Veckans måndagsspaning handlar om uteslutningsmekanismer och om vår tids mest bespottade monster.
I dessa tider framhålls vi gärna som okroppsliga subjekt, fria att omärkta av trauman eller begränsade perspektiv fatta våra livsavgörande val utifrån det sunda förnuftet och den egna smaken. Ställda framför denna liberala potemkinkuliss av människar är det lätt att glömma bort allt det i livet som vi aldrig valde, men fick ändå.
Vi har inte valt våra kroppar, eller deras många egenheter. Vi kan kompensera för dem eller anpassa vår tillvaro efter dem, men de är ursprungliga och svåra att kompromissa med. Det perspektivet borde vi hålla i åtanke när vi begrundar de individer som föds med eller tidigt utvecklar en sexuell dragning till barn.
Under den gångna veckan har ärendet med den så kallade mangadomen åter aktualiserats. Den stora tvistefrågan är hur lagen ska tolkas. Försvarssidan har menat att sunt förnuft ska gälla: Ingen individ kommer till skada i det tecknade mediet, som dessutom inte måste representera någonting verkligt. Åklagarsidan menar att lagens bokstav inte tillåter sådana kreativa omtolkningar och att de aktuella teckningarna tydligt föreställer människor som inte nått könsmognad.
Att fallet har blivit så uppmärksammat handlar inte bara om dess snaskiga natur, att sex och allt som faller utanför normen alltid väcker intresse. Det finns också en moralisk dimension, eftersom frågan någonstans gäller det rimliga i att kriminalisera handlingar som saknar offer, att formulera vissa gärningar som kan anses vara omoraliska i sig själva.
Vad händer om den fastslagna domen står fast även i Högsta domstolen och den vanlige översättaren Simon Lundström döms för innehav av barnpornografi? Ett följdproblem kommer snabbt att utkristallisera sig. Vad ska klassas som pornografi – kommer det att bli brottsligt att äga ett exemplar av Nabokovs klassiska roman Lolita? Det finns ett andra följdproblem, som dock kommer att förbises: Vilka övriga lagar för att skydda den goda smaken kan vi förvänta oss i framtiden?
Anledningen till att denna andra fråga kommer att förbises är enkel. Pedofili är ett av de få brott där vi som samhälle sällan upplever imperativet att agera juste mot förövaren. Pedofilen är kanske vår tids störste paria. Därför är också mangamålet förmodligen unikt i sitt slag.
Skådespelaren Kevin Bacon spelar pedofil i en minnesvärd insats i filmen The woodsman. Den är en av få ansatser jag känner till som försöker att skildra och bemöta pedofilens säregna värld inifrån. Föga förvånande blev den inte någon tittarsuccé, men för den som vill lära sig om uteslutningsmekanismer är filmen en guldgruva.
I höstas skrev jag en krönika på ämnet teratologi, som är läran om missbildningar och ”förunderliga” ting, det som ligger utöver det vanliga. Att ägna sig åt teratologi innebär att utforska normalitetens gränsland. Endast det onormala kan vara det avvikande och förunderliga – det monstruösa, om man så vill. Det är åtminstone i sammanhanget omkring monster som ordet används oftast, så ovanligt det nu är. Därför är det också en passande benämning på en studie om pedofili.
Ända sedan Lovecrafts dagar har vi vetat att monstret är det som inte borde få finnas. Det är den kanske enda existensen som har en direkt moralisk dimension knuten till sig. Dess själva vara är inte neutralt. Monstret är det som med sin blotta existens bekämpar vår tilltro till verklighetens inneboende logik och ordning, världens godhet om man så vill.
Det monstruösa varandet, det som är på samma gång oförborgat för oss genom sin rena avvikelses odiskutabla, redan utlagda karaktär, och likväl kompromisslöst förborgat i sitt främlingskaps stängda meningshorisont, framstår inför oss som en upplevelse av en schizoid karaktär i tillvaron. Å ena sidan fyller begreppet oss med ett fysiskt äckel och ett spontant avståndstagande. Å andra sidan vet vi att pedofili har funnits i alla tider och att det kan drabba vem som helst. Det hade lika gärna kunnat vara vi själva. Vi lever ju i ett genomsexualiserat samhälle. Det går knappt att slå upp en tidning där inte sex nämns eller anspelas på.
Det säljs fortfarande bikinis och högklackade skor för sjuåringar. I flera decennier har det funnits explicita sexspalter i livsstilsmagasin riktade till relativt unga människor. Just nu har det uppkommit en diskussion i flera medier om varför så många unga svenskar rakar sitt könshår. Ända sedan 1800-talet har mycket av sexualiseringen av kvinnan handlat om att framhäva hennes mest barnsliga drag, oskuldsfullheten, näpenheten, det naturnära, det egenkära och hårlösa.
I denna stund pryds Stockholms tunnelbana av annonser för en slags BH utan axelband, som ska vara kvinnans ”egen lilla hemlighet”. Hemlighetsmakeriet kring kvinnan, införandet av en helgad, privat zon, är inte heller någon ny företeelse. Analogin med flickdagböckerna med det lilla rosa hänglåset är överväldigande. Varför ska orden ”kvinna” och ”hemlighet” så ofta följas åt? Och om inte ordet ”hemlighet” finns med så är förundran likväl ofta underförstådd i slogans som ”maybe it’s Maybelline”.
Genom reklamen och dess yttersta redaktionella utlöpare i livsstilsmagasinen sexualiseras små flickor redan i mycket tidig ålder. Reklamen kommer undan med sina otaliga diskursiva angrepp på unga flickor och kvinnor, och kanske beror det på den starka, absoluta samhälleliga gränsdragningen gentemot just pedofilin som den värsta tänkbara förbrytelsen.
Pedofilen är i vår tid ett monster inte bara på grund av brottets karaktär, utan för att hen genom sin blotta existens sätter fokus på hela vår tidsandas skeva sexualitet, en zeitgeist som ivrigt upphöjer det historielösa och obefläckade, det eviga nuet, och gömmer undan det erfarna och väderbitna. Det nya och unga premieras ständigt: Vi belönas med maffiga villkor och gift bags när vi tecknar nya avtal, men får aldrig något extra för att lojalt stanna kvar i år efter år.
Ibland är den största skandalen inte att bryta mot en norm, utan att uppfylla den alltför väl. När filosofen Slavoj Žižek i sin ungdom skrev studenttidning i Socialistiska federationen Jugoslavien gjorde tidningen efter det så kallade ”demokratiska valet” stort nummer av de fantastiska siffror det styrande partiet hade fått, landets demokrati till trots. För det blev de uppkallade till partiets kontor och tillsagda att aldrig ägna sig åt dylika uttalanden igen. De hade hyllat valet lite för mycket. Hyckleriet hade hamnat lite för nära ytan.
Mattias Irving
Comments on this entry are closed.