Karin Öhagen

Angelica Karlsson

Prästen Karin Öhagen och journalisten Angelica Karlsson skriver om vikten av att Svenska kyrkan prioriterar att delta i Prideparaden. I takt med att paraden vuxit till en folkfest som lockar allt större grupper måste kyrkan vara med och dela glädjen och allvaret.

Svenska kyrkan har kommit långt när det gäller rättigheter för homo-, bi- och transsexuella (HBT). Beslutsfattarna i Svenska kyrkan kan med all rätt känna stolthet över att de år 2009 tog ställning för samkönade äktenskap och alla människors lika rätt till kärlek oavsett sexuell läggning. Faran med stolthet är dock att den kan bli passiviserande och det finns fortfarande mycket kvar att göra. Kyrkan har viktig kunskap och erfarenhet att bidra med, och samtidigt måste vi visa att vi inte har somnat utan att kampen för all ömsesidig kärlek fortsätter.

På årets Pridefestival var vi ett sextiotal personer som gick i paraden under samlingsnamnet ”Kyrkan på Pride”. Under parollen ”Störst av allt i kärleken” gick vi stolta från Humlegården till Tantolunden för att visa att vår kyrka är öppen för alla oavsett sexuell läggning. I gruppen gick bland annat Stockholms biskop Eva Brunne och Västerås stifts stiftsadjunkt Mikael Mogren. Även om entusiasmen och viljan hos oss deltagare var stor blev paraden inte riktigt som vi tänkt oss. Av ekonomiska skäl hade kyrkan inte något flak vilket gjorde att vi blev helt överröstade av flaket framför.

Biskop Eva Brunne, Angelica Karlsson och Karin Öhagen på Pride. Foto: Mikaela Persson

För att kunna höras i en parad som ses av 500 000 människor och består av 50 000 personer behöver man ett flak, inte minst för att göra deltagande tillgängligt för alla som vill vara med. Ett flak ger även möjlighet att spela egen musik och lättare få fram vårt budskap. På ett sätt är det kanske inte så farligt att vi i år fick dansa till musiken ”I love to hate you” och ”Lick my pussy” från flaket framför men naturligtvis vore det att föredra om vi själva kunde styra musikval. Vid tidigare parader när kyrkan haft ett flak där man spelat psalmer sken många åskådare upp och sjöng med i välkända sånger. För oss som gick i paraden i år var det svårt att föra fram vårt budskap om att kyrkan inte har somnat efter det viktiga beslutet 2009. Vår närvaro i paraden är också viktig eftersom det fortfarande i och utanför Sverige finns inskränkta åsikter och människor som förföljs på grund av sin kärlek.

Precis som Svenska kyrkan satsar på andra stora evenemang, som exempelvis OS, festivaler och Jesusmanifestationen, måste vi fortsätta prioritera HBT-frågor. Just prideparaden är ett ypperligt tillfälle att nå ut till mer än en halv miljon människor och informera om vad vi står för och vad vi tycker är viktigt. I nuläget går dock inte ens Svenska kyrkan under egen flagg i paraden, vilket vi borde kunna göra efter kyrkomötets beslut om samkönade äktenskap. Vi tycker att det är positivt att kyrkan går ekumeniskt men vill ändå att Svenska kyrkan blir synligare. Vi är i dag en av få organisationer som inte är närvarande under egen flagg.

Om det är så att kyrkan inte har råd att bekosta hyran av ett flak till nästa år föreslår vi att man engagerar några av kyrkans många körer. Ett annat alternativ för att få ihop pengar skulle kunna vara en rikskollekt eller en insamling. Kyrkans budskap är för viktigt för att dränkas i paradsorlet. Vi måste synas i den parad som förenar vardag med fest, yta och djup och som intresserar en otrolig mångfald människor. Kyrkans budskap och löfte om att vi fortfarande vill göra den goda skillnaden är för viktiga för att dränkas i paradsorlet.

Karin Öhagen, präst i Svenska kyrkan

Angelica Karlsson, journalist och medlem i Svenska kyrkan