Vad tycker vår största liberala tidning egentligen om kravet på förbud mot manlig omskärelse eller om kravet att kyrkan ska sluta älta Breivik och dra en skarpare gräns mot islam? DN:s Erik Helmerson dömer på ledarplats ut en debatt som han uppenbart inte har läst in sig på och undviker att ta ställning i sak, skriver författaren och journalisten Göran Rosenberg.
Jag läser med stigande förvåning en signerad ledarartikel av Erik Helmerson i Dagens Nyheter (4.3.2012). Utgångspunkten är att prästen Annika Borg fått oförtjänt på huden för att ha ”skrivit kritiskt ” om manlig omskärelse tillsammans med bland andra Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Denna hudflängning har hon beståtts med av en falang inom kyrkan ”som predikar ett närmande mellan kyrkan och de svenska muslimerna och som vill tona ner skillnaderna mellan kristendom och islam”. Enligt Helmerson har ”fejden gett upphov till stundtals parodiskt hårda ord från båda sidor”.
Detta påminner inte så lite om tjuven som ropar ta fast tjuven. Eller än värre, om det slags propaganda som inte drar sig för att ersätta fakta med fiktion.
Här därför några lätt kontrollerbara fakta för Erik Helmerson att begrunda.
Annika Borg, Christer Sturmark m fl ”kritiserade” inte manlig spädbarnsomskärelse i sitt upprop. De krävde ett statligt ingripande och förbud (”nolltolerans”). De skrädde inte heller orden. Judiska och muslimska föräldrar jämfördes med barnmisshandlare som ägnade sig åt att skära ”i sina friska barns kroppar”, och åt ”märkning av sina barn” och åt religiöst stympande av pojkkroppar och antyddes lika gärna ha kunnat ägna sig åt att skära örsnibbarna av dem.
Detta upprop publicerades på debattsidan i Dagens Nyheter den 18.11.2011 utan att vare sig Erik Helmerson eller någon annan på Dagens Nyheters liberala ledarredaktion fann det mödan värt att lyfta pennan. Exempelvis för att diskutera huruvida detta oprovocerade förbudskrav mot en helt central initiationsrit inom framförallt judendomen var förenligt med religionsfriheten sådan den tillämpats i Sverige sedan 1700-talet (dvs sedan judar fick tillåtelse att här utöva sin religion).
Inte heller lyfte någon på DN pennan när debatten så småningom tog fart på Svenska Dagbladets kultursidor och frågans principiella betydelse blottlades och tydliggjordes. I den mån Erik Helmerson kan finna exempel på ”parodiskt hårda ord” hos dem som gick i svaromål mot förbudskravet, får han gärna redovisa dem.
Däremot excellerade förbudsivrarna gärna i konsten att förvandla sig själva till offer och offren till angripare. Själv påstods jag ha jämfört Borg & Co ”med nazisterna”, vilket vem som helst kan försäkra sig om att jag inte hade gjort. Vad jag däremot tillät mig att påtala var förbudskravets rötter i en lång och tidvis ödesdiger historia av framförallt kristen antijudaism. Samt att nazisterna onekligen bara behövde dra ner byxorna på pojkar och män för att försäkra sig om identiteten på sina offer. Detta för att påvisa omskärelsens fortsatt starka symboliska och emotionella betydelse i den judiska tillvaron, och därmed den historiska ignoransen eller okänsligheten (eller något ännu värre) hos förbudsivrarna.
Inte heller var det någon enda bland kritikerna av förbudskravet som predikade ett närmande mellan ”kyrkan och de svenska muslimerna” eller ens något liknande. Än mindre någon som ville ”tona ner skillnaderna mellan kristendom och islam”. Var i omskärelsedebatten har Erik Helmerson hittat dessa röster? Omskärelsedebatten handlade kort sagt inte om detta och aktörerna i den hade såvitt jag vet inga som helst synpunkter på den svenska kyrkans förhållande till muslimerna eller islam.
