Olle Sahlström skriver idag sin avslutande del av krönikan om vandrarprästen David Petander, som tog med sin prästgärning ut på vägarna under nittonhundratalets början.

Jag är i Falun. Jag vill se, känna lukten av staden som den var när David Petander vandrade in här i augusti 1911. Men jag får leta länge för att hitta de få gamla kvarter som är kvar. Här gick grävskoporna fram på ett sätt som jag alltid kommer att sörja.

Jag stannar några dagar, efter mer än trettio mil i hans fotspår behöver jag vila. Jag är på väg till Västerås. För det var där hans vandring fick ett hastigt slut. Det var 1914, några månader före krigsutbrottet. Han skulle mobiliseras till krigstjänst, men vägrade och ställdes inför krigsrätt i Sundsvall. Några månader senare, hösten 1914 avled han. Diagnosen löd: Inflammation i hjärtmuskeln. Men jag tänker att han dog av hjärtesorg.

”Han blandar ihop jord och himmel, och det är farligare än något annat”, sade en gammal man från Ånge. Och i samma takt som skaran av människor som lyssnade på honom växte, väckte hans predikningar stort motstånd och rädsla, särskilt inom Svenska Kyrkan och frikyrkliga samfund. Han var ”överdriven”, ”sjuklig” i sitt sätt att leva. Han spred villoläror, värst av dem alla var ”gärningsläran”.

Jag vet mer om arbetarrörelsen än om Svenska Kyrkan och jag tror mig veta vad som skulle ske i vår tid med en man eller kvinna i den rörelsen som likt David Petander fullt ut följde sitt samvete, sin inre röst. Men vad skulle ske i Svenska Kyrkan?

Han vägrade bära prästkläder och kunde av det skälet nekas predika. Han deltog inte i offentlig bön, skydde högkyrkliga ritualer, talade ur sin erfarenhet, och orden fick liv. Han sade inte ett ont ord om den kyrka han lämnade, men i sitt budskap, att vi må leva i Jesu efterföljd, var hans nomadiska kyrka ett stillsamt uppror mot en kristenhet som vänt kristendomen ryggen.

Vad har han att säga en tid som vår? Med hans allvar, vägran att schackra med sin övertygelse, hans olust inför förställning, hans sanningskrav? Vad skulle ske med Svenska Kyrkan om dess präster, så gott de kunde och vågade, följde i hans fotspår?

Vandrarprästen är bortglömd, knappt någon präst i Svenska Kyrkan som jag har frågat känner till honom och om hans budskap vet man knappt något alls. Och när jag letar efter hans namn i ”Sveriges Kyrkohistoria”, den i åtta band, finns det inte med. Men för mig är han som en virvel i en kristen, upprorisk underström som har dånat i två tusen år i maktkyrkans källarvalv.

” Nu är jag inte längre statens präst”, sade David Petander när han lämnade sin tjänst som pastorsadjunkt. Och jag kan inte förstå honom på annat sätt, än att han vände sig starkt mot kyrkans symbiotiska förening med politisk och konungslig makt.

Nu är Svenska Kyrkan inte längre en statlig institution, men vad är den? Vad lever kvar av en månghundraårig tradition, vad i den traditionen bör belysas, granskas, för att lämnas därhän? Något har tagit slut, något har ännu inte riktigt börjat. Orden ekar. I en sådan övergångstid blir Vandrarprästens vandring på nytt brännande och aktuell.

” Det är den största kärlekstjänsten emot omgivningen att leva sitt eget liv. Man gör den största otjänst med att själv vara olydig mot vad ens innersta kräver”

Orden är hans. Och när de som lyssnade på honom, följde honom en bit på hans vandring, ville att han skulle bilda ett nytt samfund, svarade han: ”Det behövs ingen organisation annat än som till exempel den hos lärkorna. De känner igen varandra på lärksången”.

Inget skulle få komma emellan den enskildes möte med Gud. Ingen karismatisk präst, ingen församling med sitt vakande öga över tänkbara försyndelser, ingen hierarkisk institution med sin bedövande kraft att främja olydnad mot den enskildes innersta. Varför det motstånd och rädsla han mötte i hög grad var befogad och förståelig.

Imorgon går jag vidare. Jag ska följa Dalkarlsvägen till Långshyttan, vidare ner till Hedemora. Han predikade där, för att sedan stanna en tid i Sala. Här går ett mönster igen: Först några möten i kyrkor, sedan stängda kyrkportar. Och samtidigt något annat; så kallade syskonmöten, människor som samlas i hemmen och samtalar, som vandrar tillsammans i stadens omgivningar och samlas till friluftsmöten.

Och det är kanske så att den kyrka han sökte kunde han bara finna på vägarna. Vid en vägkant, på en äng, hemma hos någon som öppnade sin dörr: I ett samtal utan predikstol.

Olle Sahlström

Detta är den sista delen av tre i Olle Sahlströms krönika om David Petander. Läs den första här och den andra här.