De är extremismens måltavlor i Europa

Magnus Linton, foto: Alfonso Jaramillo

I den lummiga grönskan bland Vitabergsparkens kyrkstugor samlades ett trettiotal personer till lunchsamtal med författaren och journalisten Magnus Linton som föreläste om romers och muslimers situation i Europa.

Temat för årets författarsamtal är vårt förakt för svaghet. Lunchsamtalen har hämtat sitt namn från boken med samma namn av den norske filosofen Harald Ofstad. Han beskriver där Nazismen som en spegelbild av oss själva, som förstärker och därmed klär av våra egna mörkare sidor. På söndagen skrev DN:s politiska redaktör Peter Wolodarski att det är mycket i vår tid som liknar trettiotalet, med ekonomisk kris och främlingsfientlighet i Europa. Vart är Europa på väg?

Magnus Linton har tidigare varit chefredaktör för Arena, men har också givit ut flera böcker, den senaste heter De hatade – om radikalhögerns måltavlor. Han har rest runt i Ungern, Nederländerna och Norge för att ta pulsen på det framväxande hatet. Den har sålt bra och går nu i nytryck.

Boken sammanställer en undersökning som gjordes under hösten och handlar egentligen om många samtida processer i Europa, om vad som hänt med olika typer av organisationer och partier vad gäller främlingsfientliga strömningar. Antisemitismen har varit den stora historiska måltavlan, men den här boken handlar framför allt om en finslipning av måltavlorna, som jag kallar det.

Jag beskriver en populistisk brun mittenmiljö, och det är inte alltid helt rätt att kalla dem för höger. Måltavlorna har blivit färre och de är i allt väsentligt idag tre: Romer i östeuropa, muslimer i västeuropa och även rent allmänt en ny, sofistikerad föreställning om ett landsförräderi. Breivik kallade dem kulturmarxister som i framtiden skulle öppna dörren för andra och förråda Norge. Detta är grundackordet i boken.

Det har varit ett obehagligt projekt, för vi står inför en skrämmande situation i Europa. Vi har i efterkrigstiden stått inför olika vågor av stärkt främlingsfientlighet, men det som är särskilt obehagligt just nu är att den vågen sammanfaller på ett olyckligt sätt med en ekonomisk kris. Vi har fått en starkare och mer parlamentariskt manifesterad främlingsfientlighet.

Jag valde de tydligaste exemplen på det som pågår i Europa. Därför blev det dessa tre länder.

Ungern är det mest extrema och allvarliga. Det finns fickor av fascistiska experiment runtom i Europa men i Ungern har det gått längst. Ser vi då en ny fascism växa fram i Europa idag? Det är viktigt att förstå att det är en oerhört subjektiv bedömning. Det är en stor skillnad om den frågan ställs till mig här, på Södermalm i Stockholm. Men frågar man en rom i en liten by i Ungern så skulle de säga att fascismen redan är här, och det mycket påtagligt dessutom.

Det högerextrema partiet Jobbik har gått framåt starkt, mycket genom att vinna många småsegrar på lokal nivå. Det har förankrat dem. Partiet styr nu i vissa städer, och jag har pratat med romerna där. Man har prövat arbetslägerliknande förhållanden mot romerna och har infört små hörn av städerna där romerna tvingas bo. Det har varit ett klassiskt stöveltrampande helt enkelt, mycket påminnande om 30-talet. Denna högervåg har gått hand i hand med ett annat parti som inte på något sätt är fascistiskt, men tydligt nationalistiskt och populistiskt, nämligen det regerande partiet Fidesz.

Kärnan i den ungerska nationalismen, och andra delar av centraleuropa, är att man är överens i skuldfrågan. Det är romerna som bär skulden för allt som är dåligt i nationen. Tanken är att blir man bara kvitt dem så blir man också kvitt alla problem. Jag frågade en borgmästare från Jobbik om deras politik, och han menade öppet att det finns två sorters människor, de som vill bygga upp ett samhälle och de som vill riva ner det. Däremellan finns ingenting. Det är den samhällsordningen han vill realisera.

Detta parti har stöd. Många är nöjda med de relativa förbättringar som har åstadkommits för majoriteten. Nyckeln till den parlamentariska majoriteten har varit denna saga om romerna.

I Ungern har poliskåren fått ett nytt polisfack, lanserat av Jobbik. Det nya facket har 5000 poliser anslutit sig till, vilket är väldigt många. Man kan föreställa sig hur det är att vara minoritet under sådana omständigheter. Om man blir trakasserad och kanske får sitt hus nedbränt så finns det just hos dem som ska hjälpa en starka sympatier för att de inte ska få stanna kvar. Som en jämförelse skulle det vara en mycket obehaglig upplevelse för det svenska rättssamhället om det visade sig att 60% av svenska poliser röstade på SD.

Vi har en föreställning om att romer skulle vara resande men romerna i Ungern har alltid bott där. Men nu är de alla som jag pratat med på väg därifrån. Ungern har även en oerhört obehaglig antisemitisk historia, men nu har man sparkat den gamla ledningen för förintelsemuséet och istället tillsatt en ny ledning som presenterar historien mindre smärtsamt.

Nederländerna är på sätt och vis intressantare, för de ligger mycket närmare oss själva. Där är det den framväxande islamofobin som berör. Deras muslimhetsande parti drar sig inte för något. Nederländerna har en offentlighet som skiljer sig från det svenska, den är mycket grövre och med en högre aggressionsnivå. Det måste inte vara dåligt, men just när stämningar piskas upp blir det problematiskt.

Partiledaren Geert Wilders har vuxit fram som en europeisk ledargestalt för den islamofoba föreställningsvärld som även svenska SD ansluter sig till: Att det pågår en medveten ”islamisering” av Europa som vi inte får prata om på grund av den politiskt korrekta eliten.

