Referat av Linköpings biskop emeritus Martin Linds föredrag på fredagen.

Julen 1944 var Bonhoeffers sista. Då skrev han psalmen Med hjärtats tillit, och sände i ett brev till sin fästmö. Sannolikt avrättades han i april 1945, en månad innan krigsslutet, på Hitlers egen order.

”I goda makters underbara omsorg” är en viktig rad i den psalmen. I hans brev skriver han att goda makter inte bara är Gud, utan egentligen alla människors tankar förböner, bibelord, musik och sånger, alla krafter som vill mig väl. Det är starkt att tänka sig att detta handlar om mer än bara en fjärran gudsbild, utan om hur Gud är med mig.

Att vara kristen är att vara människa, det är mitt tema. Mer allmänt uppfattar jag det i den teologiska utvecklingen, att vi har försummat antropologin. Vi borde arbeta mer med vad det är att vara människa.

Motståndets etik är dock inte Bonhoeffers. Det finns inte en sådan bok hos Bonhoeffer. Jag sammanför därför flera olika tankar i detta föredrag, från olika håll i hans verk.

Jag har blivit ombedd att tänka på Utöya, vilket ju är en väldigt svår sak. Jag läste en kommentar att Breivik inte verkar ha bott i Norge, som om han inte existerat före 22 juli. Det är ett tecken på en tendens i samhället att föra ut honom, att säga att han inte är en av oss. Han är nästan inte människa. Breiviks advokat har sagt: Han är en människa. Han är inte något annat. Samhället skulle förlora om vi definierade honom som ett monster. Samtidigt förlorar vi om vi inte frågar oss vad vi hade kunnat göra istället. Även Hitler var människa, det måste vi påminna oss om, och vi gör honom mycket farligare om vi inte demoniserar, utan om vi istället fördjupar hans mänsklighet.

Jag har dela upp föreläsningen i åtta punkter, utifrån detta tema. Först, och helt avgörande för övriga punkter är en samhörighetens etik utifrån en kristen tradition, och jag skulle vilja reflektera kring en samhörighetens teologi.

Motstånd mot terrorism och människofientlighet, som på Utöya, det ska grundas i en samhörighetens etik. Detta är svårt, för vi har omkring oss ett samhälle som talar ett helt annat språk. Det frestar oss ständigt att segregera, spalta upp, hitta ordningar som för in människor i fack. Det vet vi att Breivik själv förordade i sitt manifest, som är tämligen pedagogiskt. Hans huvudtanke är att muslimer är den stora onda faran i Norge och Europa, och att multikulturalismen har förstört det gamla Norge. En segregatorisk föreställning har dominerat i hans tankevärld.

I Apartheidsystemet hölls folk också åtskilda och segregerade. Nazismen har ett grundläggande tema att hålla homosexuella, romer, judar, borta. Uppspaltningen mellan människor är en grundläggande struktur i de människoförnedrande ideologierna.

Mot detta sätter vi en samhörighetens etik. Det är mer som förenar en kristen med alla andra människor, än vad som skiljer henne från alla andra. Vi har länge trott att kristenheten blir finare och bättre om den är annorlunda än andra. Som om den kristna traditionen skulle bli mindre intressant för att många av dess teman återfinns i andra traditioner. Men det borde egentligen leda till att det blir mer intressant, eftersom det då finns en samhörighet, något allmängiltigt.

Jag vill förmedla en anekdot om en vandring på en vecka som vi arrangerade i Linköpings stift, med 500 lutherska ungdomar från runtom i Östeuropa. Det var inga stora kostnader, men resorna från Östeuropa var för dyrt för att vi skulle kunna klara det själva. Så jag tänkte att Lutherska världsförbundet kanske kunde hjälpa till. Jag kände generalsekreteraren sen gammalt och ringde honom och bad om hjälp. ”Hjälpa dig?” sade han. ”Ringer Svenska Kyrkan och ber oss om hjälp? Det är ju alltid ni som kommer och ska hjälpa andra. Vill ni ha pengar? Det har aldrig hänt förut.”

Så kommer jag till sammanträdet med handläggarna och generalsekreteraren för att lägga fram min idé. Jag berättade utförligt och på alla sätt och vis fantastiskt om projektet, om vandringen till Vadstena vid millennieskiftet och om att föra samman alla dessa ungdomar.

Men alla var emot det. Nästan varenda en. ”Pilgrimsvandring är ju katolskt!” Invände någon. ”Och förresten är det ju hinduiskt också”, menade en annan. ”Det kan inte vi göra. Jag vet att det till och med finns muslimska pilgrimsvandringar”, inflikar ännu en.

Men det är ingen demokratisk församling där, det kan man just inte säga. Efter att ha lyssnat på sina handläggare sade Generalsekreteraren: ”Jag har nu tagit in alla synpunkter. Vi stöder projektet.” Och de andra medarbetarna vände kappan efter vinden direkt.

När jag kom hem tänkte jag, hur kan dessa begåvade kristna vänner i Genève, stammande från hela världen, sitta och vara så negativa? Att pilgrimsvandringar var fel för att även ickelutheraner gjorde det?

