Be och tjata för kärlekens skull!

I söndags, på Bönsöndagen, predikade Helle Klein i Norska kyrkan. Evangelietexten var hämtad ur Lukas 18:1-8. Här kan du läsa predikan.

Ӏr det politik
att bedja?
Nej, det är inte politik,
det är inte ens moral.
Att bedja är
att bli en hundnos
i världen.”
Birger Norman, dikten Nollpunkt

”Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp”, står det i dagens evangelietext. Jesus lär lärjungarna att be men inte genom att ge dem nån specifik böneteknik eller nåt religiöst utanverk – nej, i stället ger Jesus dem en berättelse, en bild av verkligheten utanför de själva.

I berättelsen finns den orättfärdige domaren – som varken bryr sig om Gud eller människor. Han hör till överheten. Han gör som han själv vill och behöver inte lyssna på en änkas tjat.

Änkor stod på Jesu tid inte särskilt högt i samhällshierarkin, kvinnor hade över huvud taget inte mycket värde i samhället och en kvinna som inte längre hade en man var i princip rättslös. Återigen tar Jesus den som har minst makt som exempel på den som handlar rätt.

I djupet av sitt inre drivs änkan av sitt rättspatos – hon vet att hon har rätt och domaren har fel. Hon ger sig inte. Hon tjatar. Och till slut ger domaren med sig… ”så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande”, säger han.

Maktens överlägsenhet kunde inte beskrivas bättre.

I Jesu berättelse lyfts bönen in som något som har med rätt och rättfärdighet att göra, som har med människovärdet att göra. Och med uthållighet. Den tjatande kvinnan – ofta en patriarkal bild som används för att tysta kvinnor (Kvinna tige, som Paulus sa) och än i dag får vi kvinnor som vågar ta ton i offentligheten höra att vi använder för högt tonläge, att vi måste besinna oss osv. Den som har makten kan säga så, men den som i djupet av sitt inre känner att något är fel måste ropa, måste tjata!

Om vi tiger – ska stenarna ropa.

Kvinnor som vågar tala och vågar peka på orättfärdigheten provocerar uppenbart män med makt – både på Jesu tid och nu i dag.

Änkans uthållighet visar på en bönens livshållning som spränger en uppgivenhet som ständigt suckar: Det går inte, det är ingen idé. Hon visar oss uthållighetens och det kämpande livets hållning, där bön inte är världsflykt utan ett sätt att skaffa sig skydd mot det som bestjäl oss på hoppet. Hon tjatar för livets skull! Och så blir hennes uthålliga bön, en hoppets lovsång för alla oss andra.

Den polske poeten Adam Zagajewkij skriver:

”Poeten frågar: hur ska man leva efter så många världsundergångar? Hans svar är skenbart enkelt. Gå långa promenader. Se solen. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid!”

Detta är för mig en bönens livshållning. Vad är då bön?

”Hjärtats samtal med Gud”, sa de svenske ärkebiskopen och fredsbyggaren Nathan Söderblom

”Ett vänskapligt umgänge med den vi vet älskar oss”, Teresa av Avila

”En övning i modet att handla”, sa den politiska teologen Dorothee Sölle

”Att låta Gud komma i oskyddad kontakt med det värsta inom oss”, sa mystikern Simone Weil

Bönen omfattar hela livet!

Det intressanta i dessa teologers och Jesu egen berättelse om bön att bön inte alls handlar om nån världsflykt. Bönen är inte till för att göra oss mer inkrökta i oss själva utan ett sätt att öppna oss för sammanhang som går utöver oss själv (bli den där hundnosen som registrerar vad som händer och sker i världen omkring) – med bönens hjälp kan vi öva oss att se med Guds blick på skapelsen och på vår nästa.

Det finns ett judiskt talesätt: Den enda fråga Gud kommer att ställa till oss på den yttersta dagen: Tyckte du om min skapelse?

Bönen kan bli ett sätt att öva oss att se med Guds blick. I den Ignatianska spiritualiteten som jag sysslat en del med på senare år betonas Guds storhet i vardagen. Min aftonbön kan en genomgång av dagen, vad har varit positivt, vad har gett liv – det tackar jag Gud för – vad har varit negativt, vad har tagit liv – det ber jag Gud om hjälp med. Så som vi relaterar till Guds skapelse, så relaterar vi till Gud.