Wilders är den mest framgångsrika islamofoben, avgudad av många sådana partier runt om i Europa. Den konkreta kroken i reportaget från Holland är det nya totalförbjudet mot ansiktsslöja. Jag pratade med flera kvinnor som bar niqab. De var också på väg därifrån, och såg inte att de hade en framtid där. En holländsk muslimsk kvinna som bott i landet hela sitt liv planerade att flytta till England, precis som romerna i Ungern. Man jagar inte dessa, utan försvårar livet för vissa minoriteter istället. Man ser till att det blir besvärligt för andra, så att de ska dra iväg självmant.

Wilders är exempel på en ny trend i främlingsfientligheten i västeuropa. Tidigare pratades det om högerkopplingar till främlingsfientligheten men idag ser vi en transformering där många av dessa partier anammar liberala värderingar. De struntar egentligen i nästan allting, det viktiga är att få den bästa antimuslimska effekten. På samma sätt kan SD plötsligt bli djurrättsaktivister eller feminister, så länge det skadar Islam. Nästa dag är de åter i sina gamla nationalkonservativa hjulspår.

Dessa partier har nästan alla gått från att vara konservativa till att vara liberala. De har ofta sett det kristna arvet som en del av det konservativa projektet, men nu går de alltmer över till sekulär retorik som handlar om att försvara det europeiska upplysningsarvet. Vi har sett en utveckling från biologisk rasism och antisemitism till islamofobi och så kallad kulturalism, som egentligen är samma sak som rasism, men som argumenterar för att kulturella ”folk” inte ska blandas.

Jag själv bejakar stora delar av det liberala arvet. Holland har alltid varit ett föregångsland för mig, med dessa starka respekt för olikheter och samtidigt med en välfärdstanke. Den liberala traditionen i Holland har handlat om att samhället ska vara en öppen sfär för alla. Nederländerna är fortfarande ett oerhört mycket mer mångkulturellt land än vad Sverige är. Men denna öppenhet för samlevnad har skjutits undan för en mer auktoritär liberalism som sedan 11 september fallit offer för kulturkampstanken. Den breda fåran i Nederländerna idag är att liberalism är ett slags moralisk och politisk fulländning. Det är bara en tidsfråga innan alla andra världsbilder följer efter denna enda rätta lära. Det saknas fullständigt en historiskt baserad självkritik.

Norge handlar mest om förrädarna. I Ungern handlar det om ”parasiter”, i Holland är det ”främlingar”, och i Norge är det förrädare. Det är en otroligt stark föreställning om landsförräderiet som har kommit till uttryck, främst i Anders Behring Breiviks terrordåd.

Tanken om den politiskt korrekta eliten har två beståndsdelar: Ett feministiskt bejakande och ett mångfaldsbejakande. De som driver det projektet är farliga personer. Mona Sahlin betraktas som den ultimata förrädaren, förstklassig på alla nivåer: Bögkramare, respekterande av muslimer och dessutom feminist. Hon är en massa sådana saker. Hon har makt, hon är sosse och är kvinna. Hon är själva sinnebilden för den politiskt korrekta eliten. Så gick det inte heller riktigt med Mona. Hon var förmodligen före sin tid, politiskt.

Två viktiga frågor ställs efter denna sammanfattning: Har det mångkulturella samhället misslyckats och ser vi ett nytt fascistiskt Europa?

Förhoppningsvis är svaret nej på båda dessa frågor. I den andra frågan är det svårt att ge ett klart svar, för då måste vi göra en större analys av de politiska konsekvenserna av det vi ser idag.

Moderna fascistoida krafter har utan tvekan stärkts de senaste åren, men det är inte så att demokratin står hotad i Europa idag. Denna auktoritära framväxt har ständigt varit en nyckfull process som kan slå om igen. Men man kan tänka sig exempelvis att Marine Le Pen vinner i Frankrike. Det vore i så fall den starkaste högerextrema kraften i Europa, med betydligt större inflytande än det lilla perifera Ungern. Detta kan utan tvekan ske. Men om det nu skulle bli så, då kommer politiken att bygga på islamofobi. Det är den politiska fråga som de kan fortsätta att utvinna sympatier genom idag.

Om det blir så kommer vi också att se att islamofobins funktioner blir viktigare än dess attribut. Vi kommer inte att se bruna uniformer eller armbindlar igen, för det är inte en ideologisk politik som förs. Vi kommer att se större klyftor där de inrikes födda får det bättre ställt och kommer kämpa för att behålla dessa privilegier.

Det kommer att i sin tur växa in i arbetsmarknadspolitiken och i sätten att rättfärdiga olika samhällsprojekt. Framför allt arbetsmarknaden kommer att leda mot en ”naturlig segregering”.

Befintliga stora partier kan transformeras, vilket hände med ungerska Fidesz, som startade som ett liberalt, fräscht antikommunistiskt parti efter murens fall, och nu har landat på en väldigt auktoritär och nationalkonservativ plattform. Det är inte omöjligt att partier i Sverige skulle kunna gå samma väg.

Ett annat scenario ser vi i Schweiz, där ett redan främlingsfientligt parti växer sig enormt starkt. I Sverige kanske SD kan bli det andra eller tredje största partiet. Det är inte svårt att tänka sig, med tiden.

Det tredje scenariot är en total systemkollaps. Att hela Europa kraschar i någon mening. Det är ett mycket tänkbart scenario i dagsläget, då det är en slantsingling om Euron kraschar eller ej. Gör den det så faller sannolikt också hela det europeiska projektet.

Referat: Mattias Irving