Referat av prästen och själavårdsläraren Cia Wadsteins föreläsning på Befriande Teologiskt Forum under lördagen.

Jag vill inleda med en dikt av Adam Zagajevskij, som många av er säkert känner igen.

Poeten frågar: hur ska man leva efter så många världsundergångar?
Hans svar är skenbart enkelt.
Gå långa promenader. Se solen. Tro på Gud.
Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra.
Sätta käppar i hjulet för tyrannerna.
Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid!

Jag arbetar på Svenska Kyrkans pastoralinstitut iUppsala, där undervisar jag blivande präster i själavård. Det är ett otroligt roligt och meningsfullt arbete att dagligen få reflektera över vad själavård är. Det är en ära att också få göra det här på Befriande Teologiskt Forum.

Jag började med att tro att själavård äger rum i ett slutet rum, mellan två personer, med en själasörjare och en som berättar om hur hon har det. Idag har den synen vidgats. Vi måste också få en bekräftelse på att våra erfarenheter av liv har med andlighet och gud att göra. I allra högsta grad handlar det om århundradets stora frågor: Fred och rättvisa, arbete för mänsklig värdighet.

I denna strävan måste vi förhålla oss som vänner. Att arbeta och älska – älska inte i den emotionella betydelser utan som i den hebreiska bibeln där älska är ett handlingord, som anknyter mer till att ha en empatisk förmåga. Genom empati följer förmågan att protestera mot ovärdiga förhållanden. Empati och protest hör till ett själavårdande förhållningssätt.

För några år sedan träffade jag fader Thomas, som var indisk befrielseteolog vid Institutet för Kontextuell Teologi. Han berättade om sin erfarenhet i Indien, där man gör ”de kastlösas teologi”. Han tillhör själv de kastlösa och istället för att tala om frälsning, som har en snävare innebörd, pratade han om befrielse.

Han avslutade sitt föredrag med ett citat ur Lukas 4, där Jesus själv säger att han har kommit för att befria de fångna och ge de förtryckta frihet.

Tomas kallade det ”Nasaretmanifestet” och menade att det borde vara hela kristenhetens manifest. Det borde också vara själavårdsmanifestet, menar jag. Men det är även ett fredsmanifest, som knyter an till Jesajas vision, där han beskriver Guds gästabud för alla, när mänskligheten får blomma, medan lejonet och lammet ligger sida vid sida. Fastän Woody Allen menar att lammet inte kommer att få så mycket sömn.

Detta fredsmanifest handlar inte i första hand om en tillvaro utan konflikter, utan om hur vi hanterar dem. Det kan inspirera oss till att kämpa för det rätta, för människors befrielse och upprättelse, livsmod och hopp.

I samband med Israels invasion av Betlehem i april 2002 ägde en enorm förstörelse rum. Den lutherske prästen och palestiniern Mitri Raheb skriver om det i sin bok Betlehem belägrat. Det var svårt att få överblick över vilka skador Israelerna åsamkat, bland annat på Lutherska kyrkan. Men trots detta ställde man upp en svart banderoll, på dörrarna till presentbutiken: ”Förödelse javisst, men fortsättning följer.” Han skriver i sin bok att det handlar om att inte ge upp hoppet om deras hemstad: ”Vi bygger upp det som slagits i spillror, även om vi ser döden i vitögat så håller vi fast vid uppståndelsens ande.” Detta budskap ingav folket i Betlehem nytt mod.

En av själavårdens viktigaste uppgifter i fredsarbete är att förmedla hopp, skapa platser är folk kan hålla fast vid just uppståndelsens arbete, förmedla att ”fortsättning följer”. Hoppet är den lovsång som sjungs i gryningen, inte för att allt är väl, utan för att förändring är möjlig.

I måndags inleddes rättegången mot Anders Behring Breivik. Efter massakern och bomben vet vi att hela norska folket samlades i kampen för fortsatt öppet och demokratiskt samhälle. På film leder katastrofer till panik och sönderfall. Sociologer visar att terrorister delar denna ytliga bild av vad som ska hända i ett samhälle som drabbas av terror. Men erfarenheter visar någon helt annat: Människor kommer istället ut som oegennyttiga och starka. Vi visar oss kunna visa större beredskap att gå varandra till mötes. Terrorister tror tvärtom, att extrema händelser föder maktlöshet och panik, som föder vilja till starka ledare. Men efter denna långfredag har AUF har ökat med 50%.

Empirisk forskning visar att civilsamhället aldrig står så starkt som i den spontana krishanteringen. Samhället bryts inte sönder utan synliggörs och återuppstår. Också under de svåraste omständigheterna visar sig altruismen. Främlingar hjälper varandra långt innan hjälpinsatser är på plats. En vilande medborgerlighet kommer till uttryck.

Men hur kan samhället förvalta denna förhöjda gemenskapskänsla sedan den väl kommit till uttryck? Hur kan viorganisera oss så att den sociala beredskapen inte omedelbart försvinner i normalitetens eftertraktade brist på motstånd?