I vår kristna tro är det centrala att Gud blir människa – Kristus är den sanna Människan – därför kan aldrig det kristna sättas i motsats till det djupast mänskliga – nej, det är bara människoföraktet som står i motsats till Kristus. Den tyske motståndsmannen och prästen Dietrich Bonhoeffer som sattes i fängelse av nazisterna brukade prata om att ”vända sig utåt i bön” – bönens uppgift är att få oss att stanna till och upptäcka livet som pågår runtomkring – bönen och gudstjänsten är viktiga för världens skull!

Andlighet som tar Gud på allvar får alltid sociala konsekvenser – att erfara Guds närvaro i livet får mig också att känna samhörighet med hela Guds skapelse: människor, djur och natur – i bönens livshållning blir jag lyhörd för min nästas och skapelsens suckar.

”Andlighet är medmänsklighet”, sa religionsforskaren Karen Armstrong i en intervju i Svenska dagbladet för några år sedan..

Bibelns berättelser vill visa oss på den livsrytm som är som andningen, där vi både behöver andas in, fyllas på av Guds skaparvind, och andas ut, leva kärleken till nästan.

”Genom stillhet och förtröstan blir ni starka”, säger profeten Jesaja i Gamla testamentet. Profeterna rör sig ofta kring dessa två poler: stillheten och styrkan, lovsång och handling. Tyvärr bryts ofta denna rytm sönder.

Några väljer stillhet utan styrka – bönen och gudstjänsten blir ett introvert egoprojekt som syftar till min egen fromhes finputsning men där nästans suckar inte når fram.

Andra väljer styrkan utan stillhet  – de tar sin nästan-etik på fullaste ansvar, spänner sina muskler för att förändra världen. Men utan vila eller tid för eftertanke och kontemplation riskerar styrkan att bli till kramp och moralism. Lyhördheten inför nästans behov har då förvandlats till maktmissbrukets tondövhet.

Vår kyrkas historia har väl visat hur kristenheten kan hamna i endera diket.

Därför är det så viktigt att påminna oss om vad det är Jesus och profeterna vill säga – bönen är en helhetssyn på livet – den övar upp vår känslighet inför tillvaron så att slentrianens ta-för-givet-hållning förbyts i en förundran och en upptäckt av att varje dag sker livets under.

-       Att be är att vara invävd i Guds oavbrutna, skapande verksamhet, menade Gustaf Wingren.

På det sättet är bön inte flykt från livet utan tvärtom ett sätt att stanna upp i flykten och bli närvarande, bli mottagare för att kunna ge vidare.

När jag var i Istanbul för några år sedan tänkte jag just på hur underbart det är med muslimernas tradition av minareter. Från morgon till kväll med jämna mellanrum hördes böneutropen mitt i stadens sus och dus. Jag kunde inte språket men kände mig buren av bön och innesluten av Guds och fromma människors goda tankar.

Ibland när livet är som svårast och orden inte räcker till finns den bönens tystnad som bär genom mörker, sorg och djupaste tvivel. Bönen kan vara ett tyst mumlande till Gud från flickan som ligger blödande efter Behring Breiviks skott på Utöya den där julidagen vi aldrig kommer att glömma eller i de båda ungdomarnas oupphörliga sång – Nordahl Griegs Till Ungdomen –  när de simmar för livet från dödens ö.

I den ordlösa bönen eller förtvivlade sången blir bönen en relation till livet självt och ger oss kraft att orka. Du är inte ensam, du är buren. Det är inte heller alltid så i livet att man känner det där sprudlande bönesvaret. Också Jesus själv tvivlade: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.

Men löftet finns där. Uppståndelsens morgon kommer. Eller som Hartman uttrycker det i denna underbara bön:

”Endast detta återstår mig: att lita på ditt löfte tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp. Du har uppfyllt natten med din närvaro, gjort min ångest till din ångest, min ensamhet till din ensamhet, mitt rop till ditt rop.
Jag tror det, inte därför att det känns så, utan för att du har sagt det.”

Guds skapelse pågår. Du är buren och älskad och kallad att älska – att tjata för kärlekens skull- och vara en hudnos i världen.

Helle Klein