begränsa hennes liv!

Precis som Hagar i Första Mosebok visste Fredrika Bremer allt om religiöst motiverad livsförnekelse. Hon visste allt om fysisk och mentalt slaveri. Uppväxt i ett borgarhem i Stockholm hade hon som barn hållits instängd och på svältkost – för att till kropp och kynne förbli vän och eterisk och därmed framgångsrik på dåtidens äktenskapsmarknad. Traumatiserad av sin barndom som flicka drabbades hon som ung kvinna av depressioner och självmordstankar.

Men upplevelsen i Storkyrkan satte punkt för all den patriarkala destruktivitet som fram till dess dominerat hennes liv. Vreden där i kyrkbänken blev det första steget på hennes livs exodus. Genom sitt brev till Wallin gjorde hon slut med både Gud och alla andra karlar som ställt sig i vägen för den livslängtan och kallelse som bodde i henne. Spirande i sin egen kropp och tanke gav sig den andra Guden till känna som inte stängde in utan öppnade upp och som i Kristus kallade henne att resten av hennes liv vara hans medarbetare i världen för fred och försoning och medborgarrätt. Fredrika Bremer skulle aldrig någonsin återvända och underkasta sig.

Tre decennier senare, formulerar hon några ord som kommit att bli bevingade:

”Svag känner jag mig stark, och bunden vid jorden känner jag mig ha vingar.
Jag är blott en svag kvinna och jag kan erövra världen!”

(Hemmen i den nya Verlden 1853-54)

Ewa Lindqvist Hotz