Hur ska vi vara kyrka på nätet?

De senaste veckorna har det handlat mycket om så kallade sociala medier i kyrkan. Mattias Irving skriver om utmaningen att vara kyrka på nätet.

På Twitter är det uppenbart att få personer blir så bespottade som så kallade sociala medier-experter. Det är samtidigt inte förvånande att den som är kunnig på sociala medier och förstår att utnyttja dem väl blir framgångsrik. Det är en person som kan hjälpa människor att hitta varandra, som kan introducera ny information snabbt för ett stort nätverk. Hen kan ha stort inflytande på andra, och ju förr du känner till detta inflytandes natur desto snabbare kan du själv vara med på banan. För den som arbetar inom opinionsbildning är det därför nödvändigt att ha koll på ”experterna”.

Idag har många fått en gryende insikt i nätverkandets möjligheter, men det är sällan som den insikten inte åtföljs av en motreaktion. När blev mina vänner och kära absorberade i den spretiga massan av kontakter som invaderat våra telefonböcker och facebookflöden?

Orden vänkrets och nätverk är i det närmaste anagram på varandra. Innebörden är också snarlik, men ingen skulle väl säga att en relation och en kontakt är samma sak? Problemet med de program vi använder för att hålla oss uppdaterade i våra dagliga liv är att de inte gör någon sådan skillnad. Den måste vi påminna oss själva om att göra.

Vi kan förvisso sortera människorna i vårt liv i prydliga fack: Vänner, familj, jobb, föreningen, övriga. Med lite flax kan vi även lyckas exportera våra människotabeller till andra enheter, i bästa fall utan att en serie främmande tecken introduceras under konverteringen och pådyvlar oss två timmars arbete med att återställa ordningen.

Antalet plattformar som vi kan använda för att kommunicera med världen (antingen inom ramen för ett nätverk eller offentligen) har vuxit lavinartat. I denna uppsjö av Instagram, Facebook, Tumblr, Twitter, Flickr och LinkedIn finns även underkategorier: Insticksmodulen Delicious gör dina bokmärken offentliga för dina vänner, och låter samtidigt dig själv ta del av andras favoritsidor, StumbleUpon låter dig anonymt rekommendera websidor till en stor databas som andra slumpmässigt kan klicka sig igenom. Exemplen är idag otaliga.

När vi väljer att delta i dessa mer storskaliga flöden anonymiseras och kontextualiseras vi. Vi påtar oss den funktion som programmet vi använder oss av har tillskrivit oss. Den gamla analogin med Internet som en organism och människor som dess celler blir därmed alltmer träffande.

I ljuset av detta kanske vi inte behöver förundras så över att Svenska kyrkan tar tid på sig att etablera en närvaro i de sociala medierna. Vi står för relation mer än för kontakt, men själva ordet ”medium” signalerar någonting indirekt, någonting som har förmedlats genom avvägar och villkorats. Innerligheten i det oförmedlade mötet (om ett sådant nu existerar?) går särskilt snabbt förlorad bland ettor och nollor. Hur ska vi vara kyrka på nätet? Hur ska vi förmedla innerlighet på 140 tecken? Det är inte omöjligt, vilket många duktiga twittrare inom kyrkan redan har gett oss exempel på. Men det kräver en omställning som omfattar det nya utan att för den sakens skull göra avkall på det egna.

Mattias Irving