De hade fostrats in i en segregatorisk retorik och etik. I den svenskkyrkliga traditionen finns det ganska många teman omkring att hålla människor isär: ecklesiolan inom pietismen där fromma ställs mot ofromma, irrationalitet mot rationalitet, där man skulle skilja sig från de irrationella, mystiska krafterna. Vi har en tradition att skilja folk åt.

Om vi skulle följa Karl Barth, den kanske största evangeliska teologen på 1900-talet, och fråga honom: ”varför ska kyrkan arbeta mot antisemitismen? Varför ta ställning för det judiska folket?” Då skulle han svara att det är för att Jesus själv var jude. Vi har en särskild förpliktelse gentemot det judiska folket.

Om vi ställde samma fråga till Dietrich Bonhoeffer så skulle han istället svara: Jo, därför att judarna är människor. Full stop.

Det är två olika världar.

Vi behöver skapa oss en antropologi som inte bygger på härskandet, på människans överhöghet, utan på samhörigheten. Att vi är med i hela skapelsen, att vi delar vår existens med tingen, växterna, världen, allt. Vi hör samman i Gud, vi är sammanfogade i den som håller samman allt, och vi hör samman med tillvaron. Därför har vi ett ansvar, och det kommer vi inte ifrån.

Bonhoeffer skriver starkt mot all sorts fragmentarisering, om hur den hotar människan. Dock tänker han kanske mest på den enskilda människan. Hon har så många upplevelser och har ofta svårt att få dem att stämma överens, få dem att gå ihop i det egna livet. Då upplever jag mitt liv som uppdelat i fragment, när det egentligen är en helhet.

I den fragmentariserade världen måste vi lära oss att höra ihop. Det liknar vad som i musiken brukar kallas för en kontrapunktik, när toner ofta går i snabba och oväntade banor. Mitt i detta finns dock en kantus firmus, en fast sång som bär stycket framåt. Bonhoeffer uttrycker det så här, att det som jag upplever som fragmentariskt, är för Gud en enda sammanhängande helhet.

Andra punkten, människoföraktet. Vi måste motarbeta människoföraktet. Att vara kristen är att vara människa, för Kristus är ju den sanna Människan. Därför kan han aldrig komma i konflikt med det sant mänskliga, var det än uppträder.

Det finns en tendens till människoförakt hos varje människa. Vi kan påminna om den pubertala dans som man utför när man i ungdomen tänker sig själv som världens centrum, och i nästa sekund dansar man på en linbana som leder under jord i källarvalvet, där man är fel, värdelös, missförstådd, där allt är kaos. Och i nästa sekund är man underbar igen.

Båda dessa poler är människoföraktets poler. Båda lägena är ett förakt för den människa jag faktiskt är. När jag möter Kristus möter jag någon som vill bekräfta det sant mänskliga i mig, inte göra om mig till någon annan. I det mötet sker en process där jag kommer nära mig själv.

Den stora teologiska vinsten med Bonhoeffer är att han håller ihop skapelse och frälsning. Det skarpaste jag över huvud taget kan säga på denna konferens idag är, att den kristna teologin måste hålla samman dessa. Där, i själva sammanhållandet, finns ett motstånd mot djävulskap, ondska och människoförnedring. Vi har en tradition där detta icke har hållits samman. Vi är präglade av att spalta upp dem i olika bås.

Det ”naturliga” återfinns i detta att Kristus kallar mig att vara den människa som Gud har gjort mig till: Att bli en verklig människa. Då lever jag ”naturligt”. När Bonhoeffer säger ”naturligt” i detta mycket positiva sammanhang måste jag påpeka att i 30-talet var det naturliga mycket pietistiskt färgat, och där var det naturliga någonting syndigt. Naturligen var människan en syndare, och det var de naturliga drifterna i oss som förde oss bort från Gud. Mot detta ordade Bonhoeffer att det naturliga var något som Gud hade givit dig.

Därtill kom att Hitler i Mein Kampf skriver om det naturliga som ett socialdarwinistiskt tema. Det ”naturliga” är att de starka tar död på de svaga. Starkare folk övervinner svagare och därför har bara de starka ett existensberättigande. Han såg det som nazisternas uppdrag att påskynda den naturliga gången.

Med detta i åtanke ser vi hur radikal Bonhoeffer är. Han tar vapnet ur fiendens hand och riktar det mot dem själva, när han säger att det naturliga i människan är att bekymra sig om den som har det svårt. Att gå därifrån oberörd närnågon fallit och gjort sig illa, det är någonting onaturligt och omänskligt.

Tredje punkten: Varje människa är oersättlig. Inte i sin funktion, såklart (det finns ju en ny biskop i Linköping, och det går så bra så), utan som person. Om ni mister någon som står er nära och frestas ersätta den med någon annan, minns att det är omöjligt – kanske också farligt. Det enda som går att göra är att sörja, sakna och längta. Och genom denna saknads process låta den saknade växa till den hela person som den var i livet.

