Del två i referatet från seminariedagen Religionskritikens bakgator kommer från föredragen under programpunkten Kyrkan, juden och muslimen – om stereotypiseringar i historia och samtid.
Iréne Nordgren, leg. psykoterapeut och progressiv katolik
”Ursäkta, hur kommer man till gud?”
Jag ska berätta en saga ur den tyska barnboken ”Wo bitte geht’s zu Gott? Fragte das kleine Ferkel”. Jag är psykoterapeut till yrket och jag menar att varje vuxen har ett barn i sig. Men varje barn föds också med en vuxen inom sig. Barn ser skillnad på män och kvinnor från 9 månaders ålder. De börjar mycket snabbt att lägga in saker i kategorier. Stereotypiseringar fyller en viktig uppgift, men de kan vara negativa och positiva.
Den här boken underblåser dessvärre negativa stereotypiseringar. Michael Salomonson som har skrivit boken har också skrivit om hur ideologier som exempelvis Nazismen används för att koppla ur en människas medfödda empatiska mekanismer. Det är med anledning av hans åsikter om depersonalisering som jag finner denna bok så skrämmande.
Den handlar om en liten gris och en igelkott. När de ser skylten ”Den som inte känner GUD, den saknas något”, så blir de nyfikna och vill veta mer om Gud. De får veta att människorna har byggt hus åt Gud, men grälar om vilket hus Gud bor i.
Otäcka bilder målas upp av troende. En judisk rabbin berättar om syndafloden som dränkt nästan alla små grisar, och han skäller på de små när de frågar om Gud är påhittad. Den kristna biskopen har ”en lustig dräkt” som går hela vägen ner till marken, och beskriver guds död och elände. Grisen och igelkotten blir förskräckta, särskilt när nattvarden förklaras som herrens kropp och den lilla grisen blir illamående. Dessa kristna är ju människoätare.
En muslimsk mufti som har lustig hatt säger åt dem att troget följa Allah. Framför allt måste de be fem gånger om dagen. Om de inte lyder herren kommer de att brinna i helvetet i evighet. När grisen och igelkotten inte vill be fem gånger om dagen skriker muftin ”ni förbannade otrogna” och springer för att gå till fysiskt angrepp.
Bokens sensmoral är att ”herren gud och hans tjänare kan dra dit pepparn växer”: Den som känner Gud, den fattas något. Uppe i huvudet.
Anders Jonåker, pastor i Missionskyrkan, skriver avhandling om Dietrich Bonhoeffer
Samhällsfrånvänd religion eller klarsynthet?
Dietrich Bonhoeffer
Dietrich Bonhoeffer var präst och motståndsman under andra världskriget. Hans religionskritik var också i stor utsträckning en kyrkokritik. Kyrkan är inte en samling religiösa personer, menade Bonhoeffer. Kyrkan är en gemenskap, men inte nödvändigtvis en homogen sådan. En homogen kyrka, ett homogent samhälle, är inte alls någon gemenskap. Det är parallella individer. Och parallella linjer kan aldrig mötas. Gemenskapen kan bara komma till i möten och kollisioner. En samhällsfrånvänd religiositet var Bonhoeffer främmande.
Som präst och teolog reagerade Bonhoeffer på det religiöst präglade nazistiska språket, där den ariska rasen var tänkt som överlägsen redan när den skapades, där judar framställdes i ständig negativ dager. Den nazistiska ideologin var inte direkt religionsfientlig, men den fick dramatiska effekter på religionen.
Bonhoeffer kritiserade führerbegreppet i radion bara ett par dagar efter Hitlers maktövertagande, men radion slocknade överallt. Nazisterna hade redan tidigt tagit makten över medierna. Den tyska kyrkan förlorade snabbt sin integritet inför nazisterna, och Bonhoeffer publicerade artikeln Kyrkan och judefrågan för att ifrågasätta om kyrkan verkligen var en kyrka eller inte.
Det handlade inte om ifall judar skulle tolereras eller inte. Frågeställningen var helt felaktig, menade Bonhoeffer. Han framhåller kyrkans roll i tre punkter: Kyrkan ska säga emot det orättfärdiga. Kyrkan ska hjälpa de svaga. Kyrkan ska göra politiskt motstånd. Teologiskt kan det aldrig vara ”ett privilegium” att vara kristen.
