Äkta fromhet vill hela, den falska vill söndra

I dag, elfte söndagen efter trefaldighet, höll Seglora smedja högmässa i Sofia församling. Helle var predikant och Ewa celebrant. Pianisten Dan Smith från New York spelade liksom Sofia församlings egen kyrkomusiker Arne Johansson. Här kan du läsa Helles predikan som utgår från evangelietexten i Luk.18:9-14.

Om några veckor kommer en dokumentärfilm om Olof Palme upp på biograferna. I en av filmens första scener ser man den engelska stjärnreportern David Frost intervjua en ung Olof Palme som just blivit utnämnd som partiledare 1969. Frost frågar: Hur vill du bli ihågkommen? Ni ska, Gud förbjude inte dö i morgon men hur skulle du vilja att din nekrolog ser ut?

Palme svarar: Det där har jag aldrig funderat över och jag hoppas att jag fram till mitt sista andetag aldrig gör det heller. För de som börjar tänka på sitt eftermäle börjar blir rädda, vågar inte göra något och förlorar sin vitalitet.

Jag kommer att tänka på detta TV-samtal när jag hör dagens evangelietext – den välkända bibelberättelsen om Fariséen och Publikanen som både begett sig till templet för att be. Fariséen är mycket from och en rättsskaffens man, han har gått långt in i templet, på den inre förgården närmast det allra heligaste och ber med självförtroende sin bön. Publikanen, tullindrivaren, är illa ansedd på goda grunder. Han har gjort mycket ont mot sina medmänniskor. Han står på den yttre tempelgården och vågar inte lyfta blicken mot himlen utan mumlar med böjt huvud sin bön till Gud.

Jesus ger denna berättelse till ”några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra”, skriver evangelisten Lukas.

Ordet rättfärdig är ju ett begrepp som vi nästan aldrig använder i dagens språkbruk – en som gjorde det ofta var faktiskt just Olof Palme. På Jesu tid var det ett världsligt begrepp som hörde hemma inom rättsskipningen – att vara rättfärdig är att vara förlåten, icke dömd. Paulus lägger ju i dagens episteltext ut ordet om just rättfärdigheten som inte beror av våra gärningar utan är av Gud. Hela vår lutherska kyrkas teologi är just formulerad runt utsagan om rättfärdiggörelse genom tro allena. Hos både Paulus och Luther är rättfärdiggörelse detsamma som förlåtelse. Och förlåtelsen sker hos Gud, inte inför människor.

Problemet med fariséen är inte att han lever fromt och lever efter sin tids religiösa lagar, nej problemet är hans dömande av andra. Han börjar sin bön med att tacka Gud för att han inte är som de där andra – tjuvarna, hororna, bedragarna eller som den där tullindrivaren, publikanen som står där borta… Fariséen gör sig själv till Gud och tröstar sig själv genom att konstatera att han minsann inte är så usel som den Andra Därmed ställer han sig inte inför Gud utan inför sig själv och mäter sina gärningar med andra. Så kopplas Gud bort och det blir trångt och lågt i tak där inne i templets förgård. Och även om han tagit sig långt in ställer han sig utanför det heligas rum där gudomlig rymd råder.

Publikanen däremot har erkänner sin synd, dvs han inser att hans relation till Gud och medmänniskorna är brusten och han ber om helande: Gud var nådig mot mig syndare. Han står inför Gud med sin brustenhet och han blir rättfärdiggjord, dvs förlåten – en förlåtelse i vilken det ligger en kallelse att älska Gud och nästan.

”Om människor idag inte har stor förnimmelse av att Gud lever så kan det bero på att vi kristna oupphörligen förnekar honom därigenom att vi ideligen brukar de små måtten”, skriver den store teologen Gustaf Wingren.

Ja, hur ofta använder vi oss inte i av de små mätstickorna. Dagens tema heter Tro och liv men det skulle kunna heta äkta och falsk fromhet. Också i vår egen tid finner vi prov på båda dera – vi har nog alla både fariséen och publikanen inom oss. Och vår kyrka är full av dem båda.

