Vardagsrasismen osynliggörs och de som pekar ut den hånas av en vit medelklassbubbla. ”Jag mår illa”, skriver Peter Lööv Roos.
På sin bokblogg kallar journalisten Jonas Thente forskare som kritiserar filmen Liten skär och alla små brokiga för ”akademiutbildade kärringar med varmt hjärta utanpå och kallt inuti” och ”inkvoterade kvasiforskare”.
När texten på bokbloggen blir en krönika i DN Kultur (12/9) har Thente (alternativt redigeraren) tagit bort ordet ”kärringar” (det påminde kanske lite väl mycket om nättrollens retorik), men i övrigt osar den av samma raljerande indignation över att någon vågar påstå att det skulle finnas något olämpligt i att en flicka i en svensk barnfilm 2012 tecknas med ett klassiskt rasistiskt blackface från början av förra seklet. Han ser ju själv inget rasistiskt i det.
Nej, jag tror inte att Thente är rasist. Inte heller att skaparna av filmen är rasister. Men uppenbart är att de är fullständigt omedvetna om rasismens uttrycksformer och hur rasismen – också den omedvetna – går in under skinnet och hur det svider i själen när den förnekas eller förringas.
Den enda värld där man kan växa upp med föreställningen att det inte spelar någon helst roll vad man har för hudfärg är den vita medelklassbubblan. Där blackfaces blir en cool inredningsdetalj, som när Sköna hem (3/2012) under rubriken ”Etniskt, djuriskt, exotiskt” presenterar ”uttryckningsfulla mönster och färger med primitiv kraft”. Eller där kulturministern inför flabbande mingelgäster med vinglas i händerna glatt skär upp en skrikande blackfacetårta.
”Måste vi forska fram rasismen för att hålla den levande?”, frågar sig Thente. Nej då, den är i högsta grad levande. I Sverige 2012.
Jag mår illa.
Peter Lööv Roos
Du lyckas på några korta rader fånga in vad detta rör sej om – varför det är rätt att reagera. Den historiska kunskapen är inte så stor. Därför kan det ”oskyldiga” svarta ansiktet slinka igenom. Bra att någon reagerar. De som undrar kan lämpligen googla Al Jolson.
När man ser rasism i allt och inget så skapas en rädslans och anpasslighetens samhälle.
När vissa uttryck och bilder ensidigt stämplas som fel så skapas ett korrekthetens förtryck.
När vissa gruppers ”kränkthet” går till extremer i sin känslighet så skapas en minoritetens diktatur.
Jag säger inte att majoritet och norm ska kunna bete sig hur som helst, men ska vissa grupper få göra det i sina krav?
Blir konsekvensen till slut att ingen får skildras med könstillhörighet, etnisk bakgrund, religion, sexuell identitet utan att man måste ha en massa övertydliga friskrivningar?
Detta blir absurt…
Är det verkligen ett blackface?
Det finns inga röda läppar och inga stora runda ögon och inte det komiska utseendet.
Den har ögonbryn och hjärtan i håret.
Om det nu, förutom färgen svart och eventuellt frisyren (om man väljer en bild med krulliga spröt utan hjärtan), är ett blackface, visa mig då gärna lite liknande blackface från början av förra seklet. För om det inte finns några som ser likadana ut, så svamlar ni.
Medelklassneuros, vi på Seglora smedja tar in debattartiklar från olika håll. Om det vi säger är ett officiellt uttalande i en fråga så taggar och undertecknar vi det med ”Smedjan”. Så det rör sig inte om ett samlat ”vi” som kan ”svamla” i den här situationen, utan det är upp till artikelförfattaren Peter Lööv Roos att själv bemöta din fråga.
Sedan går jag som redaktör ofta in och diskuterar i de sakfrågor som dyker upp i kommentarerna, vilket givetvis är en annan sak.
P-A,
Ditt resonemang är väldigt allmänt hållet. Skulle du kunna ge något mer konkret exempel på vad du tycker är ”överdrivet” i Peters text? Jag sätter ”överdrivet” inom citationstecken eftersom jag inte är säker på att jag använt rätt ord för att beskriva det du vill få fram.
Tack för tydliga och bra ord!
Vem vill tillhöra medelklassbubblan (även om en gör det)?!
Bra Peter!
Fragan om det ar en blackface, ja! Jag kan inte lagga in bilden jag har fatt dar Lilla Hjartat framstalls bredvid en gammal amerikansk tvilling. Samma har, samma mun etc. Munnen ar vanligtvis rod eller vit. (Nar Lilla Hjartat oppnar munnen ar den rod). Ska forsoka fa fram den men ar begransad till mobilen.
