Referat: Rätten till ”Den blomstertid”

Varje år i maj månad har det utbrutit debatter i svensk media om ifall man kan ha skolavslutningar i kyrkan. Vad är egentligen religionens roll i samhälle och offentlighet idag? Det är också en större debatt, som idag pågår i hela norden. Hur ska vi som kyrka orientera oss i en ny kontext? Referat från Seglora smedjas temasöndag ”Rätten till Den blomstertid”.

Olav Melin, mediaansvarig på tankesmedjan Magma och mångårig redaktör i den kyrkliga pressen.

Jag har ett ambivalent förhållande till detta med skolavslutningar. Här i Sverige hade min dotter två timmar religion på ett år: En timme handlade om livets ord, en timme handlade om scientologerna. Sedan hade man skolavslutning i kyrkan, men utan att höra ett enda Guds ord.

Därför är jag ambivalent. Varför ska vi inte sprida guds ord, när detta ju är kyrkans uppgift?

Detta är givetvis en rest sedan Svenska kyrkan var statskyrka. Vi har aldrig haft det så i Finland, och därför har vi aldrig heller haft några skolavslutningar i kyrkan. Däremot sjunger vi Den blomstertid. Vi för också en livlig debatt om ifall man borde upphöra med den traditionen. Samma debatt inträffar också kring jul, och det har startats en kampanj på nätet, driven av kända kulturpersoner som vill få bort den kristna traditionen från skolavslutningen.

En popstjärna har skrivit om texten till Den blomstertid till att istället heta Sommarsång, med sekulär text. Det satsades hundratusentals euro för att göra den nya versionen till en succé, men eleverna gillade det inte. Projektet floppade.

Ur detta föddes istället en motreaktion, och den 31 maj ordnas nu årligen en stor tillställning på torget Narinken. Då stämmer hela torget upp i Den blomstertid, på både finska och svenska.

Församlingarna ordnar allsångsevenemang, och inspirerade av missionssällskapet (som även skapat ett populärt sånghäfte med julsånger) har man gjort ett sånghäfte för allsång med de bästa sommarsångerna. Det håller på att bli en succé. Dessa till synes små, märkliga, enkla grepp har gått hem hos folket, för att man pekar på traditionens betydelse på ett sätt som talar till människorna.

Om dimensionen av det heliga förskjuts till det privata, då går samhället miste om ett mycket viktigt perspektiv.

Birgitta Westlin är präst i Svenska kyrkan. Sedan 2006 arbetar hon som präst och samordnare i Skolkyrkan i Göteborg – en konsultativ resursverksamhet för stadens grundskolor, gymnasier och församlingar.

Svenska kyrkan har en samfällighet i Göteborg, där man har konsultativ verksamhet i skolkyrkan. Jag är inte själv jättemycket ute på skolorna och det var länge sedan som jag var på skolavslutning. Men däremot adventssamlingar, där uppkommer en viktig fråga om obligatorium kontra frivillighet.

Det finns faktiskt vissa som har heltidstjänst som skolpräst. Det kan man fortfarande vara, det ska kommas ihåg när det ibland väldigt polemiskt blir detta ”antingen eller”. Huvudsaken är att det är ett långsiktigt, förtroendefullt förhållande mellan skola och kyrka.

Som Ola nämnde har vi ju i Sverige varit statskyrka. Svenska kyrkan har för inte särskilt länge sedan varit en av dem som aktivt inspekterat svensk skola. Vi har alltså haft en maktingång direkt in i skolan. Sedan dess har ju samhället gått in på sekulariseringens väg, och den förhåller också jag mig ambivalent till.

I sann luthersk anda ska samhället vara bemyndigat, precis liksom vi som människor är. Det är också skapelseteologiskt riktigt: Det är det så det ska vara.

Men så har vi också det som kopplas till vår tro, att vi har ett samhällsansvar. Men vi har idag en annan roll än att vara en del av den inspekterande makten. Vi har i denna brytning under en lång tid haft svårt att hitta fram till vilka vi är.

Detta med skolavslutningar är egentligen inte en särskilt stor fråga. En desto större fråga att ställa sig är, vilket samhälle har vi, och hur mår våra barn och ungdomar? Det kommer ständiga larmrapporter från Rädda Barnen och BRIS. Det är en enorm kris just nu. BUP är nedringda, och det är generellt för få vuxenkontakter. Man drar ner på kuratorer och psykologer. Där borde vi som kyrka ha ett ansvar. Det innebär kanske inte att vi ska gå in och vara kuratorerna och psykologerna, för då säger vi indirekt ja till att samhället rustar ner dessa resurser. Men vi är en del av ett samhälle, och det finns ju mycket som vi kan bidra med, som medborgare. Varför är vi i skolan, vad har vi för plats i samhället, och vad är vi egentligen för kyrka om vi inte tar del i det?