Många gånger har denna text predikats som om det är en dygd att vara blygsam och osympatiskt att vara självsäker och ha självförtroende. Ofta i kyrkans historia har ödmjukhet lyfts fram som något bättre än stolthet och många gånger har Människans förmåga nedvärderats i tron att vi då gör Gud större.

Jesus vill nog komplicera det hela lite. Det besvärliga är inte fariséens självförtroende utan hans självupptagenhet och framförallt förakt för andra. Gud har skapat oss alla och älskar sin skapelse. Är det något Jesus vill och som går igen i Bibelns alla berättelse om Jesu möten med människor är det att de ska resa sig ur skam, förakt och förtryck och se att de är älskade av Gud just som de är.

Rätten att få vara den man är har inte alltid stått högt i kurs genom vår teologiska och politiska historia, där slavar förtryckts, kvinnor hindrats att vara medborgare och präster och homosexuella föraktats för sin kärlek. Dömandet av andra tycks vara en kyrklig gren vi kan vinna OS-guld i. Egenrättfärdighetens hammarslag ekar ibland skrämmande högt i en kristenhet som tror sig äga Gud – och ha Gud för sin egen skull. Och därför måste bilda murar mot Andra.

Dagens evangelietext predikar inte en ödmjukhet, påbjuden uppifrån i förtryckets nam, inte eller en motsats till stoltheten utan vill få oss att se sambandet mellan att rikta sin blick mot Gud, bort från sig själv, se livet som en gåva, och därmed vara fri att vara den jag i Kristus är. Att ikläda sig Kristus är att ikläda sig sin nästas behov.

Fromhet hör i själva verket samman med att leva helt och fullt – att återställa den splittring som går mellan människor, genom kyrka, samhälle och genom oss själva. Den frommas bön är så en bön om helhet, om att återställa relationer. Ja, den äkta fromheten helar och läker medan den falska skapar murar och talar i termer av vi och dem!

Fariséen är så upptagen med sin egen rättfärdighet att han inte längre kan stå till tjänst för sin nästa utan börjar förakta sina medmänniskor i stället.

Luther betonar att vi inte ska göra en enda gärning för att bli kristna eller särskilt fromma eller för att Gud ska tycka att vi är bra – eller som Luther säger: icke för att bli rättfärdig inför Gud. På 1500-talet fungerade ordet rättfärdig som vårt ord okej – du är okej, du kan vara lugn, det är inget fel på dig. Häri ligger fröet till människovärdets återkomst i form av demokratirörelser, kvinnorörelser, medborgarrättsrörelse, antirasiströrelse och Pridefestivaler.

Det som sker i syndernas förlåtelse är just att Gud ger oss löftet: Du är okej. Var inte rädd. Res dig upp och gå ut i världen. Du är fri och älskad. Och kallad att älska.

Läran om rättfärdiggörelse genom tro allena är i själva verket en befrielselära – den befriar oss från prestationsångestens och mätandets inkrökthet i oss själva och ger oss det frihetens löfte som säger att vi är älskade av Gud inte för att vi är värda det utifrån vad vi gör i jämförelse med andra utan för att vi är till – skapade av Gud som från början konstaterar om sin skapelse: Det var gott, mycket gott.

I Palmes svar till David Frost ligger en djup insikt i att den dag jag blir upptagen med att bygga upp mitt eftermäle, mäta mig med andra och vårda min egenrättfärdighet då kan jag inte längre stå till tjänst hos nästan. Han ville förändra världen, inte bygga monument över sig själv.

Fariséen må ha varit mycket from men hans hjärta hade blivit kallt. Syndaren publikanen hade gjort mycket fel men hans hjärta var varmt och bars av en längtan. Han stod på yttergården men kom längst in till Gud. Vår bön må vara att vi aldrig förhärdas i denna hårda tid. För kalla hjärtan kretsar bara runt sig själva och krymper livet runtomkring.

Jesu berättelse i dag är ett manifest mot den religiösa inskränktheten. Men den är också ett Evangelium, ett löfte till oss alla om att vi på samma gång är syndare och rättfärdiga och i detta ligger en befrielse och en kallelse att i förlåtelsens kraft fortsätta Guds goda skapelseverk här på jorden.

Eller som ängeln säger i Tomas Tranströmers underbara dikt:

Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.