Rekordmånga söker hjälp hos diakonin

”De behövande ska inte vara beroende av allmosor” säger Mats Högelius, chef på diakonicentralen i Lund.

Aktuellt berättade igår att rekordmånga söker sig till diakonicentralen Ugglan i Lund. Utöver de vanliga grupperna av hjälpbehövande har också barnfamiljer och ensamstående föräldrar blivit allt vanligare. Seglora smedja har ringt Mats Högelius, chef på Diakonicentralen, för en intervju.

I inslaget i Aktuellt berättas det att ni har fått många nya som söker hjälp.

Det stämmer, och förutom de grupper som alltid har sökt hjälp hos oss är så kallade nyfattiga, om jag kan använda det ordet, den stora växande gruppen.

Vad uppger folk för anledning till att söka sig till diakonin?

Det har alltid funnits vissa grupper som ofta kommit till diakonin, till exempel människor med drogberoenden eller i vissa fall med psykiska problem. Men idag växer gruppen av hjälpbehövande människor som inte har någon sådan problematik.

Har ni resurser att hjälpa alla som kommer?

Vi har inte möjlighet att hålla folk flytande, utan kan bara göra akuta insatser för att hjälpa människor fram tills nästa utbetalning. Vi gör vad vi kan, men det handlar om att hjälpa människor att hoppa från tuva till tuva. Det är inte heller säkert att vi verkligen hade hjälpt människor om vi hade kunnat ställa upp med en större summa pengar.

Hur ser du på samhällets ansvar?

Samhället brister i sitt ansvar på vissa punkter, men verkligen inte på alla. Socialbidragen har legat stilla i 15 år, medan resten av samhället har haft en löneutveckling. Man har tullat på hjälpen till flyktingar och hemlösa, och arbetslöshetsunderstödet. Man pressar de redan svagaste. På detta har staten sparat miljarder och kunnat visa upp fina finanser på EU-nivå. Men kommunerna har fått bära bördan.

Vi som har jobb och är ”inne”, vi har fått ännu mer i och med jobbskatteavdragen. Resten har bara fått det tuffare. Men det är bara de som äger besluten om bidragsnivån som har möjligheten att ändra på dem. Bidragssverige har faktiskt vuxit under de senaste sex åren, till skillnad från vad regeringen gått till val på.

Hur kan vi som kyrka agera för att hjälpa de som är i behov av hjälp?

Vi som kyrka kan fortsätta det diakonala arbetet och fortsätta att hålla det öppet och välkomnande. Socialen hänvisar ofta till kyrkan, men det finns ändå många som inte känner till att de kan få hjälp hos oss. Vi måste samtidigt förhålla oss balanserat, för det är inte vårt jobb att ta över samhällets funktioner, men vi måste ju ändå hjälpa våra medmänniskor. Det finns också fler sätt än att skicka insändare för att påverka politiskt.

Solrosuppropet (fortsättningen på förra årets påskupprop) pågår ju fortfarande i sociala medier.

Precis. Tyvärr går det inte att frikoppla detta från partipolitik och då blir man etiketterad för sitt engagemang. Jag står ju själv uttalat till vänster. Men när jag agerar och agiterar i dessa frågor så är det ju till följd av det orättfärdiga som jag ser drabba dessa människor, det är inte ett utslag av någon partipolitik.

Hur ser framtiden ut för diakonin i Lund?

En grupp som arbetat med strukturutredningen i Lund har lagt fram ett förslag att vår diakoniverksamhet ska stöpas om till en stadsmission istället. Jag vänder mig emot det, för då är det inte Svenska kyrkan i Lund längre. Som mission får vi det lättare att få välgörenhetspengar från föreningar och företag i Lund, men jag kan inte se att det är rätt att de som är ekonomiskt utsatta ska vara beroende av allmosor på det viset.

Mattias Irving