Foto: Jim Elfström
Vi frestas att markera betydelsen hos vår kristna tro när vi säger ifrån mot orättvisor och fattigdom. Men människans skörhet är ett tillstånd vi alla delar oavsett tro, skriver Hanna Stenström, teol dr i Nya testamentets exegetik, forskare och präst i Svenska Kyrkan.
”Vår uppgift är att vara en etisk röst i samhället, utifrån Jesus Kristus, hans ord och handlande.” Så formulerade Sveriges kristna råd (SKR) den teologiska grunden för sitt Öppna brev till regeringen om sjukförsäkringsfrågorna i mars 2011.
Sedan utvecklas tanken om kyrkornas röst. Kyrkornas röst ska tal högt så att makthavarna hör om det diakoner och andra medarbetare på lokal nivå sett och hört av människors svåra villkor, i detta fall situationen för många som är sjukskrivna, utförsäkrade eller hotas av utförsäkring. Kyrkornas uppgift är att vara en etisk röst –som ställer krav på beslutsfattare på etiska grunder och värnar vissa etiska värden – och att ge de utsatta röst.
Den kyrkliga rösten ställer i brevet krav på att uppenbara orimligheter stoppas, men understryker att politiker och tjänstemän i regering och riksdag, i statsförvaltning och kommuner, ska utforma lösningarna, inte kyrkorna. Kyrkorna bejakar alltså det sekulära demokratiska systemet, något som är självklart i dagens Sverige men inte i ett globalt och historiskt perspektiv.
Jag blev glad när SKR äntligen skrev brevet. Jag håller med om vad som sägs om kyrkorna som röst. Jag vill hålla minnet av Jesus levande, i ord och handling, arbete och sakrament. Men jag undrar om den teologiska grunden – ”utifrån Jesus Kristus…” – verkligen är den bästa grunden för kyrkligt samhällsengagemang. I det engagemanget vill vi ju övertyga människor av annan religiös tro eller ingen, och samverkar ofta med människor av annan eller ingen religion. Brevet väcker alltså principfrågor, som bör hållas levande.
Citatet antyder nämligen att den etik kyrkorna värnar bygger på evangeliet, på det för kristendomen specifika. Det fungerar ju bra i ett kristet sammanhang, och det är nog strategiskt rätt att visa att vi som håller på med sånt här politiskt, vi tror minsann på Jesus vi också. Men borde vi inte våga gå en annan, mycket upptrampad, väg till samhällsengagemanget när vi samarbetar med och vänder oss till människor av annan tro, i förtröstan på att den vägen är lika kristen fast den inte markerar det med att säga ”Jesus”?
Ja, jag tänker skapelseteologi som utgår från att vi som människor fått moraliska, intellektuella och känslomässiga förmågor som gör att vi kan nå samma etiska övertygelser oavsett vi tror på Jesus eller inte. Ja, jag tänker på engagemang som börjar i insikten om allas bräcklighet: det är inte De Andra som blir sjuka utan vi alla.
Jag tänker på politiskt arbete som en form av vardagsarbete vi som kristna kan se som en kallelse, där vi deltar på samma villkor som andra, stärkta av vår tro men utan att göra anspråk på att ”det kristna” ska identifieras med en viss politik.
En sådan argumentation är hederligare mot dem som delar vår oro, vår vrede och våra etiska ideal, men inte vår tro. Den är förankrad i kristna traditioner men vågar avstå från att visa det genom enkla markörer som snabba referenser till Jesus.
Hanna Stenström
Läs flera artiklar på Seglora smedja om Påskuppropet och nyfattigdomen.
Comments on this entry are closed.