För det fjärde: Lidandet är nödvändigt. Bonhoeffer växte upp i en borgerligt liberal familj fylld av esprit, med teater, musik, litteratur och kultur. Varenda middag är ett sprakande seminarium. Men religionen är helt borta, och inte för att det finns ett förakt för religionen i föräldrahemmet, men det är inget man talar om helt enkelt. De kan kanske betraktas som kulturprotestanter. De är dock fullständigt klara över att Hitler är en människoförnedrare som inte kan sympatiseras med.

Näst äldste sonen Walter skickades till fronten under första världskriget. Då var de upprymda av glädje och stolthet i familjen. De uppfattade det som en ära. Två veckor senare var han död. Och hans död lägger sordin på samtalen vid matbordet. Sorgen är omåttlig.

Två år senare blir Dietrich tillfrågad vad han ska bli som stor. Han är då 14 år och på lillgammalt vis säger han för första gången att han ska bli teolog. Att han ska skriva om döden. Lustigt nog så skrev han ju mycket, men inte en enda bok om döden. Men kanske är det så att allt han skrev handlar om just människans förhållningssätt till lidande och död. Här prövas vad det är att vara människa.

Ibland tror folk att det blir lättare att hantera sorg när man har en gudstro. Men det blir inte lättare med lidande och död bara för att jag är kristen. Men jag kan lära mig ett förhållningssätt av Kristus: Att lidandet är det som spelar oss ett spratt. Det får oss att i vår beklämda sits rikta anklagelser mot andra för allt som fattas oss. Också Gud anklagar vi. I detta virrvarr av tankar och känslor möter jag då Kristus, som säger ”jag lider med dig”. Kristus lidande får därför inte romantiseras. Det är inte någon storartad insats, och lidandet är ingenting som vi ska söka oss till.

När detta lidande kommer till mig, som är mitt, så är det släkt med kristi lidande. Det är inte något att tilltala, inget att längta till, men det är nödvändigt. Springer jag ifrån det blir det bara etter värre.

Den femte punkten: Ensamheten är nödvändig. Den som inte kan vara ensam klarar inte heller gemenskapen. Varje person föds och dör ensam. Jag får lov att tro att Gud är med mig i min ensamhet, men han tar inte bort min ensamhet. Jag föds, bär mitt kors, tar mitt ansvar, kämpar och dör slutligen ensam. Gud är måhända med mig, men lyfter inte bort min ensamget. Vi måste därför öva oss i att vara ensamma.

Sjätte punkten: Tystnaden är nödvändig. Ensamhetens tecken är tystnaden. Där ligger en respekt för människans värde. Man kan gärna göra om tystnaden till ett paradis för självbedrägerier. Men den är i sig en gåva från Gud. De rätta orden är släkt med tystnaden, heter det. Under prästutbildningen som Bonhoeffer höll i införde han en daglig morgonbön där hela 30 minuters tystnad ingick. Ingen talar tillförlitligare än den som gärna tiger.

Sjunde punkten: Avstå från vedergällning. Det kan verka rationellt självklart, men vi har en inneboende tendens att omedelbart ge igen. Men våld och lidande kan inte utrotas, bara övervinnas genom att gå igenom det. Ondskan skall namnges, inte anonymiseras.

Slutligen, den åttonde punkten: Vad är medicinen mot ondskan? Jo, berättelsen om Jesus. När någon frågar dig om din tro, avstå då från teoretiska sammanfattningar om kristen tro. Kärnan är motståndet mot ondskan och den ligger i nerven, i kraften i berättelsen om jesu död och återuppståndelse. I berättelsen ligger att den som lyssnar har ett tolkningsföreträde. Alla har så många öppningar och det finns inte en enda tolkning, alla ska få höra historien lite annorlunda. Öva dig också i empati. Sjung lovsånger och lyssna till musik. De har en fundamental befriande karaktär.

Vid direkt konfrontation med ondskan krävs ett handlande i solidaritet med alla människor, för mänsklighetens skull. Bonhoeffer blev sannolikt avrättad på grund av sitt engagemang i 20 juni-attentatet mot Hitler. Fanns det då hos honom, denne ickevåldsteolog, en öppning för våld mot Hitler? Sannolikt, ja. Men han skrev givetvis ingenting om detta, av naturliga skäl. Han menade dock att vi måste möta och handla mot det onda.

Jag vill avsluta med ett citat av Bonhoeffer om Guds rike på vår jord: ”Idag när kyrkan ber om guds rike förenas hon med jordens barn i ett kamratskap av med och motgångar. Hon bedyrar sin trohet till jorden, till eländet, till hungern, till döden, och gör sig helt och hållet solidarisk med sin broders och systers ondska, och med hans och hennes skuld. Idag när vi ber om Guds rike står vi tätt tillsammans med världen, med sammanbitna tänder och skälvande händer. Vi viskar inte ”låt oss bara bli saliga”. Vi står tätt tillsammans i djup tystnad. Och vi ropar ut, må denna värld gå under som kostat oss så mycket nöd, och låt ditt rike komma till oss.”

Referat: Mattias Irving