Mattias Irving skriver en måndagsspaning om de upptrappade stridigheterna i Syrien och kroppens vilja till godhet.
Hur kan en människa förmås mörda en annan? Vi som besitter skapelsens mest avancerade nervsystem, vi som inte börjar gå förrän vi är två år, men kan urskilja och tolka andras ansiktsuttryck när vi bara är 36 timmar gamla? Vi som är genetiskt skapade för att spegla varandras sinnesstämningar genom särskilt dedikerade neuroner i pannloben?
Också utifrån vårt beteende är det lätt att urskilja att vi är hårt genetiskt kodade att vara sociala varelser. Vi blir regelmässigt lyckligare av att ge gåvor än när vi får dem. Vår unika känsla för rytm kopplas av flera forskare till förmågan att samarbeta i grupp.
Likväl, om en utomjording fick tillgång till världens kulturarv skulle hen förmodligen förvånas över att det fanns några människor kvar. Vår berättartradition är fylld av mord, massakrer och krig – inte minst i den samtida filmindustrin har mänskligt liv kommit att skildras som en ren slit-och-släng-vara.
Inom militären är det välkänt att en människa måste gå igenom en lång omskolning för att kunna bli en bra soldat. Det är inget vi är födda till. Det första steget i skapandet av en mördare är att förinta den Andre. Under århundraden har militaristisk retorik syftat till att demonisera den Andre med berättelser om blodsdrickande ritualer, kannibalism, inavel och barnamord.
Idag använder vi inte längre en sådan militaristisk retorik. Vi har istället utvecklat en militär terminologi som fyller samma funktion, men med ett vetenskapligt klingande, sterilt språkbruk. Den du möter på slagfältet är inte längre en ondskefull demon, utan ett objekt, ett mål, en risk. Den Andre måste inte längre bekämpas för att hen är ondskefull och motbjudande, utan för att hen i något avseende utgör ett hot mot någon abstrakt glosa såsom ordning, säkerhet och rättigheter.
När klusterbomber ska marknadsföras på vapenmässor är just graden av abstraktion i säljspråket närmast överväldigande: Det talas om ”spridningseffekter”, ”avskräckningspotential” och om ”mjuka mål”. Sprängkraft i antalet Newton står kanske beskrivet, men hur många Newton krävs det för att spränga av ett ben, eller ta ett liv? Det rent praktiska, själva användningsområdet, dryftas över huvud taget inte. En mänsklig kropp som genom språkligt våld har gjorts abstrakt är för allt väsentligt ekvivalent med en måltavla, massproducerad och förgänglig.
I och med att språkbruket har blivit alltmer abstrakt har det också blivit allt svårare att skilja på angrepp och försvar. Det blir allt vanligare att pansarvagnarna rullar ut och försvarar ordningen genom att skapa kaos. Västvärlden störtar diktaturer i avgrundsdjup rättslöshet för att försvara människors rättigheter. Vi skriver så mycket om att bevara säkerheten att vi aldrig riktigt blir kvitt den smygande känslan av osäkerhet.
Syriens regim förkroppsligar detta mönster idag: I stabilitetens och säkerhetens namn massakreras den egna befolkningen inför världens vanmäktiga blickar. Sådan är makten hos en stark politisk doktrin.
Det är ett urgammalt tankemönster att vi genom civilisationen skulle ha lämnat en barbarisk tillvaro bakom oss, ett tillstånd av allas krig mot alla, där instinkter styrde och livet var kort och hårt. Vi är benägna att omtala våldet som en primitiv drift, tyglad av kulturen och utbildningen. När vi idag ser hur villigt vår kultur går våldets ärenden, hur snabbt vetenskapen ställs i militärens tjänst, så finns det anledning att ifrågasätta om civilisation allena skulle vara en garanti för att vi också uppträder civiliserat. Tvärtom, bara en djävulskt uttänkt kulturell berättelse om den egna civilisationen kan anställa förödelse på den skala som vi bevittnar i Syrien.
Det är inte genom vackra ord som jag känner Syriens befolknings lidande. Den känns i kroppen, som en oförlöst knut på tarmpaketet, en sjunkande och trång känsla som suger tag i bröstet och hämmar andningen. Den är min störda nattsömn, min klump i halsen och mitt nervösa fingrande på kaffekoppen. Utöver den medicinska och evolutionära förklaringen framtonar den mystiska upplevelsen av att Kristi kropp värker i mig, att jag delar min substans med hela världen, och att dess smärta är min.
Den kroppsliga känslan inför andras lidande gör inte skillnad på ideologier eller vem som slog först. Den ser igenom abstraktionerna. Den är ett kompromisslöst, ordlöst, oreflekterat och ursprungligt ställningstagande för de utsatta mot förövarna, i varje givet ögonblick.
Mattias Irving
Comments on this entry are closed.