Islamhatets våldsamheter

Mattias Irving har läst den norske terrorexperten Øyvind Strømmens nya bok Det mörka nätet, om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa.

Idag skriver Kyrkans Tidnings krönikör, prästen Annika Borg, om den tyske historikern Lothar Machtans bok Hitlers hemlighet (2001), som spekulerar om Hitlers eventuella homosexualitet och hans problem att hantera den. Hon menar att historien om Hitler och hans närmaste lär oss att en liten grupp människor med psykiska problem kan åstadkomma stor skada. Det är knappast ett kontroversiellt påstående i sig.

Boken Hitlers hemlighet sågades grundligt av Håkan Arvidsson, pensionerad lektor i historia, som fann dess indiciekedja genomusel och effektsökande. Den fick kritik för att inte ta andra historikers forskning i beaktning och betraktades av många som ett försök att tjäna snabba pengar på mysterievävande kring den färgstarka gestalten Hitler. Det är upp till var och en att ta ställning till bokens källmaterial och huvudtes, men som enskild källa är den ett mycket tunt underlag att dra några slutsatser utifrån.

Likväl menar Borg, med den tänkt skåphomosexuelle Hitler som exempel, att det är ”en fredsbevarande åtgärd” att ”inte låta människor odla sin kränkthet”. Det är en förnumstig uppmaning som lägger sig bekvämt i örat. Nu hänger vi in offerkoftan och gräver inte ner oss i våra problem. Annars kanske vi blir som Hitler?

Därmed lyckas Borg närmast oförargligt jämföra den homosexuelles indignation över ett orättvist samhälle med den psykiskt sjuke diktatorns hämnd på världen. Den lilla gruppen kring Hitler led alla av psykiska problem i någon form. Detta beskrivs som en ”icke oväsentlig pusselbit” för att förstå deras gärning. Däremot nämns inte antisemitismen eller nationalsocialismens utopistiska ideal med en stavelse.

Borg fortsätter därmed på ett sedan länge inslaget spår: Att underordna det politiska sammanhanget och överordna den enskilda människans inre problem. Under året som gått sedan Utöya har detta varit en ständig tvistefråga. Även krönikan i Kyrkans Tidningåterknyter till diskussionen om Anders Behring Breivik och antyder återigen att han, liksom kretsen kring Hitler, drevs främst av personliga psykologiska motivationer och inte var en produkt av ett urspårat större samtal i samhället.

Den norske terrorexperten och journalisten Øyvind Strømmen är av en helt annan uppfattning. I den nyutkomna boken Det mörka nätet (Molin & Sorgenfrei förlag) gör han en uttömmande kartläggning av den framväxande högerextremismen i Norge och övriga Europa. Han visar med en lång rad exempel hur Breivik agerade, resonerade och betedde sig som en klassisk högerextrem terrorist av typen ”ensamvarg”, ett begrepp som myntades av den amerikanska högerextreme terroristen Alex Curtis. Bland annat lånar Breivik Curtis idé om ett internt poängsystem som ska delas ut till så kallade ”ensamvargar” som har utfört utmärkande aktioner mot samhället.

Ensamvargens kännetecken är enligt Strømmen att den agerar på egen hand men får ideologisk näring genom kontakt med likasinnade och läsning av ”rätt” litteratur. Texten gör nedslag bland ett stort antal norska högerextrema bloggare och förser läsaren med en inblick i det större sammanhang i vilket Breivik verkade.

Strømmens perspektiv är norskt, men Det mörka nätet ger en översiktsbild av hela Europa. En modern politisk extremism framträder, där det som sker i Hollands och Ungerns parlament ger omedelbar återklang på svenska och norska bloggar. Vanliga politiska och geografiska barriärer ter sig underordnade för denna rörelse, som går under samlingsnamnet Counterjihad.

Counterjihadrörelsen, som Breivik kallar sin ideologiska hemvist, är en amorf ideologisk konstruktion utan andra gemensamma nämnare än hatet mot Islam. I det liberala Holland framstår den som starkt liberal och som försvarare av så kallade klassiska Europeiska värden. I Sverige är den närmast folkhemsromantiskt konservativ. Många menar att ordet högerextremism därför egentligen är missvisande för att beskriva denna rörelse, men Strømmen är noggrann med att underkänna dessa olika ytor som de främlingsfientliga partierna i Europa visar upp. Istället spårar han personliga engagemang bakåt i tiden.

British National Party (BNP) är ett framstående exempel. Dess nuvarande ledare Nick Griffin var tidigare nära vän med den italienska fascisten Roberto Fiore. De formulerade tillsammans ideologiska ståndpunkter färgade av nationalistisk militarism och öppen rassegregering.

Idag har Griffin på klassiskt populistiskt vis formulerat BNP:s politik i fyra så kallade ”apple pie words”, ord som är så okontroversiella och allmänt gillade att de går att sälja som kaffebröd i politiken: Frihet, trygghet, identitet, demokrati. I interna samtal har han öppet erkänt att det bara är en del i partiets strategi att bli mer salongsfähigt. De gamla fascistiska idealen har skaffat sig en ny, färggrann skrud, men ingenting har i grunden förändrats. Detsamma är sant för de allra flesta av Europas högerextrema partier, menar Strømmen.

Det är i denna stund som Jens Stoltenbergs ord på kvällen den 22 juli återvänder med pregnans i Strømmens diskussion: ”Vårt förhållningssätt bör vara mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.”

Naivt är det att bjuda in fascister till samtal bara för att de har halat den svarta flaggan och istället har anammat ord som ”frihetskämpar” och ”tryckfrihetsförsvarare” för att beskriva sin politiska gärning. Den naiviteten leder till en långsam normalisering av högerextremismens tankevärld, enligt Strømmen.

Banden mellan flera av dessa mer ”rumsrena” xenofoba europeiska partier och de våldsamma gaturörelserna som English Defense League (EDL) och Ungerska gardet, är täta och många, beskriver Strømmen. I Sverige har riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD) vid flera tillfällen varit i kontakt med EDL:s toppskikt.

Nu på lördag kommer förutom företrädare för just EDL även två viktiga ideologer för Counterjihadrörelsen att närvara i Stockholm, nämligen Pamela Geller och Robert Spencer. De är båda författare till böcker inom den så kallade Eurabialitteraturen, den stora konspirationsteorin om ett kulturmarxistiskt orkestrerat islamistiskt övertagande av Europa. De är några av de ideologer som Breivik betraktade som livsviktiga för skapandet av nya terrorister, eller tempelriddare, som han själv ville kalla dem. Det är en skrämmande insikt som Øyvind Strømmen förmedlar, att skapandet av nya terrorister pågår i skrivande stund.

Den som höjer ett vapen mot en annan människa är sällan harmonisk och välmående. Ändå skvallrar varje stående armé på jorden om att det inte är svårt att förmå en människa att sätta samvetet åt sidan, bara de förmås att tro tillräckligt hårt på något.

Åtminstone bildligt kommer vi på lördag att kunna bevittna hur Prides regnbågsflagga ställs mot de svarta fanorna från förr. Det är en djupt olustig situation som påkallar ett tydligt ställningstagande för mångfalden och öppenheten. Borgs krönika missar att ta fasta på den andra meningen i Jens Stoltenbergs tal: Vi ska aldrig bli naiva.

Mattias Irving