Konstnären Lars Vilks har börjat umgås med öppet muslimhatande grupper. Seglora smedja har tidigare skrivit om hans närvaro på Tryckfrihetssällskapets möte i Malmö. Men yttrandefriheten försvaras inte bäst av gränsdragning utan genom att mätas mot hur väl den bevarar och utvecklar mänskligt liv, skriver Anders Jonåker, doktorand vid teologiska fakulteten i Uppsala.
Yttrandefrihetens självutnämnda överstepräst Lars Vilks fiskar alltmer i frihetens dunka ytterområden. Senast i raden av exempel är deltagandet i den antimuslimska organisationen Sion. Med aningslösa argument som att ”de får ha vilken åsikt de vill i yttrandefrihetens namn” (DN 7/8) försöker Vilks rättfärdiga sitt deltagande i en mycket tvivelaktig organisation som bland annat bidragit till Anders Behring Breiviks manifest.
Denna ”prästalist” varnade redan Martin Luther för. Friheten skall prövas på dess starkaste punkt, mitt i livets forsande kraft, och inte i dess grumliga utkanter. För Luther handlade det om hur en präst skall förvalta sitt förtroende och förhålla sig som själasörjare. När en hjälpsökandes svaghet blottläggs i samtalet är det av oerhörd vikt att detta inte utnyttjas för sådant som kyrklig propaganda. Med hänsyn till den hjälpsökandes integritet skall prästen endast lyssna.
Hos den tyske prästen och motståndsmannen under andra världskriget Dietrich Bonhoeffer, är det helt centralt att det kristna budskapet inte skall prövas i människans svaghet, utan i hennes starkaste punkt, mitt i livet. Detta förhållande blottlägger på ett oväntat sätt Vilks ständiga ”utnyttjande” av yttrandefriheten.
Det är inte yttrandefrihetens gränser som är avgörande för frihetens hållbarhet skulle man översätta Luthers mänskliga tolkning. Det är dess kraft in mot världens centrala punkter som bestämmer dess möjligheter att skydda, bevara och utveckla mänskligt liv. I vår tid kan det exempelvis handla om människors möjlighet till arbete och omsorg, så väl som företagsetik och givetvis även den senaste turbulensen kring etiken hos svenska myndigheter exemplifierat av Tillväxtverkets omåttlighet.
Vilks fiskande i ytterlighetens grumliga vatten leder tanken över 50 år tillbaka i tiden. Kom ut i ljuset Vilks och pröva friheten där den hör hemma. Mitt i samhällets mötesplatser av ömsesidighet, integration och utveckling av respektfull mänsklig frihet. Propagandaexperiment hör till en förgången tid.
Anders Jonåker
Doktorand vid teologiska fakulteten i Uppsala












Det som också förvånar och skrämmer är hur Vilks gömmer(?) sig bakom argumentet att det ingår i hans ”konstprojekt”.
För mig är det att avsäga sig ett humanistiskt (i ordets rätta bemärkelse) ansvar. Det är att förlora kopplingen mellan vad man gör och säger och vilka konsekvenser det kan få.
I Vilks värld tycks det vara som om allt rör sig kring Vilks – övriga är bara ”aktörer” i hans konstprojekt. En otäck relativisering…
Är inte Vilks hel enkelt fruktansvärd okunnig. Han vet knappats vad han gör.
Intressant tanke!
Skrämmande att se mobbmentaliteten mot Lars Vilks här.
Comments on this entry are closed.