Vår diakon tar emot lärare, vi har också utbildning för de hårt belastade skolsköterskorna, som går under inför alla utmaningar som åläggs dem. Där är ett område där vi inte har reflekterat över vilka vi är och vad vi kan göra. Vi jobbar också mångkulturellt och interreligiöst.

Vi vill ha ett mångkulturellt samhälle, men då hamnar vi också i konflikter ibland. Ibland krockar det vi har att säga med skolans värdegrund. Skolan måste alltid stå för till exempel homosexuellas rättigheter, vilket inte alla präster och imamer gör. Då måste skolan också säga ”stopp”, och då ska inte vi problematisera det. Däremot måste skolan också kunna få förmedla en bredd av vad religion kan vara och inte bara Livets ord och scientologer, som Olav var inne på. Det kan bli en väldigt hätsk, religionsfientlig atmosfär då, som skolan behöver undvika.

Jag vill kort återvända till diskussionen om det obligatoriska kontra det frivilliga. VI kan ha avslutning i kyrkan idag, men skolan är förpliktigad i skollagen att det inte får förekomma välsignelser och moment av förkunnelse. Samtidigt står det att man ska värna traditionen. Och då är det inte några problem. Jag känner inte att jag gör våld på min tro genom att inte ha bön och välsignelse under skolavslutningen.

Vi kan tala om medmänskligheten, det vi delar som präster, och det har skolan inga problem med. Men vissa säger då att vi lägger oss platt för sekularismen, och frågar sig vad det blir kvar av det kristna budskapet. Men det tycker inte jag. Att prata om medmänsklighet är inte något utanför kristendomen, eller utanför det andliga.

Bengt Kristensson Uggla, professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Finlands svenska universitet Åbo Akademi.

Jag vill knyta an till en grundläggande fråga, som Olav och Birgitta har berört redan, nämligen, vilket samhälle vill vi ha?

Jag vill börja med att läsa upp ett citat, och håll gärna denna ursprungliga fråga i huvudet när ni hör detta:

Skolinspektionen kritiserar Hässleholms kommun avseende T4-skolans skolavslutning. Inspektionen kommer att följa upp beslutet, och kommunen ska redovisa vilka åtgärder som vidtagits och vilka ytterligare åträrder som ska komma att vidtagas för att bemöta denna kritik. I det aktuella ärendet framgår att skolavslutningen 2010 hölls i kyrkan. En präst talade också vid två tillfällen under skolavslutningen, och läste dessutom välsignelsen. Det förekom psalmsång vid två tillfällen: Både Nu tändas tusen juleljus och Stilla natt. Därmed har avslutningens tonvikt inte legat på traditioner och samvaro.

Tonläget i den här texten är intressant. Vilket samhälle vill vi egentligen ha?

Ingen skulle idag komma på tanken att kräva att vi obligatoriskt ska ha avslutning i en kyrka. Men när det förekommer, vad är det som gör människor så upprörda? Psalmerna utmålas i denna text som oerhört kränkande. Det framstår även att människor blir kränkta av att bli välsignade av en präst. Vad är det med tonläget, proportionerna, det juridiska språket? Behovet att omdefiniera dessa psalmer till något främmande. Hur ska man förstå det här? Vad är det för berättelse som gör den här skrivelsen begriplig?

Vi har alla hört berättelsen om Columbus, hjälten som bevisade att jorden var rund och upptäckte Amerika. Min son kom hem en gång för några år sedan och berättade den för mig med stora ögon, att Columbus bevisade för en häpen allmänhet att jorden faktiskt var rund.

Men berättelsen är helt falsk. Columbus trodde egentligen att det Amerika han seglade runt i var östra Asiens skärgårdar. Ingen på Columbus tid trodde heller att jorden var platt. Varifrån kommer då denna berättelse? Jo, den formulerades först på 1820-talet, i en äventyrsbok. Och den fick en jättekraft senare, framåt 1870-talet. Först då blev den medeltida jorden platt, för då utkämpades ett stenhårt krig mellan akademi och kyrklighet. Och då behövde de en berättelse om att religiösa människor är 1) korkade 2) intoleranta 3) bromsklossar för utvecklingen.

