”Nu är jag icke längre statens utan Guds präst”

Han berör mig. Hans allvar berör mig, han ville leva, gå, orden. Hans mod att gå sitt samvetes väg berör mig. Modet att våga och orka utstå hån, spott och spe, och stå framför kyrkportar som snart börjar stängas, skriver Olle Sahlström, författare och pilgrimsvandrare som nu i sommar tänker gå i vandrarprästen David Petanders fotspår. Detta är första krönikan av tre. I augusti får vi läsa den spännande fortsättningen.

Jag börjar bli rastlös. Jag längtar efter att kränga på mig ryggsäcken och börja gå. Snart tar jag tåget upp till Ånge i Medelpad. Det var där han verkade som pastorsadjunkt , störde, väckte oro, ilska, berörde som få. När han talade var kyrkbänkarna fulla av framåtlutade församlingsbor. Men en dag fick han nog, bröt upp, skänkte bort sitt enkla bohag, och började gå. Hans namn var David Petander, kallad Vandrarprästen, och det är i hans fotspår jag ska gå.

Senhösten 1910 lämnade han Ånge med orden ”Nu är jag icke längre statens utan Guds präst”. Han vandrade söderut, gick till fots i fyra år, fram till sin förtida död 1914, några månader efter krigsutbrottet. Och när jag snart inleder min vandring är det för att söka svar på tre frågor:

Varför lämnade han sin tjänst, varför ville han inte längre vara ”statens präst”? Varför var det så viktigt att gå till fots? Och vad är det hos denne man, i hans ord och gärningar, som berör mig så starkt?

Han hade inte ett öre på fickan när han lämnade Ånge utan förlitade sig helt på människors välvilja. Om han inte fick en säng att sova i, sov han i lador eller ute i det fria. Han bar en arbetares kläder, en kostym av grovt hemvävt tyg, en skjorta med kullört krage och grova kängor. Det var senhöst när han började gå, begynnande vinter i Medelpads och Hälsinglands skogar. I en tid då Svenska Kyrkan var i djup kris, kyrkbänkar stod tomma, och allt färre ville bli präster. En tid av hårdnande klasskamp och stor fattigdom, året efter Storstrejken. En stor del av min släkt utvandrade till Amerika när han började gå.  Folkrörelsernas tid, solidaritetens och den internationella förbrödringstankens tid, men också det ömsesidiga klasshatets, nationalismens och militarismens tid.

Sedan 1880-talets mitt hade Svenska Kyrkan varit föremål för en allt häftigare kritik. ”Enhetskyrkan” hade brutits upp och nya samfund etablerats. Kritik fördes fram med Bibeln i hand, men lika ofta med stöd i texter av Karl Marx , Charles Darwin eller Auguste Comte. Åttiotalsradikalismens naturvetenskaplighet får en närmast religiös innebörd.

Mitt i tiden för ett liberalteologiskt uppbrott läser David Petander i Uppsala på sin teologie kandidatexamen. Anslaget är omvälvande, nyreformatoriskt; bakom Bibel, århundraden av dogmer och spetsfundiga lärosatser och triumfatoriskt Maktkyrka gömmer sig ”Jesus enkla lära”, som en underström av klart rinnande, etiskt uppfordrande vatten. Jesus egna ord och handlingar, hans samtidighet. Guds rike här och nu, genom en mänsklig och kärlekfull gemenskap. En tid då Kärleksbud och solidaritetstanke snuddade varandra, som Gudsriket och drömmen om ett jordiskt paradis, befriat från klassförtryck, snuddade varandra. Och han lyssnar på Adolf von Harnacks föreläsningar I Berlin, slukar texter av Leo Tolstoy som vill befria kristendomen från en kristenhet som inte lever sitt budskap.

Det var som i den yttersta av tider. Mörka moln hopade sig över horisonten, om fyra år skulle Världskriget bryta ut. Det var uppbrottets och ”etikens tid”. Arbetarkyrka, den utan Gud, stod mot statskyrka. Men det som förenade Svenska Kyrkan likväl som folkrörelser, var en kollektivism som skymde blicken för den enskildes fria vilja och samvete; Arbetarrörelsen i sin patriarkala klassolidaritet och ”Enhetskyrkan” i sin uppifrån disciplinerande svenskhet.

I massornas, rörelsernas, nationernas och ”folkens” tid gick Vandrarprästen en annan väg. Inget fick lägga hinder för den enskildes möte med sin Gud.

Gud behöver inga bönehus, sade han i en predikan strax innan han började vandra. Men han behöver människor, fyllda av hans ande. Och när en församlingsbo frågade David Petander varför han tänkte lämna sin prästtjänst svarade han: ”Jag söker människor”.

Och jag går i hans fotspår för att förstå vad han menade med det.

Vårvintern 1911 vandrade han in i Ljusdal, satte upp en handskriven papperslapp på byns anslagstavla. På den kunde stå ” Tillkomme ditt rike – David Petander predikar” och så tid och plats, inget mer. Länge och väl kunde han stå i tystnad framför åhörarna i sina arbetarkläder. Och när han talat, om ”Gudsriket” eller ”Jesu enkla lära”, satte han sig ner på sin bänk; Ordet var fritt, var och en som ville säga något kunde göra det. Ingen högstämd predikan, inga högstämda ritualer, utan mer som ett samtalsmöte. Och människor strömmade till.

Han berör mig. Hans allvar berör mig, han ville leva, gå, orden. Hans mod att gå sitt samvetes väg berör mig. Modet att våga och orka utstå hån, spott och spe, och stå framför kyrkportar som snart börjar stängas. Och när jag först läste om hur han behandlade alla lika, hög som låg, som den mest naturliga sak i världen, högg det till i mitt bröst. Då kunde inget hindra mig från att gå vidare; vem var han, vad ville han säga, vad kan jag lära av honom, förstå om mig själv? Vad kan vår tids kyrka lära och förstå om sig själv?

Olle Sahlström
författare och pilgrimsvandrare