Fredskämpen måste våga vara bråkstake

Are Kaspersen på Preacher's Corner i Malmö

Are Kaspersen predikade på Världens fest i Malmö under fredagen i samband med Världens Fest. Idag kan du som inte var på plats läsa hans predikan om fredsarbetet.

”Saliga är fredsarbetarna, de ska kallas Guds barn”

Jag har länge fascinerats av de här orden ur Bergspredikan. Fredsarbetare – de som skapar frid och fred – vilka vackra ord! Men vem, eller vad – är en fredsarbetare? Och vad är egentligen fred?

Begreppet kan användas ovanifrån – som ett maktmedel, ett sätt att lägga locket på nödvändiga konflikter som tar oss framåt. Vi är många som fått höra att vi inte ska bråka och röra om, för husfridens skull. Den som engagerar sig för mänskliga rättigheter – mot rasism, kvinnoförtryck,  homofobi – listan kan göras lång – utmålas ofta som bråkstake, någon som stör. Alltför ofta har grupper och individer fått stå tillbaka till förmån för en  falsk föreställning om enhet.

Det rör sig om en kapning av fredsbegreppet, utifrån motiv som konflikträdsla, maktbegär eller bekvämlighet. Fred i ordets sanna bemärkelse går  hand i hand med solidaritet, mångfald och försoning. Freden är alltid i rörelse; passionerad och engagerad, uppriktig och ansvarstagande.

En del av oss studerar och praktiserar oss till expertkunskaper för att kunna ägna yrkeslivet åt att försöka uppnå eller upprätthålla fred. Vi är också många som engagerar oss ideellt i föreningar kyrkor och organisationer – för att tillsammans med andra verka i fredens tecken. Fredsarbetet är ett kall.

Vi är alla Guds barn och potentiella fredsarbetare, ett allmänt fredsarbetarskap, om en så vill. Det handlar om inget mindre än vem Gud är och vad gudsmötet gör med oss. För fredsarbete är också en livshållning, en strävan.

Blaise Pascal har skrivit: ”Du skulle icke söka mig, om du icke hade funnit mig.” Teologen och fredsarbetaren Emilia Fogelklou har gjort ett tillägg: ”Du har icke funnit mig, om du icke åter och åter söker mig.”

Att hörsamma Guds kall är inte en engångsföreteelse. Snarare är det en process. Ett val vi behöver göra igen och igen för att det ska kunna genomsyra våra liv. Som ett litet barns orubbliga vilja att resa sig upp, igen och igen – i strävan att kunna gå upprätt.

Vi möter hinder, snubblar – och faller ibland  till marken. Vi famlar oss fram och tappar sikten. Men Gud har gått före oss, kommer oss till mötes och uppenbarar sig där vi minst anar det. Mitt ibland oss. I mötet med vänner och i mötet med fiender. En vän till mig, som under sitt besök i Palestina oroade sig inför eventuella förhör på flygplatsen, om att kanske behöva ljuga om vad hon sett och hört, fick följande råd av fredsaktivisten Jean Zaru: ”Försök att se människan bakom rollerna vi spelar, skåda djupare.”

Det står skrivet i Hebreerbrevet: ”Gör inte Guds heliga Ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er.” Att se människan är att se Kristus. Bakom alla masker lyser ett obetvingligt ljus. Ett frihetens sigill. Ett löfte om fred och försoning. ”Enhetens sanna grund – inte att en annan vandrar eller handlar som jag, utan att vi hos varandra finner samma liv och ande.”

Are Kaspersen