Ser vi bjälken i vårt eget öga när en mediestorm blossar upp över Uppdrag Gransknings avslöjande om att imamer råder misshandlade kvinnor att inte polisanmäla sina makar? Mattias Irving skriver om en skev västerländsk manlighet.
Du kanske är en av de där som reser runt i Sverige och tömmer sommarstugor på värdesaker under lågsäsong? Då skulle du säkert ha stor nytta av en praktisk guide som berättade vilka stugor som det var mest troligt att du skulle hitta godsaker i. Du kanske ägnar dig åt att skimma folks betalkort och undrar vilka bankomater som är lättast att angripa? Tänk om ett livsstilsmagasin för unga män skulle trycka upp en artikel som hjälpte dig att lokalisera de rikaste, minst tekniskt lagda pensionärerna?
Den numera smått insomnade soldattidningen Slitz (för den lästes väl bara av bassar?) gjorde faktiskt precis detta för inte så länge sedan. Det var förra sommaren som tidningen med artikeln ”satsa på begagnat” uppmuntrade unga män att psykiskt bryta ner och sedan våldta osäkra och neurotiska tjejer som just blivit dumpade. Artikeln kunde ha varit hämtad från en undergroundtidning för psykopater (tack till Fanny Arsinoe för tips).
Jag förstår samtidigt varför artikeln aldrig väckte något större rabalder när den kom. Det är ett fåfängt projekt att gå till storms mot och utkräva ansvar av en tidning som inte har några andra ambitioner än att roa för stunden. Ingen har någonsin heller påstått att den här typen av ”livsstilsmagasin för män” har varit något annat än perifera i det svenska kulturlivet, ett tidsfördriv för killarna på luckan, lektyr för kafferasten på den mansdominerade arbetsplatsen. De seglar under den förmenta harmlöshetens flagg. Deras valspråk är ”boys will be boys”, deras nationalsport: axelryckningen.
Eftersom den större analysen saknas – den var aldrig ens påtänkt – kommer tidningen undan med att utmåla sina läsare som psykopater och göra det till norm för Sveriges unga män att begå våldtäkt lite då och då. I de publicistiska försöken att vara så oreflekterad som det bara går blottlägger den med stor precision de underliggande normer för ”manlighet” som det tar litteraturvetare och genusforskare åratal av forskning att spåra.
Stefan Jonsson är nog inte ett namn som klingar bekant för en bredare publik. Men han är en välkänd och skarp penna i den akademiska världen. På sistone har han synts mycket i diskussionen om svensk rasism, nu senast i Tankeverkets kontinuerliga föreläsningsserie på Södra teatern, där han höll föredraget Människan vid världens ände. Han identifierade två berättelser som ständigt cirkulerar i västerländsk kultur: Den om den vite mannen som beger sig ut i världen och blir ett djur, och den om den beslöjade österländska kvinnan som rör sig mot västerlandet och kastar sina slöjor.
Genom att fånga in dessa berättelser pekar Jonsson ut två problematiska sakförhållanden i den västerländska civilisationens diskurs: Att kvinnor som väljer att bära slöja betraktas som svikare av de västerländska värderingarna, och att män som beter sig barbariskt i utlandet kan fördömas för stunden, men inga åtgärder vidtas. Någonsin.
I förlängningen angriper Stefan Jonsson militarismens man, den som genom ihärdig socialisering i soldatens kontext lär sig att lämna sin mänsklighet bakom sig, och därefter ger sig ut för att delta i det så kallade ”etiska kriget”, det krig som vinner sitt rättfärdigande för att det ska befria den österländska kvinnan. Det krig som alltid slutar i en tragisk men nödvändig humanitär katastrof som ingen kunnat förutse, hur ofta den än återupprepar sig.
Jonssons föredrag blir ampert sågat i DN av en Lena Andersson som tyvärr alltmer börjar likna en parodi på sig själv. Hon missar helt finessen i Jonssons angrepp på manligheten, föredragets kulmen, då Billie Holidays kolsvarta sång ”Strange fruit” läggs som ljudspår över en scen ur Ingmar Bergmans Jungfrukällan då den förtvivlade Töre i ett uttryck för hopplös aggression rycker upp och massakrerar en ungbjörk. Denna scen uttrycker effektivt den villkorslösa tyngden hos den diskurs som förenar mannen, våldet och meningslösheten.
Meningslösheten blir våldets alibi. Det våld som ingen kan förstå kan heller inte åtgärdas. Det vidhäftar mannens varelse i berättelsen om det slumrande djuret som väntar på utlopp, en berättelse som vi bara förväntas rycka på axlarna åt, och säga ”boys will be boys”.
Den gode Johan Lundberg, chefredaktör på Axess, har av allt att döma inte ens sträckt sig så långt som till att lyssna på föreläsningen innan han utifrån Anderssons skeva version av kvällen på Tankeverket dömer ut den meriterade postkoloniale teoretikern Stefan Jonsson som rasistisk. För den som är bekant med Jonssons verk framstår Lundbergs text som ett dåligt skämt; kulturtidskriften Axess strävar uppenbarligen efter att peta Slitz från tronen som den minst genomtänkta och sakligt underbyggda tidskriften i Sverige.
Denna diskussion äger inte rum i ett vakuum. Förra veckans stora nyhet knyter direkt an till frågan om den västerländske mannen och militarismen. Men då var det den muslimske mannen och Islam som problematiserades i Uppdrag Granskning.
I ett samhällsklimat som verkar göra sitt bästa för att peka ut Islams fel och brister är jag stolt och tacksam över de muslimska företrädare som stod upp och sade ifrån: Yasri Khan, Omar Mustafa, Abd al Haqq Kielan och särskilt Cherin Awad, med flera. De uttryckte ett självklart och tydligt stöd för kvinnors rättigheter, och en syn på Islam som lika självklart gick emot Uppdrag Granskning, ett program där de beslöjade kvinnorna själva aldrig ens tillfrågades. De svenska journalisternas agerande klingar av vedergällning mot det kulturförräderi som Stefan Jonsson pekade ut: Den muslimska kvinnan reduceras från subjekt till objekt, men inte av den muslimske mannen, utan av den västerländska diskurs som kräver att hon först måste vara villig att åtminstone i teorin kasta sina kläder för att bli accepterad.
Det är ingen slump att den militariserade liberalismen pekas ut som problematisk av Stefan Jonsson på tankeverket, liksom det knappast är en slump att två tongivande liberala debattörer så flagrant vantolkar ett föredrag vars teoretiska nivå borde ha legat gott och väl inom räckvidd för dessa hjärnor. Men publiceringsutrymme är synonymt med makt, och det sagda ordets minne är kort. Ett föredrag försvinner snabbt i historiens dunkel, men texterna som det genererat kan läsas i åratal därefter. Det vore orättvist mot framtida läsare att tiga still inför Anderssons och Lundbergs försök att själva skriva historien. Manligheten förtjänar att kopplas fri från den militarism som vill reducera tänkande varelser till nyttiga djur i den frisinnade expansionismens tjänst. För sanna liberaler är pennan det enda tänkbara vapnet.
Mattias Irving
Comments on this entry are closed.