Måndagsspaning

Att fördöma och förlåta

inlägg av Mattias Irving den 2 april 2012 · 2 reflexioner

Smedjans Mattias Irving skriver en meditation i påsktid om hur vi ska se den Andre när avståndet är som allra störst. Hur kan vi som kristna förlåta också den största ondskan, och hur ser vi till att inte samtidigt tappa den politiska drivkraften för förändring?

Sedan andra världskriget har den västerländska identiteten haft fasta hållpunkter att förhålla sig till i nazismen och stalinismen som två objektivt onda krafter, ständigt åter aktualiserade i den politiska diskussionen. Få initiativ betydde så mycket för min egen politiska uppväxt som boken Om detta må ni berätta, som spreds i svenska skolor i mitten på 90-talet, som ett led i projektet att levandegöra historien och markera mot denna ondska.

Risken för att ett folkmord ska äga rum verkar avlägsen i dagens Sverige. Den svenska identiteten är att vi har gått vidare, att vi är lite bättre än så. Men de senaste veckorna har den svenska identiteten satts i gungning något av de uppdaganden som i rask takt rullats upp om politikers och tjänstemäns hemliga engagemang för att beväpna Saudiarabien.

Denna regim står för allt som vi inte vill befatta oss med i Sverige: En teokrati utan nåd, en plats av kroppsbestraffning och spektakulära avrättningar med svärd. Där kvinnor i en famös tragedi brann inne för tio år sedan, när de av ordningspolis motades in i en brinnande idrottshall igen eftersom de inte var fullt påklädda när de flydde från branden. Hur kan vi ens befatta oss med dem? På vilket sätt är detta ett uns bättre än om vi skulle sälja vapen direkt till nazisterna?

Se, där gjorde jag den klassiska manövern. Jag aktualiserade nazismen i den politiska diskussionen, som ett exempel på den objektiva ondskan. Men vad tjänar den jämförelsen till, om vi år efter år upprepar den men utan resultat? Statistiken talar sitt tydliga språk: Antiziganism, islamofobi och antisemitism är åter på frammarsch. En cynisk politisk agenda har satt de dyrköpta mänskliga rättigheterna åt sidan till förmån för snabba oljepengar.

Jag tror att vi till stor del har missat en av de viktiga poängerna med Om detta må ni berätta, nämligen påminnelsen att Förintelsen aldrig är långt borta. Att den inte är en historisk parentes, utan en tankeprocess som måste bekämpas kontinuerligt. När vi därför tar avstånd från Saudiarabien, från nazisterna och kommunisterna och utmålar dem som främmande, andra, väsensskilda, just då bereder vi vägen för nya illdåd.

Det är provocerande för mig att jag uppmanas att försöka förstå dessa mörka tendenser i människan. Varför ska jag förväntas sätta mig i dessa mördares skor, tänka deras tankar? Vad är det som jag ska försonas med i deras vrickade tankevärld? Det för tankarna till förlåtelsens mysterium, som anknyter till något djupare än den egna individen.

Påsken har alltid i mitt hjärta varit förlåtelsens högtid – förlåtelsen som genom smärtan transcenderar den enskilda människan och återbördar den förlåtne till den större mänskligheten igen, till samvaron med Gud. Den stora förlåtelsen gentemot världens förtryckare är lyckligtvis inte min att ge, för den uppgiften skulle jag aldrig klara. Samtidigt är förlåtelsen ett kategoriskt imperativ som jag uppmanas att utöva mot också mina bittraste fiender.

Här måste man dock se upp. Det finns en risk att den så nödvändiga, kraftfulla kritiken mot förtrycket glöms bort när vi försöker föra in element av förlåtelse och förståelse. Det blir så lätt snömos av alltihop, och den politiska förändringskraften kommer av sig.

