Kyrkans diakonala roll i världen efterfrågas av många, men den profetiska utmaningen att ifrågasätta de samhällsstrukturer och ekonomiska drivkrafter som orsakar både fattigdom, konflikter och andra miljöhot, verkar det vara få som är intresserade av. Den globala ekonomiska tillväxten tycks vara heligare än fattiga barn, skriver Eskil Jonsson, ekonom och debattör, apropå Seglora smedjas serie om diakonerna, nyfattigdomen och påskuppropet.
Under de senaste åren har den ökande barnfattigdomen aktualiserats mycket i media inte bara i Sverige utan i hela världen faktiskt. Och då är det oftast invandrare och ensamstående mammor särskilt i storstäderna som drabbas. Bl.a. Unicef och Rädda Barnen har rapporterat att barnfattigdomen har ökat under senare år.
I en nyligen utkommen bok med titeln Barnfattigdomen (Gothia förlag) av sociologiprofessor Elisabeth Näsman beskrivs ingående hur denna fattigdom ser ut. Inte oväntat sägs också att barnen drabbas av att föräldrarna ofta saknar riktiga jobb, som i sin tur beror på en otillräcklig kompetens. De politiska kommentarer som jag läst har också varit inriktade på att det egentligen bara är ökad ekonomisk tillväxt som ska kunna råda bot på fattigdomen. Det låter också logiskt. Eller?
Är det inte så att arbetslösheten under flera decennier framförallt orsakats av just den ekonomiska tillväxten genom de omfattande rationaliseringar som gjorts för att öka ”lönsamheten” för ägarna, vilket ju lett till att särskilt de med otillräcklig kompetens fått gå. Det är ju också bland dessa ”ekonomiskt utsatta” som barnfattigdomen ökat.
Rationaliseringarna har inneburit att jobben utlokaliserats till låglöneländer. Nu blir det de med ”otillräcklig kompetens” inklusive barn som tvingas jobba i slavliknande former för att hjälpa sjuka och arbetslösa föräldrar i stället för att gå i skola tillsammans med andra kamrater. Tala om barnfattigdom! Utlokaliseringen görs förstås för att kunna producera billigare varor som skall konsumeras i Västvärldens köpcentra. Jag tror inte att jag läst någon rapport som utrett barnfattigdomens grundorsaker och de globala konsekvenserna av dessa orsaker. Den globala ekonomiska tillväxten tycks vara heligare än fattiga barn.
Nej det är nog snarare så att det ständiga trycket från massmedia och politiker att öka ekonomisk tillväxt och konsumtion utgör en viktig grundorsak även till barnfattigdomen. Sociologiprofessorn Zygmunt Bauman från Oxford skriver i sin bok Konsumtionsliv (Daidalos) att vi lever i ett konsumtionssamhälle där köp och säljrelationer alltmer fått ersätta medmänskliga relationer. De fattiga barnen liksom deras arbetssökande föräldrar måste i allt högre grad inte bara konsumera som sina kamrater utan även kunna ”sälja sig själva” för att stärka sitt eget ”varumärke”.
Denna marknadsorientering gäller ju i princip även staten och faktiskt även religiösa organisationer i olika delar av världen, där man har att konkurrera om både ekonomisk tillväxt och medlemmar. I den allmänna rationaliseringsjakten ”utlokaliseras” även kyrkans profetiska roll och ekumeniska enhet, vilket leder till ökade interna konflikter och splittringar.
Kyrkans diakonala roll i världen efterfrågas av många, men den profetiska utmaningen att ifrågasätta de samhällsstrukturer och ekonomiska drivkrafter som orsakar både fattigdom, konflikter och andra miljöhot, verkar det vara få som är intresserade av.
Här har såväl kyrkan som religionen i sin helhet en gudomlig roll att profetera om en ”fredens ekonomi”. I allt väsentligt utgår den från Guds nåd och kärlek till hela världen och att vi var och en oavsett kulturell eller religiös tillhörighet har fått unika gåvor att förvalta för vårt gemensamma bästa.
Eskil Jonsson
Comments on this entry are closed.