På en skylt utanför en kyrka i Mandalay i Burma förklarar församlingen vilka värden den står för. De motsätter sig modernisering, liberalism, ekumenik, formalisering och världslig verksamhet. Med några få ord lyckas de göra en tydlig identitetsförklaring. Journalisten Angelica Karlsson skriver att hon ibland önskar att liknande skyltar användes även i Sverige.
Jag har alltför många gånger suttit i svenska kyrkor och önskat att församlingen hade haft en innehållsförteckning vid ingången där de förklarar vad de står för. Att den där kyrkan i Norrbotten informerat om sitt kvinnoprästmotstånd och att min gymnasiekyrka på Östermalm i Stockholm varit öppen med att de var emot bland annat samkönad kärlek. För mig som kyrkobesökare hade det varit viktig information att ha med mig när jag lyssnade på predikningarna.
Som präst och företrädare för kyrkan har man ett enormt ansvar. Man befinner sig ofta i en maktposition i den kyrkliga verksamheten och står påverkansmässigt över församlingen (ibland bokstavligen). Högmässoordningens utformning bidrar till att hindra ifrågasättande av prästens predikan och församlingen läser enligt tradition bara böner och färdigformulerade svar till prästens ord. Det finns inget utrymme för dialog.
Jag tycker att vår svenskkyrkliga högmässoordning är fin trots stela strukturer. Något jag däremot upplever som problematiskt är just att man aldrig kan veta vad som väntar under predikan. Vid ett tillfälle har jag rest mig upp och lämnat kyrkan men alltför många gånger har jag bara frustrerat suttit kvar och lidit mig igenom exkluderande och kvinnoförminskande berättelser från predikstolen. Numera tar jag oftast det säkra före det osäkra och väljer att gå i de kyrkor där jag vet att prästernas åsikter om grundläggande mänskliga rättigheter liknar mina egna.
Den så kallade ”identitetsdebatten” i Kyrkans tidning har av vissa avfärdats som ”politiska ställningstaganden”. Personligen tycker jag inte att prästernas partitillhörighet spelar någon roll. Något jag däremot ser som problematiskt, både ur ett evangelietolkande perspektiv och rent praktiskt, är främlingsfientliga sympatier. Att Kyrkans Tidning väljer att lägga locket på en diskussion om lämpligheten att en präst är sverigedemokrat tror jag i längden är destruktivt. Om nu Helle Kleins socialdemokratiska sympatier ska diskuteras är det väl minst lika viktigt att diskutera fängelseprästen Helena Edlunds koppling till Sverigedemokraterna?
På häktet i Malmö där Helena Edlund jobbar sitter ett flertal personer med utländsk härkomst misstänkta för att ha begått brott. På vilket sätt påverkas de av att möta en präst som är sverigedemokrat? Jag har inget svar på frågan men tycker att den är viktig att ställa. Till skillnad från mig har de intagna på häktet och fängelserna inte möjlighet att byta kyrka. Vilket ansvar har Svenska Kyrkan för dem?
Jag förstår att Svenska kyrkan inte skulle kunna ha en skylt likt den i Mandalay. Församlingar är lika lite åsiktsgemenskaper som Svenska kyrkan i stort. Jag tycker däremot att det är viktigt att alla präster förhåller sig till de beslut kyrkan fattat centralt. Vilka krav kan man exempelvis ställa på de präster som inte följer kyrkans tagna beslut om ekumenik, jämställdhet mellan manliga och kvinnliga präster och erkännande av samkönad kärlek?
Angelica Karlsson
Utmärkt idé tycker jag. Jag skrev ett inlägg om detta på Humanistbloggen.
http://humanistbloggen.blogspot.com/2012/03/innehallsdeklarera.html
Tack Angelica för att du delar med dig av din skarpa analys och iakttagelseförmåga!
Angelica – den där skylten i Mandalay var toppen! När jag läser Evangeliet ser jag just det där budskapet: ingen modernism, ingen liberalism, ingen ekumenism, ingen formalism (där är jag osäker på vad de menar) och framför allt inget världsligt tänkande – alltså att anpassa sig till ”världens” värderingar.
Jag är katolik men går ibland på andra kyrkors gudstjänster, både Sv. Kyrkan och Baptistkyrkan, Missionförbundet och Pingstkyrkan. Jag lämnar dock ofta gudstjänsten just under predikan och förstår vad du känner där. Vill inte vara med längre. Går ut och stannar utanför och läser ett långsamt Ave Maria.
Just de här raderna reagerar jag inför: ”Som präst och företrädare för kyrkan har man ett enormt ansvar. Man befinner sig ofta i en maktposition i den kyrkliga verksamheten och står påverkansmässigt över församlingen (ibland bokstavligen). Högmässoordningens utformning bidrar till att hindra ifrågasättande av prästens predikan och församlingen läser enligt tradition bara böner och färdigformulerade svar till prästens ord. Det finns inget utrymme för dialog.”