Min teologiska utgångspunkt är feministisk och befrielseteologisk. Den utgör en viktig aspekt av kristendomen, i den Gud som befriar folket ur slaveriet. Befrielse handlar om att bli befriad till att vara människa. Om att få komma till sin rätt och bli mänsklig, så att Gud själv kan vara sig själv i mig. Att få leva ett värdigt och anständigt liv. En befrielse som bärs från svartas befrielserörelse från förtrycket till feministiska bibeltolkningar, där Gud själv ”kommer ut” som radikal kärlek.

Befrielseteologi är en teologi som genomsyras av en andlighet som har modet att konsekvent stå på de svagas sida och därför med nödvändighet bli politisk. När arbetarna marscherade och krävde sina rättigheter var det inte mindre andligt än i kyrkan. När psykoanalys började göra oss medvetna om förnekade erfarenheter inom oss själva, så är det inget mindre andligt än vad som sker i själavården. På båda hållen ställs frågan: Vem är jag? Hur orkar jag vara den jag är?

Vi söker inte avgränsade rum där det heliga bor, utan för att våga orka, söka och känna igen det andliga varhelst vi finner det, i det liv som är vårt. När vi söker relevans, verklighet och värdighet i våra liv, så har det med andlighet att göra, Det hänger ihop. Kristus var alltid i konflikt med det omänskliga och i den djupaste solidaritet med det mänskliga. Han ville befria oss till att bli människor.

Jean Zaru pratar om att hon vandrar på en smal, skarp kant, där det andliga möter det politiska.

Dorothy Day, grundare av Catholic Workers Movement, sammanfattade den politiska andligheten med orden: If you feed the poor you are a saint. If you ask why they are poor then you are a communist.

Dorothee Sölle, en av vår tids mest betydelsefulla kontextuella teologer, myntade begreppet Kristofascism i sin bok Döden genom bröd allena, där hon beskriver hur den västerländska kyrkan har underordnats marknadskrafterna. I den kapitalistiska andligheten är jag och mitt är viktigare än du och ditt, istället för att se att vi ju är djupt samhöriga med varandra och djupt involverade i varandras liv. Livet tillsammans handlar om connectedness rather than correctness, etik och inte etikett. Hennes upplevelse handlade om en etik där hela livet genomsyras av gudsverklighet och närvaro. Hon blir ofta ihågkommen med Dalai Lama som en lysande fyr för fred och rättvisa.

Sölle menade att varje teologisk utsaga måste samtidigt vara ett politiskt ställningstagande.

Jag minns två citat från en predikan som hon höll i Storkyrkan: Vi måste öppna fönstren till vår sårbarhet, och det vi står för teologiskt kan göra en verklig skillnad i världen.

Till en befrielseteologisk, kontextuell förståelse för vad själavård är hör, att jag inte kan fördjupas invärtes om jag inte ser vad som pågår omkring mig och låter mig beröras och påverkas. Det är ett paradigmskifte i förståelsen för vad själavård är.

Befrielse kan här förstås som en sammanfattning av evangeliets innehåll. I en tro och tillit till den Gud som störtar härskare från deras tron, och lyfter de ringa, som hör de gömda perspektiven. Till själavården hör att identifiera orättfärdiga strukturer, och att blottlägga utifrån de förtrycktas perspektiv de grundläggande doktriner som finns i vår tro.

Världens överlevnad är absolut beroende av att vi tar ansvar för våra projektioner. Det är genom dem som fiendebilder skapas. Det är mänskligt att projicera, men också att ta ansvar för dem. I projektionen lägger jag ut det jag finner icke önskvärt. I krig är projektionen en förutsättning. Gandhi sade vid ett tillfälle, jag vill lära folket att jävlarna bor i vårt inre.

Det är utmärkande för helgonen. De har skrotat sin andliga image och blivit medvetna om skurken inom sig. Jag blev djupt gripen av filmen Gudar och människor som gick på bio förra året. Den är baserad på en verklig händelse och skildrar en grupp franska trappistmunkar i Algeriet vid mitten av 1990-talet. Den skildrar munklivet, men också kontakten med omvärlden. Klostret var väl integrerat i byn och de var omtyckta grannar. Priorn Christian de Chergé, var intellektuell och verkade för dialog mellan religioner. Han avrättades tillsammans med sju andra munkar i maj 1996 av terrorister.

I sitt avskedsbrev skriver han, apropå människor som har skrotat sin andliga image: Jag har levt länge nog för att vara medbrottsling till ondskan som verkar i världen och som slutligen kommer att förgöra mig. I detta tack när allt som är sagt om mitt liv, vill jag omfatta gårdagens vänner, och även du, vännen i min sista stund, som inte visste vad du gjorde. Jag vill tillägna dig ett tack. Må vi nötas igen som lyckliga tjuvar i paradiset, om Gud så vill, han som är fader till oss båda.