När Erik Helmerson väl orkar lyfta pennan är det för att på ett djupt tendentiöst och vilseledande sätt föra samman två helt skilda debatter, den ena om förbudskravet mot omskärelse den andra om kyrkans identitet. I den mån det finns någon förbindelse mellan dessa debatter så är det mellan personer som krävt förbud mot omskärelse och personer som krävt att kyrkan ska stärka sin identitet gentemot andra religioner, framförallt islam.
Den som i Kyrkans Tidning startade den senare debatten var en präst i Svenska kyrkan vid namn Helena Edlund, som i en krönika den 17 augusti förra året, fyra veckor efter massakern på Utøya , skrev följande: ”I kölvattnet efter tragedin i Norge, stämmer även kyrkan in i den politiskt korrekta kören […] och i vanlig ordning träder [den] in som en av islams starkaste försvarare.” Istället för att oja sig över massakern i Norge (med dess kopplingar till en kristet färgad islamofobisk extremism) borde kyrkan bekymra sig över den islamistiska terrorismen. Istället för att ”betona hur oerhört liberal och accepterande man är mot islam” borde kyrkans företrädare dra en skarp skiljelinje mellan kristendomen och en religion vars budskap ”diametralt skiljer sig från själva kärnan i det kristna budskapet”.
Det är möjligt att Erik Helmerson också ser detta som kyrkans viktigaste uppgift, men det kan väl inte vara helt ointressant i sammanhanget att prästen Helena Edlund arbetat för Sverigedemokraterna. Inte heller kan det vara helt ointressant att uppgifter om Edlunds kopplingar till Sverigedemokraterna lyftes ut ur en krönika av Helle Klein i Kyrkans Tidning och att chefredaktören Anders Ahlberg därefter (sedan Helle Klein givit publicitet åt ingreppet) sparkade henne som krönikör.
Inget av detta sätter dock minsta spår i Helmersons ledare. Inte heller de påtagliga personkopplingarna mellan dem som vill förbjuda omskärelse och dem som kräver att Svenska kyrkan drar en skarpare gräns mot islam.
Såvitt jag förstår betraktas det numera som ”politiskt korrekt”, och därmed förenat med mobbningsrisk på kultur- och ledarsidor, att nämna Anders Behring Breivik vid namn i samband med diskussioner om högerextremism och främlingsfientlighet. Vad jag inte kan förstå är att det så lite bekymrar den politiska korrekthetens självutnämnda överdomare att den världsbild som Breivik gjorde till sin, det islamska hotet mot det kristna Europa, är en världsbild på frammarsch.
Att sluta prata om Breivik är kort sagt att blunda för det kristna Europas tidvis allt annat än kärleksfulla historia. Och att göra sig döv för de historiska ekon som genljuder i kraven på förbud mot omskärelse och hårdare tag mot främlingarna och deras religioner.
Men Helmerson är inte intresserad av debattens sakfrågor. Han är bara intresserad av att klämma in den i det slags partipolitiska fålla (vänster, höger, etc) där han kan känna sig hemma och vet hur man ska skriva coolt och skruvat och politiskt korrekt (bokstavligen) utan att behöva ta minsta ställning i någon av de frågor som debatten berör.
Erik Helmerson påminner mig om den präst i Svenska kyrkan som jag en gång träffade under ett seminarium på AstraZeneca om etik och plågsamma djurförsök. Alla andra inbjudna försökte så gott det gick att brottas med själva problematiken i alla dess ruggiga detaljer. Alla utom prästen som höll en längre utläggning om konsten att hantera konflikter. När jag frågade henne om inte kyrkan borde ha en uppfattning i själva sakfrågan, svarade hon att hon inte såg det som sin uppgift i sammanhanget.
Med detta sagt, vad tycker Erik Helmerson om kravet på förbud mot manlig omskärelse och vad tycker Erik Helmerson om kravet att kyrkan ska sluta älta Breivik och dra en skarpare gräns mot islam?