Teresa Caellewaert, doktorand i teologi
Det problematiska med att befria muslimen från hennes irrationella lidande
Niklas Orrenius skrev för ett tag sedan en artikel om en kvinna som varje dag fick stenar kastade på sig för att hon bar slöja i sin hemstad Tomelilla. När artikeln publicerade skrev en bloggare: ”Nu ska det snyftas över att mohammedankvinnan inte vill klä sig som folk.”
Det är lätt att se att denna slags kritik av religion varken är saklig eller trevlig. Det finns en annan kritik som dock är värd att ta på allvar: Kritik mot praktiker som tillfogar lidande och smärta. Men är det just lidande och smärta som är problemet? Det finns ju många sorters lidande som är helt okej. I både sjukvård och djurhållning är vi helt okej med ett visst mått av lidande.
Den springande punkten är det onödiga lidandet, det lidande som vi västerlänningar uppfattar som irrationellt, utan berättigande. Det är detta lidande som vi inte kan acceptera. Och det är en viktig del i kolonialismen.
Kolonisatören kommer ut i världen och uppfattar vad han betraktar som omotiverat lidande: fasta, omskärelse och annat. Men är det verkligen lidande? I vissa fall kanske. Men idén med den koloniala logiken är att det barbariska är att det inte finns ett västerländskt acceptabelt skäl till lidandet. Och därför ska det utplånas med alla medel. Civilisation är målet, och det målet uppnås genom tvång, våld och utplånandet av den andras kultur. Och det lidandet är berättigat, eftersom det är till för att befria de människor som krälar i sin irrationalitet. Det som går förlorat är ändå inte viktigt.
Samma logik är verksam här hos oss idag. Vi kan inte acceptera ett lidande som saknar västerländsk rationell orsak. Vi ogillar halalslakt, och därför ska det utplånas på en gång, utan att diskuteras. För det lidande som utplånandet självt orsakar är inte viktigt. Förföljelse och utplåning av dessa praktiker är oproblematiskt.
Vi är i vår kultur vana vid vissa smärtor, som att kvinnor ska gå i högklackat. Dessa smärtfyllda praktiker framkallar inte samma sorts indignation. Vi uppfattar lidande som irrationellt när de sker i samband med muslimska kontexter. Att muslimer är irrationella är nämligen utgångspunkten för, inte resultatet av undersökningen, som redan Edward Said påpekade.
Det finns andra meningsfulla mål än att minimera lidande (så som vi förstår lidande). Det är partikulärt för en specifik tid och plats. Det går inte att anföra andras lidande som orsak för att ta till praktiker som orsakar mer lidande.
Kyrkan hör hemma bland motkrafterna till denna sekularism för att den har en annan berättelse om lidandets betydelse och vad mening innebär.
Referat: Mattias Irving
En djupt förirrande betraktelse av lidandet. Det självpåtagna lidandet (t.ex. att bära moderiktiga med obekväma skor) är en sak, men det påtvingade lidandet (t.ex. slakt av djur utan bedövning) något helt annat. Båda dessa exempel kan uppfattas som rationella eller irrationella, men det är helt egalt.
Tvånget är det väsentliga och skall undvikas – både när det åsamkar lidande och sägs ”rädda” från lidande. Teresa Caellewaerts resonemang kan uppfattas som ett försvar av påtvingat lidande. Hoppas det inte är detta.
Människors rätt att slippa ofrivilligt lidande som kolonialism? Jag tror det är onödigt för mig att påpeka att jag inte håller med. Den typen av resonemang är nog de mest främlingsfientliga som går att tänka sig. ”Jaja, låt dem karva lite i sina flickebarn, det är kolonialism att protestera.” Möjligen finns det ett korn av sanning i analysen, att universella mänskliga rättigheter är ett västerländskt påfund. Men då föredrar jag kolonialismen framför den rena rasismen i att bara se åt andra hållet. Det finns ingen moral i att vara passiv åskådare till övergrepp bara för att övergreppen utförs i en annan kulturell kontext.
Comments on this entry are closed.