Moderaten Thomas Böhlmark har blivit avstängd från sitt uppdrag som twittrare på Moderaternas officiella konto efter ett grovt olämpligt påhopp på S-politikern Nalin Pekgul. Höj blicken från det enskilda fallet och se helheten, tycker Mattias Irving.

Har du hört talas om skogsturken, den upprörda ungdomen som blev ett youtubefenomen för mer än fem år sedan? Eller kanske fågelturken, den trevliga killen som förgäves försökte stanna en taxichaufför för att en stackars anka hade fastnat i bilens grill? Säkert har du väl hört om laserturken, vigilanten som intervjuades av en skräckslagen norsk reporter i Malmö när han reste runt i sin vapenfyllda bil och letade efter den nye lasermannen Peter Mangs?

Vad som förenar samtliga dessa tre figurer är, förutom att de har blivit internetfenomen, att ingen av dem kommer från Turkiet.

Under helgen som gått kunde ytterligare en ”turk” sälla sig till de felaktigt etnifierades skara, nämligen kurden Nalin Pekgul, som av Moderaternas sociala medier-ansvarige Thomas Böhlmark kallades för ”klappturk” på Twitter. Men den här gången var måttet rågat. Twitter exploderade i indignation. Alla större tidningar rapporterade om denna enda tweet.

Kanske infann sig en diffus känsla av att ha utsatts för något slags fälla i Thomas Böhlmarks sinne under lördagkvällen? När artiklarna började hagla om hans ordval och de enda som uttalade sig till hans försvar var välkända rasistsajter, då kanske det gick upp för honom att Internet inte är en rättvis plats. Varför skulle tidningsdrakarna vakna ur sin slummer just i denna stund? Varför skulle just han bära hundhuvudet för ett rasistiskt uttryck som varit poppis i svenska sociala medier i åratal?

Faktum är att det slarviga epitetet ”turk” är betydligt äldre än så. Ända sedan medeltiden har ”turk” varit samlingsnamnet på en myllrande massa av nationaliteter och etniciteter som blivit föremål för svenskars vidskepelser. Också längre fram, i 1686 års kyrkolag, heter det att ”Judar, Turkar, Morianer och Hedningar, som här i Rikjet inkomma, skola undervijsas om vår rätta Lära och befordras till Doop och Christendom.” Därmed hade kyrkolagen täckt in hela den icke-kristna världen i tvångskristnandets påbud. När internetanvändare idag aningslöst samlar alla människor från mellanöstern under benämningen ”turkar” skriver de därför in sig i en lång och djupt antagonistisk idétradition.

Vår kulturella fascination för att bestämma det avvikande och fästa det vid särskilda glosor väcker en sedvanlig räcka av följdfrågor. Varför förs frågan om någons etnicitet upp över huvud taget? Och å andra sidan, om någon nu är kurd eller turk, vad är det för fel med att kalla hen för detsamma?

Sara Ahmed är kritisk kulturteoretiker och professor i Race and cultural studies vid Londons universitet. Förra året gavs hon för första gången ut på svenska, i den täta boken Vithetens hegemoni, på Tankekraft förlag. Hon närmar sig frågan om rasism utifrån en fenomenologisk kritik av begreppet vithet. Det vita är, menar hon, inte bara en hudfärg, utan en blank palett, ett till intet förpliktigande spegeltillstånd som kan korsa snart sagt alla diskursiva ytor utan friktion.

Som kontrast är det fenomenologiskt icke-vita enligt Ahmed alltid behäftat med ett ”något”, vilket det bär på och aldrig kan lämna ifrån sig. Det icke-vita är därmed låst i sin rörlighet. Det har givetvis ingenting med varken kultur eller bakgrund att göra, utan är enligt Ahmed kodat i själva färgen på huden, som en bordunton i det icke västerländskt klingande namnet. Det föregår därmed varje genuint möte och ”färgar” det i en tämligen bokstavlig bemärkelse.

Ahmed ger ett pregnant exempel, hämtat ur en reklam för ”turkiskt badsalt”. Löftena om att uppleva det turkiska badets autentiska lyx i det egna hemmet förmedlar sinnebilden av att Istanbul flyttar in i badkaret och att den västerländska konsumentens kropp närmar sig detta främmande, ”exotiska”, och för en kort stund tar över dess identitet. Denna frihet att å ena sidan pålägga andra kulturer och platser ett visst ”vara”, en särskild, västerländskt bestämd ”turkiskhet”, och å andra sidan själv som västerlänning kunna göra en tillfällig visit i detta vara, lika enkelt som det är att träda ner i och upp ur ett badkar, tillskriver den västerländska kroppen en alldeles särskild agens, en alldeles speciell och transparent form av frihet som vi kan kalla för ”självbestämmande”.

Märk väl att detta fantiserat multikulturella sätt att närma sig det ”främmande” turkiska badet är synnerligen försåtligt. Mötet sker helt på det västerländska subjektets villkor, genom att detta andra utmålas som typiskt ”turkiskt”, med andra ord något som är bundet till en viss tid och plats och som inte med lätthet kan frigöra sig från denna bestämning. Den västerländska konsumenten är mötets subjekt, det imaginärt ”turkiska” är mötets objekt, utan någon egen agens, utan förmågan att passera som något annat än denna enkla bestämning.

När Thomas Böhlmark, och för den delen en stor del av svenska folket, på detta sätt har ursprungsmärkt andra människor som icke-vita, då sker precis samma process. Då görs de utpekade till mötets objekt, inte till likvärdiga subjekt att interagera med och möta i ett samspel.

Böhlmarks yttrande under helgen var under all kritik. Att kalla någon ”klappturk” och tro att det är en oskyldig referens till någons ursprung är lika aningslöst som att kalla en person med funktionshinder för ”mongo” (också det en term med ett djupt rasistiskt förflutet) och tro att det är en oskyldig referens till ett fysiskt tillstånd.

Lustigt nog har jag också vid ett tillfälle fått epitetet ”klappmongo” kastat efter mig själv av några fulla killar på Telefonplan, ännu ett exempel på den diskurs som syftar till att frambesvärja en anropads ursprungliga ofrihet, snarare än tilltala den anropade själv. Det är oklart vad ”klapp” i det innevarande sammanhanget syftade på, men en snabb googling visar att begreppet tydligen är vanligt och vedertaget. Det skänker ytterligare en dimension till Böhlmarks användning av ordet ”klappturk”. Det måste sig inte nödvändigtvis röra sig om en människa som klappar händer, utan kan också vara en tydlig antydan om deficiens och otillräcklighet.

Det stora problemet är likväl inte att en enskild politisk företrädare, fastän högt uppsatt, använder olämpliga ord. Problemet är att dessa ord har varit i ruljans i sociala medier i flera år, ja till och med uppnått mem-status, utan att någon har reagerat. Böhlmark som är en aktiv och välkänd internetprofil har sannolikt sett suffixet ”turk” så många gånger att han blivit helt avtrubbad. Förhoppningsvis ska han inte tvingas bära hundhuvudet själv. Han är en del av en kontext på nätet, och den förändras inte av att en enskild person görs till syndabock.

Förhoppningsvis ska den här incidenten leda till större känslighet hos gemene hen omkring hur vi benämner våra medmänniskor. En kan ju alltid hoppas.

Mattias Irving