Inför veckans stora händelse, Internationella kvinnodagen, skriver Mattias Irving sin måndagsspaning om varför feminism fortsätter att vara en av de viktigaste frågorna i vår samtid. Är det verkligen bara kvinnorna som gynnas när feminismen blir alltmer folklig? Kan vi lyfta diskussionen från det enkla motsatsperspektivet, och blicka mot en framtid där jämställdhet är något större än bara ännu en fråga om fri- och rättigheter?

Nu på torsdag firar vi den internationella kvinnodagen. Det är en kalenderdag som skiljer sig från de flesta i sitt slag: Vi förväntas inte, som under Alla hjärtans dag, att agera på ett visst sätt eller konsumera vissa artiklar. Det är inte en plojdag skapad av industrin, som Kanelbullens dag. Internationella kvinnodagen är en av de viktigaste dagarna på året i min egen personliga kalender. Den handlar om att värna världens kvinnor. I förlängningen handlar denna dag om att värna allt mänskligt.

Idag kan vi läsa hårresande berättelser om andeutdrivning i Borås, där en liten vilsen skara människor har förletts av uråldriga tankemönster att tro på häxor, med en årslång misshandel och isolering som följd.

Vi kan spåra diaboliseringen av det kvinnliga så långt tillbaka som vi överhuvudtaget har ett berättande skriftspråk. Gamla grekiska texter vittnar om betydelsen hos mannens självövning och avhållsamhet gentemot den försåtliga kvinnan. Aristoteles talade ofta om dygden i termer av kamp mellan begär och förnuft, inte som ett enkelt tillstånd av rättrådighet. Men det var alltid mannens kamp. Det var mannens karaktär som skulle danas. Kvinnan betraktades som karaktärslös.

Genom årtusenden har halva mänskligheten nedvärderats till ett stadium som bara knappt betecknas som mänskligt: utan rätt till medborgarskap, till utbildning, eller ens till den egna kroppen, har generationer av kvinnor fötts och dött i tron att de varit på något magiskt sätt lägre stående, nedsmutsade från det allra första ögonblicket, särskilt mottagliga för djävulens lister.

Religionens roll i detta förtryck går knappast att förbise, vilket vi påminns om när vi idag blickar mot Borås. Eller varför inte Knutby. Vi som lever idag i kyrkans närhet har att avgöra vilken roll vår tro ska spela för kvinnans fortsatta emancipation, i Sverige och i världen.

Problematiken är större än att bara ge alla individer samma möjligheter och skyldigheter. Att göra en feministisk analys över vår samtid är också att våga ifrågasätta en värld där individuell framgång, liktydig med alfahannens ständiga inkvotering i styrelserummen, premieras på bekostnad av barnen och miljön: Därmed på bekostnad av framtiden.

Ett samhälle vars logik kretsar kring att stödja den starke till än större bedrifter och lämnar det djupast mänskliga – familjen, det privata, känslolivet – därhän, och förpassar dessa egenskaper till det ”kvinnliga” fältet, det är ett samhälle som är inhumant också mot de män som tvingas leva och sträva däri.

Ja, det är ett problem att så många män saknar ett språk för att uttrycka sitt innersta. Det är lika mycket ett problem när en kvinna för att vara ”framgångsrik” måste förväntas inta en klassiskt manlig position vid styrelsebordet.

Vi lever i en brytningstid där förvirringen bubblar allt närmare debattens yta. Det problematiseras plötsligt att pojkar inte uttrycker sig lika väl som flickor och har svårare med kommunikationen i skolan. Äntligen, säger jag, lyfts något som i alla tider betraktats som oproblematiskt, nu fram som ett faktiskt problem. Vi kan inte fortsätta att förvägra män ett språk att uttrycka sig på. Men anledningen till att denna fråga lyfts nu är decennier av ihärdig feministisk problematisering kring könsrollerna. Det är ett talande exempel på hur kvinnans frigörelse också innebär en ny frihet för mannen.

En av de stora antagonisterna mot kvinnans frigörelse har alltid varit reklamen. Politiskt kontroversiell reklam är direkt kontraproduktiv, för den säljer inte: den för istället blicken från varan och mot sakfrågan. Särskilt ur ett feministiskt perspektiv blir det uppenbart att reklamen är och alltid har varit direkt reaktionär och objektifierande, från femtiotalets föraktfulla attacker mot kvinnans intellekt och självständighet, till dagens kusligt fotomanipulerade, uttryckslösa gudinnor som stirrar uppfordrande mot oss i tunnelbanan och från affischer på gatorna – oförmögna att med sina överjordiska ansikten förmedla ett personligt tilltal, att vara människor. De är utsmyckade inkarnationer av en dröm, en abstraktion lika overklig som surrealisten Magrittes berömda pipa. Under varje underklädesaffisch önskar jag att det fanns en varningstext, som på cigarettpaketen: ”Det här är inte en kvinna”.

Mattias Irving