Priorn skrev också om folket som jag älskar urskiljningslöst, muslimerna, lika högt som mitt eget liv. Jag vet hur man i hela världen har föraktat detta algeriska folk, hur karikatyrerna har befrämjat en viss form av islamism. Det här landet och Islam är för mig någonting annat. Det är en kropp och en själ. Min död kommer att ge dem rätt som kallat mig naiv och idealistiskt. Men de ska veta att jag nu fått min brinnande nyfikenhet stillad.

Att se en annan och känna igen gudslikheten är att se med Guds ögon, och veta att i den jag möter har Gud ett hem. Att bevara det som är Gud inom oss, så att Gud får vara sig själv inom var och en av oss. Att Gud samlar sitt mod och anförtror oss förvaltarskapet, inte bara att ta ansvaret om skapelsen, utan också att ta ansvar för att Gud själv har ett hem.

När Gud kommer ut som radikal kärlek, så kommer Gud också ut som vän. När Gud gör det minskar avståndet mellan Gud och människa. Gränsen mellan mänskligt och gudomligt utplånas. Gud har slutit ett förbund med skapelsen för att komma den närmare, Gud har inlett en kärleksrelation med allt som lever.

Avståndet mellan Gud och människorna är som minst när Gud blir människa i Jesus från Nasaret. Jesus sade i sitt avskedstal: Vänner kallar jag er. Jesus framstår som vän, inte som härskare, med djup känsla av sam- och tillhörighet. Att levande Gud möter oss som vän, inte som härskare, är ett perspektiv som sällan lyfts fram. Det är märkligt i en tradition där att ge sitt liv för sina vänner var centralt för Jesus själv. Istället har avståndet mellan Gud och människa framhållits.

Vänskapen med Gud och varandra är nyckeln till vår överlevnad. Vänskapen människor emellan är en användbar metafor för att uttrycka den relation som är önskvärd mellan Gud och människan. Jag tycker också om att tänka på vänskap som gästfrihet: i det heliga lyssnandet handlar det om att ta emot en annan människa i välvilja och omtanke.

Detsamma gäller vänner emellan. Att inte invadera, utan vänta in vännen. Det är en del av den goda distansen vänner emellan. Simone Weil har reflekterat kring detta: Det verkligt värdefulla ska inte sökas, utan inväntas.

Gästfriheten är en dygd med djupa rötter i alla de abrahamitiska traditionerna. Den vänder sig till främlingen. Moses fick höra: En invandrare får du inte kränka eller förtycka. Ni var ju själava invandrare i Egypten.

Det är också bristen på gästfrihet som är Sodoms stora synd, inte homosexualiteten, enligt Hesekiel. Profeten slog ju fast att Sodoms synd var att de kunde leva storslaget och i överflöd, men de hjälpte inte den som var svag och fattig. Abrahams och Saras stora betydelse ligger också i deras gästfrihet mot främlingar.

Gästfrihet är en frihet för gästen att vara sig själv. Det är förmågan att ägna gästen full och odelad uppmärksamhet. Gästfrihet är det som präglar en genuin interreligiös dialog och det viktiga fredsarbetet den innebär. Den har aldrig varit viktigare än nu, har Jean Zaru skrivit, och hon syftar på dialogen i Jerusalem, men den kan också vara modell för en dialog över hela klotet. I kampen mot fattigdom, fundamentalism och främlingsfientlighet.

Religion framställs ofta som den vanligaste orsaken till krig och knodlikter, men religionshistorikern Mattias Gardell menar i en studie att det inte stämmer. Endast 4 av de 75 största krigen hade en utpräglad religiös dimension. Inte ens i de 4 fallen var det så enkelt. Men demagoger kan alltid hänvisa till Gud. De som krävt ojämförligt mest offer är de övriga ideologierna, för att inte tala om kolonialismen.

En acceptabel teologi måste främja ett gott och värdigt mänskligt liv, som utesluter att den kan sättas i onda makters tjänst. Vi måste också ha ett kritiskt förhållningssätt till religioner, men det måste vara sprunget ur kunskap och inte ur intolerans.

Jag tänker slutligen på priorn Christian, i klostret i Atlasbergen i Algeriet, som skriver att hans brinnande nyfikenhet har blivit stillad. En nyfikenhet på den Andre, i mötet. I dialogen och vänskapen med Islam. Liksom de möttes med öppenhet och gästfrihet av deras muslimska vänner.

Det sägs att vid hans säng efter hans död, hittades en bok med titeln ”Le Soufisme, coeur de Islam”. (Sufismen, islams hjärta). Han hade fått boken kvällen innan han dog och det blev det sista han kom att läsa. ”The book reflects the spirit of the friends of Islam and those who continue in the hope ”that we would make our journey together towards God and towards human beings. This is the urgent concern God has given to us today, and we all pray for it.

Referat: Mattias Irving