I den sekulära staten styrs medborgerliga rättigheter och skyldigheter vare sig av tio guds bud eller av sharialagar. Men det är lika avgörande att skilja på stat och samhälle. Skillnaden är livsavgörande för att samhället skall kunna utveckla värden av bildning, omsorg, ansvartagande och kultur, vilket förhoppningsvis kommer färgas av en mångfald av olika uttryck, skriver Anders Jonåker, missionspastor och doktorand i kyrkovetenskap, apropå debatten om skolavslutningar i kyrkan.
Diskussionen om religiösa handlingar i skolavslutningar väcker fortsatt frågor. Den nya skollagen (2010) pekar delvis ut en ny riktning och är positivt formulerad då den tydligt lyfter fram barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Den tidigare negationen om otillbörlig påverkan är borttagen. Samtidigt låg det ett värde i att skydda barn från denna sorts påverkan.
Idag är det en självklarhet att en lärare inte har dolda kort i bakfickan utan redovisar fakta och olika sätt att tänka. Genom att ge eleverna verktyg för egna värden, kunskaper och ”lust att lära” utövar läraren en tillbörlig påverkan. Det samma måste givetvis gälla i alla andra samhällskontexter. Härvid lag är det exempelvis inte någon skillnad på läraren och prästen. Även en predikan skall vara balanserad och inte otillbörligt påverka församlingen. Men frågan är om denna neutralitetsiver ändå inte gick till överdrift en gång?
Under 1970 talet slog detta över i en sterilitetshysteri där neutralitet och objektivitet inte bara skulle eftersträvas, utan till och med uppnås. I det post-moderna samhälle vi idag lever i, förstår vi att denna neutrala spelplan, tömd på innehåll, pekar mot en omänsklig avgrund ingen vill besöka. Men hur tänkte man?
När jag gick i skolan var det fult att lära sig nationalsången. Psalmer på avslutningar var generande. Läraren skulle i vilken lektion det än gällde, aldrig säga sin personliga mening, vare sig politiskt, kulturellt eller religiöst. Det förväntades att man var neutral så att eleven (utan några som helst referenspunkter) skulle orientera till en självständig uppfattning. Hissa Svenska flaggan på fritidens scoutläger ansågs tvivelaktigt. Mycket av detta präglade också många hem. Barnen skulle välja själva. Denna tid tror jag väldigt få i vårt samhälle önskar tillbaka. Sällan har jag hört En vänlig grönskas rika dräkt sjungas med sådan värme som i Adolf Fredriks kyrka på årets skolavslutning.
Ett samhälle är aldrig neutralt. Det är fullt av värderingar, kulturyttringar och även religiösa föreställningar. Skolan har ett uppdrag att återspegla samhället, och på så sätt medverka till att ladda framtidens medborgare med bildning och mening. Kulturtraditioner som neutralitetsfundamentalister bestulit generationer på, kanske till nöds kan repareras, när egna barn växer upp där man äntligen får sjunga med på diverse högtider. Men den tidigare utvecklade kulturella analfabetismen riskerar trots detta, att sätta avtryck under en längre tid som faktiskt är mycket negativt för hela Sverige. Exempelvis läste jag nyligen att franska VD:ar röstar om vem som skall tvingas gå ut på kvällen med svenska dito. När arbetsdagen är över vill fransmän tala historia, konst, litteratur och religion. Svenskarna fortsätter prata det de kan, ekonomi och verksamhet. Denna bildningslöshet måste få ett slut.
Samtidigt är det givetvis helt centralt att värna det sekulära. I den sekulära staten styrs medborgerliga rättigheter och skyldigheter vare sig av tio guds bud eller av sharialagar. Men det är lika avgörande att skilja på stat och samhälle. Skillnaden är livsavgörande för att samhället skall kunna utveckla värden av bildning, omsorg, ansvartagande och kultur, vilket förhoppningsvis kommer färgas av en mångfald av olika uttryck. Till detta bidrar även staten som exempelvis ger kulturstöd, skolresurser och stöd till trossamfunden.
Det är otvetydigt att skollagen eftersträvar ett positivt innehåll i skolan. Slut är den tid då negationer styrde och tömde dess lust till lärande. Jag kan inte se detta på annat sätt än att ett nytt förhållningssätt välkomnar bildande, kulturella och religiösa uttryck också i en skolavslutning. För länge sedan lärde vi oss att detta skall ske utan otillbörlig påverkan.
Anders Jonåker
Doktorand i Kyrkovetenskap vid teologiska fakulteten i Uppsala, knuten till Teologiska Högskolan Stockholm. Jonåker skriver en avhandling om Kyrkan i sekulariseringen utifrån Dietrich Bonhoeffers teologi.
Comments on this entry are closed.