Kyrkans identitet framställs i Bibeln som Kristi kropp med många olika lemmar som är ömsesidigt beroende av varandra. Det är en stark symbol för Guds kärlek till hela världen, skriver Eskil Jonsson doktor i ekonomi och med bakgrund i EFS. Nattvarden ”ett enda bröd, en enda kropp” är ett fundament för kyrkans profetiska roll i samhället och visar på samhörighet även med andra religioner, menar Jonsson. Denna debattartikel sändes till Kyrkans tidning i höstas då den sk. identitetsdebatten pågick, men blev aldrig publicerad.
Debatten om kyrkans identitet tycks ha blivit alltmer kontroversiell. Hänvisningen till Svenska kyrkans identitet har av några använts för att hävda en egen trosbekännelse som avgränsar den både från frikyrkor och andra religioner liksom världen i övrigt. Ja även inom varje församling uppstår idag ofta olika ”teologiska kulturer” i olika gudstjänstformer som konkurrerar med varann. ”En del håller sig till Paulus och andra håller sig till Petrus”.
Men kyrkans identitet framställs i Bibeln som Kristi kropp med olika lemmar som är ömsesidigt beroende på det sätt som manifesteras t.ex. i nattvarden. ”Så är vi, fastän många, en enda kropp och får del av ett enda bröd”. Det är en mycket stark symbol både för Guds kärlek till hela världen, den kristna enheten och den medmänskliga solidariteten och rättvisan.
Detta sakrament säger nästan allt om vad det innebär att vara kyrka, att kärlek, försoning, fred och enhet är den ”röda tråd” som skall genomsyra vad kyrkan gör, vilket också framgår av Jesu undervisning om Guds rike. Kyrkans identitet och inte minst frågor om beslutsfattande, ekonomi och ledarskap borde då också präglas av ”att tjäna varandra var och en med de gåvor var och en har fått gratis av nåd”. Även trosbekännelsen för varje trossamfund borde genomsyras av denna gemensamma och radikala identitet. Den ger också ett tydligare fundament för kyrkans profetiska roll i samhället och visar på samhörighet även med andra religioner och den värld som törstar efter fred och rättvisa.
I Svenska kyrkans strukturutredning Närhet och Samverkan, som också debatterats mycket tycks emellertid denna djupare identitet inte ha någon direkt betydelse för t.ex. ekonomi och organisation. Utgångspunkten är snarare Lagen om Svenska kyrkan, kyrkoordningen, den lutherska bekännelsen och församlingsinstruktionen för respektive stift, pastorat och församling. Den reglerar de olika uppgifter som de anställda och kyrkoråden skall utföra dvs fira gudstjänst, undervisa, döpa, viga, begrava, m.m. Men här sägs egentligen inget alls om vad en kyrka i djupare mening är och hur det kan påverka hur kyrkan leds och organiseras. Varför?
Som jag ser det borde förutom förkunnelsen alla kyrkans informations och styrdokument också genomsyras av den kyrkans teologiska identitet (ecclesia). Men i varje fall missionssällskapen och frikyrkorna saknar nästan helt denna livsviktiga teologi. Jag tänker då även på frågor om t.ex. fred och rättvisa och kyrkans profetiska roll i politik och samhälle.
Idag är det nog tyvärr så att kyrkan snarare uppfattas som en värld av konflikter och diskussioner om olika trossatser, bekännelser och åsikter i stället för kärlek, fred och samverkan.
En del teologer och kyrkoledare betonar då kanske den evangeliskt-lutherska bekännelsen. Några präster kanske framhåller Svenska kyrkans identitet i dess liturgi. Missionärer skulle nog lyfta fram missionen som dess identitet. Politiker, kyrkoadministratörer talar främst om Svenska kyrkans identitet som ”rikstäckande folkkyrka” till skillnad från frikyrkorna. Frikyrkorna har sina särskilda bekännelser som motiverar varför de valt att starta nya missionsföretag m.m. Medlemmar och folk i allmänhet kanske tänker på kyrkan främst som en kyrkobyggnad ”mitt i byn” eller själva kyrkorummet där man firar gudstjänst. Och kyrkans och religionens kritiker brukar ibland förknippa kyrkan främst med dess klerikala hierarkier med en ärkebiskop eller en påve i toppen. Även ateisterna har ju denna gudsbild även om man inte tror på Gud.
Frågan är om inte hela samhällets maktstruktur hålls uppe med hjälp av en gudsbild som tronar ovanför allt istället för ”Människosonen, som vandrar bland oss än”.
Dessa olika bekännelser, identiteter eller ”varumärken” markerar särarten men det är ju inte kyrkans gemensamma identitet på det sätt som förklaras av t.ex. Paulus i 1 Kor. En anledning till detta kan vara just att varje enskild kyrka eller dess relaterade missions- och hjälporganisationer är utsatta för den moderna marknadens tidsanda med konkurrens om både medlemmar och inkomster. Det handlar om tillväxt och överlevnad som organisation eller missionsföretag mest ifråga om antal kyrkor, kollekter och medlemmar. Därför måste man framhålla just sitt eget varumärke. I min forskning om kyrkan och dess identitet och struktur kallar jag det för ”intern sekularisering”. (Att vara eller inte vara kyrka, 2002 SMR och LPI). Liknande fenomen berördes nyligen av Sigfrid Deminger även om han nu riktade kritiken främst mot frikyrkorna.
Det finns alltså all anledning att fundera mer över kyrkans identitet i stort och de gudsbilder som förmedlas i våra maktstrukturer.
Eskil Jonsson
Comments on this entry are closed.