Och vad tycker vår största liberala morgontidning?
Göran Rosenberg
TAck så mycket Göran Rosenberg för en mycket angelägen artikel. Din röst och Segloras röst behövs.
Nu är väl Hr Rosenberg lite väl uppskruvad, jag läste Helmersons krönika mer som en road reflektion över en organisation som talar om dialog men där man inte klarar av det ens internt.
JAg håller med om att vissa formuleringar i den artikel som bland andra Sturmark och Borg signerade i DN var väl hårda och jag är tveksam till ett omedelbart förbud mot omskärelse.
Men att inte inse att utsätta spädbarn för medicinsk riskabla ingrepp, som märker dem för livet och som kan ge men för livet ä,r inte oproblematiskt är att vara blind för etiska frågor.
Tyvärr kan vi inte komma från att ingreppet märker personen för livet, det är ett fakta om märkningen är positiv eller inte är en värdering. Tyvärr finner jag inte heller ett mildare ord än märker… men jag ser att det klingar väl negativt.
Barnets rätt står här mot en grupps rätt att utöva en tradition. Det finns inom judendomen en debatt om denna sedvänja och flera religiösa företrädare menar att sedvänjan inte är religiöst nödvändig.
jag är inte säker på att denna debatt finns inom islam men det etiska dilemmat finns där.
Jag hoppas Göran Rosenberg i alla fall kan var ärlig nog att erkänna att det föreligger ett etiskt dilemma.
Jag skulle också i debatten vilja se de etiska resonemang som leder till slutsatsen att tradition och sedvänja väger tyngre än barnets rätt. Tyvärr har jag inte funnit sådan argumentation.
En annan intressant iakttagelse är att i den artikel som Bergström, Sturmark, Wohlner, Borg, Dannefjord, Grutzky, Jersild, Göthberg, Tännsjö, Wihlbeck och Westerberg signerat är de formuleringar som är mest provocerande i ingressen och alltså formulerad av DN. Artikeln i sig är skapligt nyanserad.
Nyanserad är dock inget som beskriver Edlunds främlingsfientlighet i KT….
Nyanser kanske behövs i denna debatt..
Att blanda in omskärelse i hela problematiken kring religionerna är fel.
Det är ett hedersbrott att stympa sitt barns kön genom omskärelse utan medicinsk anledning.
Precis på samma sätt som att stympa blygdläppar på små flickor.
Jag är den förste att beklaga att man inte förstår att denna ritual är barbarisk och min och andras önskan är att vi får stopp på detta i Sverige och att det inte har något med intolerans eller främlingsfientlighet att göra.
Jag har den största respekt för hur vi ska få stopp utan att det ska behövas mobbas och hotas åt alla håll för i ett civiliserat samhälle så mobbas det inte eller hotas utan där borde det gå att visa samma respekt för små pojkars könsorgan som för transexuellas rättigheter ..
Jag hoppas ingen tar illa vid sig utan inser att tiden är mogen att utveckla tre av världsreligionerna till tolerans för människors rätt till sin egen kropp och sexuallitet
Tack till Göran Rosenberg för din tydlighet i framför allt hyckleriet i debatten. Hur Borg m fl anklagar andra för att demonisera etc när det är just det de själva ägnar sig åt. Hur de klagar över att de är ”trakasserade” när de egentligen bara mött tydliga motargument. Hur de påstår att de anklagats för saker som ingen har anklagat dem för – allt för att försöka vinna poäng.
Också intressant att en präst som kritiserat SvK:s dialog med andra religioner själv tycker att det är helt ok att föra ett nära samarbete med ateistiska rörelser.
”…och antyddes lika gärna ha kunnat ägna sig åt att skära örsnibbarna av dem”
Ja vad är egentligen skillnaden? Man skär av en fullt fungerande kroppsdel på ett litet barn som sedan får leva med konsekvenserna resten av livet.
Naturligtvis skall det vara förbjudet precis som alla annan könsstympning.