Det intressanta ar att kritiken inte utgick fran nagra akademiska referensramar. Alla kommenterade som privatpersoner tills det mer eller mindre blev nodvandigt att papeka vad man hade for merit. Forst blev vi alltsa anklagade for att vara ”tyckare”. Utan nagra belagg sedan akademiutbildade karringar.
I min verklighhet tar jag inte ens att mig om nagon kallar mig karring. Jag har mer prioriterade omraden att bekampa som tex rasism. Vad DN prioriterar ar ju uppenbart. Pinsamt att de gor det sa oppet. Inkvoterad har jag da aldrig blivit som brun snarare tvartom. Om man utgar fran att alla svarta ar inkvoterade da har man avslojat vad man ar.
Mattias, det kan jag med lätthet göra.
Det som är överdrivet i reaktionerna mot denna tecknade barnfilmsfigur från många håll (och även i Peters text) är den ”kränkthet” och den överkänslighet som får helt absurda konsekvenser om man ska följa det spåret.
Det som Peter uttrycker är en del av det större mönster som jag kommenterar i mitt föregående inlägg – kränkthetens diktatur.
Men i det här fallet (och i fallet med teckningen i Kt) handlar det inte om huruvida någon blir kränkt eller inte. Den mesta rasism vi upplever är varken medveten eller hatisk. Det viktiga blir ju att synliggöra de föreställningar vi har kring grupper av människor oavsett om det handlar etnicitet, kön, sexuell läggning etc. Att skapa ett utrymme utanför de ibland nödvändiga generaliseringarna. I de exempel vi sett den sista tiden har vi ju givetvis rört oss i gråzoner. Att det finns historiska nycklar är självklart. Att dra en norgevits är kanske inte det främsta partytricket men minst sagt harmlöst. Få norrmän skulle dessutom ta illa upp. Däremot finns det ju en annan laddning om man tex skulle skämta om judars girighet istället för om norrmäns enfald.
P-A Rudberg,
Kränkhetens diktatur?
Har sällan önskat så mycket som i dessa tider vi lever nu att människor ska kunnat gå i mina skor, inte så mycket nu kanske när jag är vuxen, etablerad och dikterar mina egna villkor, men snarare under några delar av vägen hit.
När man ständigt blir kategoriserad, definierad och titulerad som någonting annat, någonting främmande, någonting på den lägre skalan av mänskligheten så gör det någonting med en. Jag t.ex. lärde mig utveckla ett system där jag ständigt gav människor ”the benefit of a doubt” så fort situationen inte var otvivelaktigt rasistisk. Väl där så brakade det helt.
”När man ser rasism i allt och inget så skapas en rädslans och anpasslighetens samhälle.
När vissa uttryck och bilder ensidigt stämplas som fel så skapas ett korrekthetens förtryck.
När vissa gruppers ”kränkthet” går till extremer i sin känslighet så skapas en minoritetens diktatur.”
Ska inte tråka ut dig med personliga referat från den stig jag vandrat men vore inte fel att vidga vyerna lite och försöka se saker från den utsattes perspektiv.
Det är inte ett tillfälle eller en situation som bildar berget av frustration som man bär på från att bli förringad, förminskad, kategoriserad, definierad & tillintetgjord. Det är en sammanlagd skara upplevelser, många gånger från flera olika miljöer av ens liv. För mig var det, skola, basketplan, kyrkan, tunnelbanan,, all media. You name it. Lovligt villebråd utan talan.
Att sen många gånger bli bemött med argument som ”Du är i Sverige nu här säger/gör vi så” som försvar/anledning till kränkningarna lät mig tidigt förstå att för mig att bli sedd som min person, med rätt till min egen norm var inget som skulle ges mig.
”Blir konsekvensen till slut att ingen får skildras med könstillhörighet, etnisk bakgrund, religion, sexuell identitet utan att man måste ha en massa övertydliga friskrivningar?
Detta blir absurt..!
Vill tro att man kan göra precis allt detta som du önskar och lyckas extremt väl med det utan att kränka, förringa, trampa på eller förnedra. Absurt vore väl annars!?
Blev långt, men i det stora hela så må detta inte se ut som en stor sak i dina ögon och må väl inte vara det, men det är absolut en del i pusslet som formar bilden av hur man ser, definierar och förminskar människor av annan etnicitet till just det och endast det. En etnicitet, en kategori.
Idag kräver och tar jag mig rätten att varar min person och inget annat än just det.