Berättelsen är i grunden helt falsk, men den lever kvar. Vi behöver den, så vi fortsätter att berätta den. Och det är därför vi reagerar med denna beröringsskräck, att vi måste ”hålla religionen kort”. Att religiösa inte är vetenskapliga, inte sekulariserade.

Berättelsen om Columbus är givevis bara en i flera berättelser om mänsklighetens historia och utveckling som handlar om den oproblematiska moderniseringen, att upplysningen är oproblematisk och att utgången är uppenbar, att vetenskapen är överordnad religionen och att religionen tids nog ska försvinna.

Men upplysningsprojektet har visat sig inte alls vara så oproblematiskt. Ett av modernitetens största kännetecken, kapaciteten till massförintelsen, visar att det moderna inte är oproblematiskt. Samtidigt förbryllas sociologer över vad som kommit att kallas religionens återkomst, som kanske bottnar i människans vilja att ”återförtrolla” världen, symbolernas och berättelsernas återkomst.

Ett ytterligare fenomen är upptäckten att religion och upplysning inte går att separera. Nästan samtliga stora upplysningsgestalter var också religiösa. De hade båda rollerna, och såg inte en inneboende motsättning mellan dem, på samma sätt som det ofta utmålas idag.

Det finns goda skäl att vara rädd för religion. Hela det moderna föddes ur erfarenheten av mördandet i religionens namn under medeltiden och renässansen. Det går en rak linje från 1500-talets Europa ända till Knutby i vår egen tid.

Men standardlösningen med den Westfaliska ordningen, att skilja det privata från det offentliga, den fungerar inte längre. Man kan säga att uppdelningen mellan privat och offentlig läcker. Det finns idag ingen religionsforskare, ingen som på allvar har religion som sitt forskningsämne, som säger att religion är en privatsak. Religion är aldrig en privatsak, och det går inte att förstå religionen på det sättet.

Det är helt klart att i Sverige blir distinktionen ännu mer komplicerad eftersom vi har så svårt att skilja på stat och samhälle. När vi pratar om skolan kan vi inte helt inordna skolan under staten, även om den är statlig reglerad, utan den hör främst hemma i samhället. Om vi ser till resten av världen är det definitivt inte norm att en sekulär stat automatiskt skulle innebära ett sekulärt samhälle. Det råder tvärtom en konsensus i världen att staten ska vara sekulär, men samhället ska vara fritt för religiösa yttringar.

Jag minns en notis som jag såg om att ”det kristna julfirandet har kommit till Thailand”. Bilden illustrerades av två jultomtar på en motorcykel i Thailand. Det är en absurd slutsats så klart, men det intressanta är att den sätter fingret på detta att det inte finns någon”ren religion”. Den är alltid kulturaliserad i vårt samhälle, allting är djupt inbäddat och översatt i vår kulturella kod, och det bör vara så. Julfirandet är ett paradexempel på hur vi blandar element och skriver in den kristna berättelsen i olika kontexter.

Det finns en märklig vanföreställning om att vi i Sverige idag ska skyddas från allt religiöst inflytande fram till 12 års ålder, och då utifrån tabula rasa förväntas fatta något slags ”fritt”beslut om vilken tro vi vill anamma. Det är att tappa förståelsen för traditionens och kontextens betydelse för individen.

Därmed kan vi se två vitt skilda extrema tendenser i svensk debatt idag. Å ena sidan har vi vad som kan kallas en ”nekrofili”, att älska det döda, där traditionen ska vårdas som en beständig enhet, inte som något levande och föränderligt i nuet. Å andra sidan har vi den nya sekularismens pyromani, som verkar gå ut på att att elda upp allt och börja om från noll.

I bilden med tomtarna på motorcykeln har man också fångat upp något viktigt, i den meningen att religionen är något mångtydigt, kreativt, som kan existera i många olika kontexter. Istället för ett minimalistiskt samhälle där vi möts som individer på ett tomt torg vill jag ha ett maximalistiskt, där vi alla för in så mycket som möjligt, utan den naiva tanken att det skulle finnas en lösning på allt. Vi måste hitta en livsåskådningsmässig robusthet inför konflikter, och en gästfrihet att våga bjuda in varandra, i slutänden också till att besöka varandras begravningar och bröllop, oavsett vilken tradition vi själva tillhör.

Referat: Mattias Irving