Seglora smedjas granskning av en sverigedemokrat i kyrkodebatten och de påföljande turerna med Kyrkans Tidning har lett till stor uppmärksamhet både i pressen och i bloggosfären. Mattias Irving håller sig uppdaterad med allt som skrivs i debatten och reflekterar över vart den är på väg.

De kallar oss ”vänster”, som om det vore ett skällsord. Som om det vore omöjligt att på samma gång vara sosse och troende – på djupet. Kanske är det den där gamla strofen ur Internationalen, ni vet, ”i höjden räddarn vi ej hälsa, ej gudar, furstar stå oss bi…” som ställer till det? Kanske uttrycktes det tydligast av befrielseteologen och ärkebiskopen Helder Câmarra: “När jag gav de fattiga bröd kallade man mig helgon. När jag frågade varför de fattiga inte hade bröd kallade man mig kommunist.”

Jag minns påskuppropet, den landsomfattande manifestationen för de utförsäkrade som det skrevs så intensivt om för prick ett år sedan. Det startades av diakoner som slog larm om den lavinartade ökningen av människor som tvingades söka hjälp från kyrkan för att överleva. Snart stämplades uppropet som ”vänster” av flera konservativa troende schatteringar. Bland annat den katolske Timbrochefen Roland Poirier Martinsson var snabb att döma ut det som partipolitik, utan stöd i tron.

Nu förnyas dessa tongångar. Sedan vi skrev en stor artikel som avslöjade att en sverigedemokrat med alibi från kända präster styrt kyrkodebatten efter Utöya, har konservativa kristna mobiliserat på bred front för att föra in partipolitiken i diskussionen. De kallar oss vänster för att vi inte vill ha några sverigedemokrater i vår svenska kyrka.

I Kyrkans Tidning har än så länge inga positiva röster hörts om Seglora smedja sedan debatten utbröt. Istället har tidningen aktivt försökt att tysta ner våra försök att påvisa debattören Helena Edlunds starka kopplingar till SD. Nu kallar denna rikstäckande tidning oss för ”starka konkurrenter”, vilket onekligen är smickrande. Vi som får strida för vår finansiering och vända på varje krona.

Ola Mårtensson, konservativ politisk redaktör för Västerviks Tidning, har varit särskilt flitig. Han har angripit oss i en artikel, två Newsmillinlägg och på sin blogg. Han kallar oss vänster, eftersom vi påpekar att debatten ligger tidsligt mycket nära Utöyatragedin. Det är tydligen även vänster att vilja fortsätta diskutera ett terrordåd ett halvår senare.

Vad är då problemet med att kallas ”vänster”? Smedjans Helle Klein är en välkänd socialdemokratisk profil. Själv är jag medlem i Socialdemokrater för Tro och solidaritet. Är det inte just därför de kallar oss vänster, för att det är vad vi är?

Jag kommer att tänka på en debattartikel i Kyrkans Tidning från i somras, skriven av prästen Anna Sophia Bonde, där hon öppet påstod att liberala och feministiska präster inte skulle ha ett lika regelbundet böneliv, inte samma förankring i tron. Hon fick brett medhåll från konservativa bloggare. De visste vad de hade att tjäna på att kalla oss vänster.

Dagens Media har uppmärksammat KT:s agerande. I kommentarsfältet under artikeln kan man läsa:

Tycker Kleins kulturmarxistiska åsikter tar död på kristendomens värderingar. Vem tjänar hon, Fader vår eller Karl Marx?

Jag tycker att Partiet ska betala för Snegloria smedja. Partiet borde betala för alla alster som kolporterar ut dess budskap.

När Klein debatterade med prästen Håkan Sunnliden om vigselvägran av homosexuella, då målades hon av kyrkoherden Christer Hugo ut som ”politbyråns utsände”. Så där håller det på. Det finns de som tycker att det ska vara en extrem och okristen position att vara socialdemokrat i Svenska kyrkan, men oproblematiskt att vara borgerlig.

Det är dessa tankar som ligger bakom när direktorn på Ersta diakoni, Stefan Nilsson, kastar handskarna i ännu ett angrepp på Seglora smedja i Kyrkans Tidning. Han drar sig inte heller för att ta debatten från sak till person, utan tar sig friheten att fälla högst personliga omdömen om Helle Kleins världsbild och teologi: ”I Kleins världsbild upplever jag att det bara finns plats för en åsikt i taget och att den personliga tron på Kristus inte är särskilt intressant”. Man kan undra om detta är en åsikt om Klein som personalen på Ersta står bakom?

I backspegeln kan det verka underligt, att det som vår artikel handlade om – den kända prästen Annika Borgs och Christer Hugos årslånga normalisering av en sverigedemokratisk retorik och frikopplande av Utöya från den större samhällsdebatten, kyrkodebattören Helena Edlunds starka engagemang i SD – allt detta hamnade i skymundan för vad som bara kan kallas en bred kampanj för att ifrågasätta Seglora smedjas kristna tro. En kampanj som bygger på felciteringar, vantolkningar och uppenbara påhitt (som i direktor Nilssons spekulationer om Kleins världsbild). Det är beklämmande att flera etablerade debattörer nu ogenerat ljuger om Seglora smedjas framställning för att sätta oss i dålig dager.

Flera konservativa debattörer, bland andra Christer Hugo själv, har fått stort utrymme i kristenhetens tidningar: Dagen, Kyrkans Tidning, ja även i Världen Idag, för att misstänkliggöra att vi under söndagen som gick fick en halv stiftskollekt i Stockholm. Vi är ju ”vänster” – en ”kampanjorganisation”, som Stefan Olsson uttrycker det i ett av sina många Smedjan-kritiska inlägg på sin blogg.

Vi hade kunnat göra en poäng av att samtliga dessa röster kommer från konservativt eller borgerligt håll. Det är de till höger som kallar oss vänster. Precis så förenklad, så barnslig är denna debatt. De kallar oss vänster. Det är ett mantra. Partibeteckning har givits större dignitet än försvaret av demokratin och människovärdet. Just därför kan vi inte göra en poäng av att dessa människor är höger. Vad är det för nivå att föra debatt på?

Vi var en av de tidigaste medieaktörerna i Sverige att uppmärksamma det som höll på att hända i Ungern och som nu är på allas läppar. Vi har engagerat och givit utrymme åt skickliga teologer och journalister att sätta Utöya och Behring Breivik i ett större perspektiv, där nya teologiska och medmänskliga impulser behövs. Inom kyrkan har vi varit en av de mest uttalade motståndarna till den sverigedemokratiska världsbilden och retoriken.

Likväl beklagar Erstadirektorn Stefan Nilsson att smedjan ”tar så oförblommerad politisk ställning”. Vi garanterar Nilsson och alla övriga att vi kommer att fortsätta ta ställning för demokratin, religionsfriheten och rättvisan även i framtiden. Om denna agenda också fortsättningsvis stämplas som ”vänster”, med följden att de mest utsatta hålls kvar i korselden och glöms bort där, då är det inget annat än ett nederlag för högern. Om kampen mot främlingsfientligheten ska stämplas som ”okristet”, då är det ett nederlag för hela kristenheten.

Mattias Irving