Vi måste räkna med de mänskliga mekanismerna när vi bygger vårt samhälle, skriver Mattias Irving apropå en debattartikel om extremisering av marginaliserade muslimer i Göteborg.
I en intervju i oktober förra året tyckte vår statsminister att de som inte har A-kassa i större utsträckning skulle börja vända sig till sina familjer för hjälp i svåra tider. Jag minns fortfarande min bestörtning över det yttrandet. I uppmaningen till människor att vända sig till de egna istället för till det allmänna hade Reinfeldt givit upp visionen om välfärdsstaten.
Nyligen rapporterade DN att folk på flera håll i Grekland har övergått till alternativa valutasystem och byteshandel. Nöden är uppfinningarnas moder och när samhällets system sviker, då utmanas vi att samverka för att tillsammans etablera nya, fungerande system.
Det här är ingenting nytt. Så har människor fungerat i alla tider. När staten krymper och släpper ifrån sig ansvarsområden så växer frivilliga organisationer fram och fyller i dess luckor. I den bästa av världar.
Men ibland går det snett. Det finns inga garantier för att allas behov ska tillgodoses när en hittills statlig verksamhet kastar in handduken. För den som saknar familj är Reinfeldts idéer om social trygghet ett slag i ansiktet. Inte heller sättet som behoven tillgodoses på kan garanteras.
På debattplats i Göteborgsposten idag skriver Gun Holmertz, katolik och vänsterpartist i Göteborg, om den tilltagande religiösa extremiseringen i Hjällbo, där hon arbetar som verksamhetsansvarig på Caritas. Hon bekymras över att avhoppade wahhabister förser nyanlända somalier med ett nytt och extremistiskt socialt sammanhang. Detta har möjliggjorts av en lucka i samhällets bemötande, ett tillkortakommande vad det gäller att förse dessa människor med de basala verktyg som de behöver för att kunna etablera sig i Sverige.
Det Holmertz beskriver är ett naturligt förlopp som hade kunnat undvikas med en genomarbetad flyktingpolitik som inkluderar människor istället för att lämna dem vind för våg att klara sig själva. Det är en evig sanning att marginalisering föder utanförskap och att utanförskap föder extremism och motstånd.
Holmertz artikel är på intet vis blind för detta socioekonomiska faktum. Samtidigt intar hon en i mina ögon märklig position när hon håller fram ateisten Ayaan Hirsi Ali som en viktig reformator inom Islam. Hirsi Ali är verksam i Nederländerna och har gjort sig känd för uttalanden om Islam som ”bakåtsträvande”, profeten som ”pervers” och dess utövare som ”vildar”. Hon har sedan tidigare skrivit in sig i en liberal eurocentrisk humanistisk tradition vars mål förvisso är ädla, men med sådana uttalanden visar hon tydligt att hon inte representerar någon reformistisk kraft inifrån Islam.
I Holmertz artikel beskrivs Hirsi Ali som en galjonsfigur för muslimska kvinnor i Somalia. Måhända en galjonsfigur för dem som önskar lämna religionen helt, men knappast för dem som vill verka som progressiva krafter inom Islam. För dem innebär Hirsi Ali bara ännu mer sten på bördan. Hur ser det ut när en text om att motverka extremisering av en religion håller upp en tydligt antiislamisk gestalt som det stora alternativet? Progressiv och folklig religionsutövning blir den offentliga diskussionens uteslutna tredje, där de enda två tillåtna alternativen är ateism och extremism. Det enda sättet att bli en godkänd muslim i eurocentrikernas ögon är tydligen att helt sluta vara muslim.
Jag tror inte Holmertz om några illvilliga avsikter och det är viktigt att åtgärda den växande extremism som hon påvisar. Men inga åtgärder kommer att få luft under vingarna utan en teoretisk språngbräda som är fast förankrad i marken, i verkligheten. Debattörer som Ayaan Hirsi Ali bidrar inte till någon annat än ytterligare marginalisering, och därmed till förnyad extremisering.
Mattias Irving
I flera Europeiska länder har man sett att en liten grupp människor som har flytt undan förtryck(ofta religiöst sådant) radikaliseras i deras nya hemländer. I förvirringen som kan uppstå i mötet med en ny kultur söker man sig inåt och bakåt till det gamla välkända, i detta fall islam. I identitetslösheten som sker i mötet med det nya förstärker man sin ursprungskulturs religion. Man blir mer religiös och mer extremt religiös än man varit i sitt födelseland . De flesta självmordsbombare har radikaliserats i länder som de inte varit födda eller uppvuxna i
Precis, och i takt med att den tekniska utvecklingen går framåt och teknik blir alltmer brett tillgänglig blir det också svårare och svårare för våra nationella stater att värja sig för attacker utförda av små och hängivna grupper. Vägen som leder till ökad kontroll och stegrande motsättningar för att skapa en ”trygghet” är väldigt bräcklig. Jag tror att vi måste fokusera på civilsamhället och på att skapa samhällen och nationer där denna typ av utanförskap motverkas tidigt. Som i sjukvården: Hellre förebygga sjukdomen än behandla den sedan den väl brutit ut.
Kampen mot utanförskap lär inte behöva någon ytterligare motivering än utanförskapets omedelbara elände. Om det är någon särskilt effektiv medicin emot extremism, tvivlar jag däremot på. De terrorister som gjort sig kända i media på senare tid verkar inte ha varit särskilt marginaliserade. Och på Aftonbladets kultursida sitter vita medelklassmänniskor (kanske etniska svenskar också, vem vet) och vurmar för Lenin.
Min medicin? Att ständigt stå upp för demokrati och marknadsekonomi, gentemot alla sorters tyranniska läror, vare sig de kallar sig kommunister eller fascister.
Comments on this entry are closed.