I katolska mässan är friheten just att veta vilka böner vi läser – vi är överens om dem. Liturgin är som en väl intränad dans där våra själar kan vara hemma hos Kristus i lugn och ro. Det ska absolut inte vara en dialog med prästen som är en lika svag syndare som de flesta av oss. Han ska tjäna Herren, inte dialogisera honom eller kontextualisera honom under mässan, inte ens under predikan som ska följa dagens texter nära nära. På kaffet efteråt kan vi sätta honom på plats i teologiska spörsmål, för då är han bara fader Johan eller fader Zbigniev eller fader Pieter.
Påverkansmässigt ska liturgin ha samma effekt på prästen som oss andra. Kristendomen har aldrig varit en humanistisk förening för dialog. Tack gode Gud för det.
Patrik, tack för ditt blogginlägg och för reflektionerna kring det här med fördelar och nackdelar med en innehållsförteckning.
Ewa, tack för arbetet du och Helle gör i Smedjan
Jan Peter Ottosson, tack för kommentaren och för många spännande tankar! Jag har väldigt lite erfarenhet av Katolska kyrkan men har förstått av vänner som är katoliker att de ibland är frustrerade över just åsiktsgemenskapen. Precis som du beskriver känner de sig andligt hemma i liturgin och bönerna men har problem att accepter katolska kyrkans hållning när det exempelvis gäller synen på kvinnliga präster och abort.
När det gäller den svenskkyrkliga predikan gillar jag sättet som den för in evangeliet i livet idag. Att den berör vid det som är dagsaktuellt och händer i världen. Jag tänker att det nog är en smaksak vilken typ av predikan (näring) man gillar och behöver för sin personliga tro. Jag konfirmerades exempelvis i den anglikanska kyrkan men gick tillbaka till Sv.K, mycket på grund av att jag gillade den typen av predikan mer och på grund av Sv.K aktiva ställningstagande i frågor som jag tycker är viktiga.
Det där med att predikanten inte kontextualiserar Herren under mässor tycker jag inte helt gäller inom Sv.K. Jag har flera gånger varit med om att predikanten har använt Gud som slagträ för att få församlingen att ta ställning till vissa saker. Exempelvis gymnasieprästen som inte tyckte att homosexuella hörde hemma på Östermalm och använde Bibeln för att förklara varför. Det tycker jag är ett skrämmande sätt att utse sig själv till tolkningsföreträdare och hävda sig framföra Guds talan. Tack igen Jan Peter Ottosson för din kommentar och för spännande reflektioner!
Problemet för oss katoliker är att det liksom ingår i ”paketet” att tro att just finns EN person som kan föra Guds talan…. Han som sitter på Petri stol….
När han t ex tar ställning emot homosexuella äktenskap så är det just Gud som talar genom honom. Sådan är katolsk teologi. Vill man inte erkänna påven som Kristi ställföreträdare och Petri efterträdare, ja då får man problem….. (Som karolik alltså).
MEN ingen annan kan sägs sig föra Guds talan (utom när man delar det heliga evangeliumet te x och berättar om kyrkans trossatser, men då påpeka att det är kyrkans och inte min tolkning av den).
Jag har en hel del saker som jag har svårt flr, jag kan t ex inte förstå motståndet emot kvinliga präster.
Men då får jag böja mig och erkänna att det finn en som har blivit given tolkningsauktoritet i frågan.
Deta är svårt för protestanter som är delade i tusentals läger, men det är en trygghet för katoliker.
Förr var mitt ideal av den kristna församlingen en plats där man kunde mötas och dela en tro (eller för den delen ett sökande), oavsett politiska åsikter, samhällsklass etc. Det var naivt, naturligtvis. Då är det kanske bättre att göra som Angelica Karlsson – hålla sig till en församling där prästens åsikter stämmer med ens egna. Så visst, det blir säkert bekvämare när församlingen smalnas av till att omfatta bara akademiker ur övre medelklass, eller bara HBT-personer, eller bara högkyrkliga, bara lågutbildade osv. Så slipper man utmanas och tvingas inte bredda sitt perspektiv. och alla kan få det som kliar dem i öronen för att använda ett biblistkt uttryck. Men särskilt evangeliskt är det inte.
Jag vill INTE ha en kristen kyrka som handlar om att alla ska tycka lika i alla frågor – för det skulle inte vara en kyrka som lever i verkligheten.
Jag vill INTE ha en kyrka som kräver vissa åsikter i olika sakfrågor för att man ska vara ”godkänd”.
Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap – det är en gudstjänstfirande gemenskap. Och så får vi lita på att mötet med Gud ändrar oss.
Comments on this entry are closed.