Vad betyder det då, att på djupet se den Andre, också när främlingskapet är som allra störst? Utmaningen ändrar karaktär, från att uppvisa den så välkända toleransen (eftersom vi helt uppenbart inte kan eller någonsin ska tolerera avrättningar och förföljelser) till vad som egentligen bara kan kallas en begreppsorienterad meditation över de djupaste mänskliga erfarenheterna. Hur kan jag vara del av samma mänsklighet som den förtryckare som håller i bödelssvärdet? Hur kan allting i denna uppenbarelse av den Andre vara så främmande för mig själv?

Det är först när vi verkligen vågar öppna ögonen för denna frågeställning som vi sätts i kontakt med mänsklighetens ondska, och även vår egen ondska. Och i bilderna av avhuggna huvuden och brända kroppar avtecknar sig mänsklighetens brustenhet i ett inre skymningslandskap där själens ljus fladdrar bekymrat.

Det är en dyrköpt vision. Den gör ont. Det är lätt att bemöta den genom att förskjuta detta obegripliga, göra det ”omänskligt” och därmed påstå att det inte är en del av den mänsklighet jag delar med förtryckaren. Då blir detta onda bara en negation av det goda, inte en egen kraft med sina egna motiv och uttrycksformer. Jag tror att det är en farlig genväg, som leder till självgodhet och en ensidig självbild. Vem har rätten att bedöma vad som ska kallas ”omänskligt”, och skulle inte diskussionen då sluta att kretsa kring onda handlingar (som ju kan åtgärdas), och istället fokusera på personer som skulle ha lämnat sin mänsklighet bakom sig?

Det är i denna självgodhet, i glömskan inför mänsklighetens tendenser till både gott och ont, som enskilda beslutsfattare och tjänstemän kan dra den huvudlösa slutsatsen att det vore en god idé att handla med ett land som Saudiarabien. I den bekväma uppdelningen mellan oss själva som goda och de andra som onda, glider vi sakta på sanningen om oss själva intill dess att vi en dag står, som det tyska folket en gång gjorde, yrvakna inför det som skett under våra egna ögon, förundrade över hur det kunde ske. Vi var ju inte som dem.

Vi har alla del i samma mänsklighet. Att förlåta andras ondska är därför ett led i att få syn på och få bukt med vår egen. Men denna förlåtelse mellan människor får inte komma i vägen när vi kämpar och tar ställning för de förtryckta.

Vi brukar avsluta våra tankemässor i Seglora smedja med bönen Att möta förändring av kväkaren William Penn, och jag kan inte tänka mig en mer passande avrundning på denna måndagsspaning.

Mattias Irving


Gud, hjälp oss att inte genast avvisa det vi inte begriper.
Ge oss mod att möta det nya,
tålamod att förstå det främmande
och visdom att ta emot det goda som kan finnas
där vi minst av allt vänta det.
Hjälp oss att vörda all god vilja och ärlig strävan.
Och avvisar vi en människas åsikter
bevara oss då från att ta avstånd ifrån henne som person.

- William Penn

Reflexioner
Sveriges affärsidé – Gå över Lik | Nemokrati
2 april 2012 kl 21:32
Reflexioner
1 Sven Andersson 2 april 2012 kl 22:41

MATTIAS! Frågan är vad vi utgår ifrån. Du skriver ganska övertygande och logiskt – logiskt för oss
människor. Men ÄR DET GUDS LOGIK ? Jag uppfattar ditt klara tänkande och kan beundra Din intel-
ligens, men jag vet att den, liksom min egen intelligens är mycket begränsad till vad några celler i min
svampaktiga hjärna kan tota ihop. Om man i st. försöker utgå ifrån vad som kan vara Guds intelligens,
Guds, så mycket större begåvning, etc. så blir allt annorlunda. Naturligtvis skall vi dra våra slutsatser, men vi måste inse VAD VI DRAR DEM MED. NÅGRA GRÅ CELLER MED ENZYMER OCH SMÅ
ELEKTRISKA IMPULSER. Vad är detta jämfört med SKAPARENS förstånd???

Comments on this entry are closed.