Vi tycks ha blivit mer och mer angelägna att kunna mäta utveckling och då dras skarpa gränser gentemot det som är svårt att definiera och mäta det som verkar främmande som t.ex. religiösa, andliga eller sociala aspekter, skriver Eskil Jonsson, ekonom och debattör i gränslandet mellan ekonomi, andlighet och hållbar utveckling, i ett inlägg med anledning av den senaste tidens debatter om det mångkulturella samhället och skolavslutningar i kyrkan.
Jag upplever att vi håller på att rationalisera bort nåden och dess sociala konsekvenser i det moderna samhället. ”Den moderna rationalismen tränger ut moraliska impulser i vår strävan efter individualism, konkurrens och tillväxt”. Ungefär så menar den civilisationskritiske sociologen Zygmunt Bauman i sin bok om den postmoderna etiken.
Vi tycks ha blivit mer och mer angelägna att kunna mäta utveckling och då dras skarpa gränser gentemot det som är svårt att definiera och mäta det som verkar främmande som t.ex. religiösa, andliga eller sociala aspekter. Ett typiskt exempel är när kraven på ekonomisk tillväxt, som mäts i siffror eller börsindex, tränger ut krav på t.ex miljöanpassning och hälsovård. Ett annat exempel är de skarpa gränserna mellan olika nationer och regioner, som hindrar nödlidande flyktingar från andra länder att få skydd. Ett tredje kan vara betoningen på modern naturvetenskaplig och högteknologisk forskning, som mycket lättare än forskning om äldrevård eller tropiska sjukdomar kan attrahera ökad finansiering från industrin.
Klimathotet fokuserar på konsekvenser för ekonomisk tillväxt snarare än på orättvisorna mellan rika och fattiga länder. Rationaliseringen leder till allt fler uppdelningar i t.ex. nya nationer, organisationer, enheter, företag och projekt, som i sin tur leder till toppstyrning och ökade kontroller för att kunna följa upp ett konkret resultat för varje enhet och tidsperiod. I hela denna process fokuseras allt mer på medlen snarare än målet, på materiella snarare än sociala, andliga och långsiktiga aspekter, som kan vara av mycket större betydelse.
Det går inte att komma ifrån att den kanske mest kontroversiella rationaliseringen i det moderna samhället handlar om åtskillnaden mellan religion och politik, eller mellan kyrkan och samhället. Det har vi kunnat se inte minst i debatten om den ökade främlingsfientligheten och nu om kyrkans medverkan i samband med skolavslutningar. Det är väl ingen överdrift att påstå att vi under senare tid fått en ökad religionsfobi i samhället i stort, När detta uppträder i det moderna samhället så är vi böjda att tro att brottslingen måste vara psykiskt sjuk snarare än en noggrant planerande terrorist. Särskilt känslig kan debatten bli när religion och andlighet kommer för nära den moderna skolan och vetenskapen som anses vara strikt objektiv.
Men den förekommer även inom religiösa organisationer som ett slags ”intern sekularisering” som typiskt handlar om en bortrationalisering av andlighetens mysterier. Gudsbilden kan då förstås främst som en ”Kung” i toppen av en makthierarki snarare än som ett uttryck för gränslös nåd och kärlek som finns inte bara i det osynliga utan även i det mänskligt närvarande. Vi kan därmed ha svårt att se Guds närvaro just i de fattiga som svälter eller i flyktingen som söker skydd undan förföljelse. Istället blir vi benägna att göra rättvisa och jämlikhet till en fråga om politik, som samhället får ta hand om snarare än kyrkan, som ska värna som sin specifika religiösa identitet.
Vi kan också se det i den ökade betoningen på institutionalisering, kapitaltillväxt, chefsutbildning, kyrkotillväxt med mera. Det handlar alltså alltmer om ”imperiebyggande” och ökat inflytande, snarare än det ”osynliga gudsrike” som växer till hos människorna i fråga om ökad enhet, förlåtelse, kärlek, fred, rättvisa, ödmjukhet m.m., som det betonas i den s.k. Bergspredikan. Dessutom tycks tron i den moderna vetenskapens namn ha omtolkats till ett ”försanthållande” snarare än en fråga om ”tillit” till Guds nåd och kärlek.
Vi har fått alltmer ökat fokus på olika trossamfund och bekännelser som är enskilda snarare än gemensamma. Och vi talar oftare om att vara kristen eller muslim än om att vara ”troende” som för mig snarare betonar tilliten till en nådig Gud med olika namn än flera gudar som konkurrerar om ökat inflytande.
Vad kan då denna modernt rationaliserande kultur bero på? Jo jag tror att det hänger ihop med föreställningen om den moderna människan, som allvetande och självständigt subjekt har rätt att exploatera resten av naturen och världen för egna intressen. Det gör vi utan medvetenhet om att allt är oss givet av nåd, och som vi alla på denna jord fått att förvalta i ett ömsesidigt ansvar och för kommande generationer.
Det är vad nådens ekonomi, ekumenik och ekologi (oikonomia) handlar om.
Eskil Jonsson,
ekonom och engagerad i kyrkan
Comments on this entry are closed.