Är okuvlig i frågan så där har du den: Kränkhetens diktatur.
@medelklassneuros: Visst är det ett ”blackface”. Kännetecknande för dessa är vissa specifika överdrivna stereotypiserade drag, men det har alltid finns många varianter på samma tema; exempelvis så har ”Blackfaces” inte sällan också framställs med vit mun. Däremot känner jag inte till något annat med hjärtan i håret, det är sant. Men jag vet inte om det gör det hela så mycket bättre. Det som är illa är att traditionen (även om det inte ligger några som helst illasinande intentioner bakom Lilla hjärtat) fortsätter i Sverige 2012, inte bara genom Lilla hjärtat, och att det finns så mycken omedvetenhet om rasismens former och uttryck.
Mycket, mycket bra skrivet!!
För att tänka lite vidare:
- Ska vi ha regler för hur man får avbilda människor?
Hur man än beter sig så är det någon som kan känna sig kränkt. Detta skapar en kränkthetens diktatur där den som först ropar ”jag är kränkt!” sätter reglerna för vad som är rätt och fel.
Och när reaktionerna handlar om en tecknad barnfilmsfigur så missar vi de stora frågorna. Det hotar att förlöjliga de verkligt viktiga frågorna i synen på människor.
(Kan för övrigt upplysa om att jag vet en del om vad det innebär att ”stå utanför”.)
@Peter Lööv Roos; Hur är det ett blackface, annat än att det är svart? VIlka överdrivna och stereotypiserande drag har bilden?
Om det inte finns några intentioner att göra bilden rasistisk, och att Sverige till nyss var rätt omedveten om blackfaces över huvud taget, leder det inte då till att du skapar problem genom att lyfta fram dom? Att det funkar likadant som att om någon skulle gå runt och nynna på Svennebanan om 50 år, då låten bara är en melodi utan text, skulle anklagas för att stereotypisera vita svenskar?
Är inte rasism när man indelar raser i ett hierarkiskt system. Att måla en fransman med en baguette eller låta Uncle Sam representera amerikaner, är det rasism? Om det är det, var är alla upprörda röster till skydd för fransmän och amerikaner? Annars kan man lätt få känslan att man letar konstruerar problem där det inte finns några. Vad gör en teckning för skillnad? Påfallande likt låtsasmyndigheten Centrum mot rasism indignation över Nogger Black.
Jacob,
Uncle Sam är inte en ”stereotyp” amerikan, utan en personifikation av USA, ursprungligen skapad i propagandasyfte. Att stereotypisera är inte i sig någonting dåligt. Det är ett kraftfullt sätt att snabbt föra fram ett budskap på. Men som med alla kraftfulla medel måste de användas med desto större försiktighet. Karaktärsdrag som historiskt har använts för att förminska och håna en grupp ska helst inte användas i syfte att identifiera den utmålade gruppen. Sällan har fransmän hånats för kopplingen till baguetten. Detsamma kan inte sägas om blackface, som från början ingick i en svårt rasistisk diskurs, vars syfte var att tysta, håna och släta över det strukturella förtrycket av svarta.
Stereotypiserade förtryckande bilder, såsom bilder av judar med stora näsor, är knutna till en politisk verklighet. De kan inte bara friskrivas från den verkligheten hur som helst. Exemplet ovan anknyter till antisemitismens historiska porträttering av judar. Genom att en sådan bild idag åter använder en näsa för att känneteckna en jude så har den också godkänt det tidigare historiska bruket som ett adekvat sätt att porträttera judar, och därmed förstärkt det. Det kallas performativitet. En bild föreställer inte bara något, utan den gör också någonting med den diskurs som bilden ingår i.
OK, de ansvarig är alltså inte rasister och de har inte rasistiska intentioner. Men ändå plockar kulturmänniskorna fram rasistkortet så fort de får chansen? Att en karikatyr var rasistisk för cirka 100 år sedan innebär INTE att den är rasistisk idag. Jag tycker den är gullig. Är det också rasistiskt?
Att någon tagit reda på att karikatyren var rasistisk för 100 år sedan kan ju inte räcka som en förevändning till att den inte ska användas idag. Om ingen hade känt till den, hade ju ingen blivit ledsen och det hade inte varit rasism. Figuren kan ju inte var rasism bara för att man har bestämt sig för att den är det.
Hela den här diskussionstråden andas inskränkt medelklass. Pro-blackface mot anti-blackface. Medan såväl de verkligt förtryckta som de verkliga rasisterna befinner sig långt, långt bort från Seglora.
Comments on this entry are closed.