Författaren Olle Sahlström har under sommaren gått i vandrarprästen David Petanders fotspår. Hans tankar om Petanders radikala budskap till kristenheten publiceras på Seglora smedja i tre delar.

Jag är i Ånge, Medelpad. Det var här David Petander, Vandrarprästen, levde och verkade i fyra år, fram till den dag, tidig vinter 1910, då han tog av sig prästkappan och började gå.

Den tillförordnade kyrkoherden i Borgsjö- Haverö församling, Per- Axel Larsson, väntar. Han ska visa mig kyrkan i Borgsjö som ligger någon mil öster om Ånge. Jag sätter i kyrkbänken längst fram och ser upp mot predikstolen med sina gyllene kors, minst två meter höjer den sig över mitt huvud. Det var i den han inte ville stå.

Nära kyrkan ligger Hembygdsgården. Jag berättar för Florence Savander om Vandrarprästen. Hon erinrar sig att två systrar i Ånge för länge sedan hade lämnat in en stor kartong med hans prästkappa. Och på golvet i ett rum, fullpackat med gamla kläder, drar hon fram kartongen. Jag vill ta kappan på mig, och får det, en knälång, enkelknäppt svart med höga kragar. Känner på ett märkligt sätt att jag kommer honom närmare. Anar hans kraft och känslighet, en vibrerande, gränslös känslighet.

Och nu står jag här, i en gammal prästkappa, som den naturligaste sak i världen känner jag att den är en del av mig. Jag, som bannat kyrkans präster en stor del av mitt liv och blev ombudsman i den andra kyrkan, arbetarrörelsekyrkan, den utan Gud.

Jag reser mitt tält vid Ångsjöns strand i ett moln av mygg. Jag ska gå genom de bygder, byar och städer han gick, följa honom i fotspåren. För mig finns inget annat sätt att förstå vem han var. Imorgon ska jag gå till Alby och vidare till Östavall.

Han var annorlunda. Ryktet spred sig snabbt om prästen som dagarna i ända gjorde hembesök, sökte upp människor som hade det särskilt svårt. Nog sade han något ur skriften, men främst gav han dem ett handtag; högg deras ved, skurade golv, lagade möbler, kom med matpaket, ordnade så att sjuka fick läkarhjälp. En folkskolelärare i Ånge menade, att han inte predikade och levde som andra präster. Det verkade som om han ”på fullaste allvar hade tagit Kristus på orden i såväl lära som leverne”.

Vad ska man säga om en präst som tidigt 1900-tal bjuds på middag av ”de rika här på platsen” och efter en kort stund reser sig upp med orden ”det här är ingen plats för mig”?

Det finns ingen mataffär i Alby, däremot en bensinmack där en del livsmedel säljs. På en bänk invid en bensinpump äter jag min lunch, rå prinskorv och några tekakor. Jag har med mig delar av Handbok för Svenska Kyrkan, den som han i Ånge satt och strök i. Jag sitter och bläddrar i handboken som stadfästes av Kung Oscar 1894. Ord för ord, ritual för ritual, in i minsta detalj, reglerar den vad en präst skulle säga och göra. Och i Allmän kyrkobön välsignas ”vår älskade konung samt hela hans hus och dess anförvanter, alla trogna ämbetsmän, krigsmakten till lands och vatten”.

När han började vandra, sägs det, att han bar med sig Bibeln, katekesen samt handboken, men att han tidigt lämnade ifrån sig handboken, med alla sina överstrykningar.

Det blåser kallt, men jag har kastvindarna i ryggen. Jag vandrar genom bygder med nerlagda affärer. Snart lämnar jag Medelpad och går in i Hälsingland. Inte ett hus, bara skog, timmerbilar, och kalhyggen. En bit över tre mil till Ramsjö och sedan sex mil till Ljusdal. Det var där han började predika. I min ryggsäck bär jag på ett mindre bibliotek, utdrag ur biografier, några skrifter av Leo Tolstoy, som ”Förhållandet mellan Kyrka och Stat” och ”Till krig mot kriget! Betänken eder”. Han var mycket påverkad av Tolstoy.

I ansträngningen, utsvettningen, den nötande, malande kroppsrörelsen kristalliseras tankar. Jag går in i ett andra medvetande i vilket jag blir fri, svävar fram, mitt i ansträngningen. Mer än nio mil till Ljusdal, där ska jag vila, gå runt i kyrkorna och fråga om någon vet vem han var.

På Hennan Camping berättar jag om Vandrarprästen för några skogsarbetare, först avvaktande sedan mer storögt och intresserat lyssnar de. Och jag berättar om min tidsvandring genom ett Sverige med nerlagda frikyrkokapell, tomma Folkets Hus och katedralsliknade kyrkor som numer samlar lika få som ett fackföreningsmöte.

Jag går genom Hälsinglands skogar, rundar Storsjön för att undvika riksväg 80 och går på en liten skogsväg som för mig ner till Tallåsen, några kilometer före Ljusdal. Jag lämnar vildmarken bakom mig och går in i ett mer öppet, leende landskap med åkrar, blomsterängar och faluröda hälsingegårdar.

I byn sitter jag länge och väl på en bänk. Mittemot ligger ett frikyrkokapell. Jag sneddar torget och börjar rycka i kapellets dörrar, men det är stängt. Till slut förstår jag av en skylt på grässlänten framför kapellet, att det numer är ett lager för bildelar. Kanske det var här han talade för första gången som fri präst?

Snart är jag i Ljusdal, en av folkrörelsesveriges stamorter och en naturlig plats för David att börja predika på. Mycket talar för att han kände kyrkoherden, och här fanns Baptistförsamling och Missionshus.

Jag vet inte vad jag räknar med att finna eller förstå, men jag vill gå in i Ljusdals kyrkor, sitta på en bänk, förflytta mig tillbaka i tiden och föreställa mig en väderbiten man i arbetarkläder som uttalade orden så att de fick liv.

Olle Sahlström

Sahlströms krönika om David Petander publiceras i tre delar. Läs den första här.