Vardagsrasismen osynliggörs och de som pekar ut den hånas av en vit medelklassbubbla. ”Jag mår illa”, skriver Peter Lööv Roos.

På sin bokblogg kallar journalisten Jonas Thente forskare som kritiserar filmen Liten skär och alla små brokiga för ”akademiutbildade kärringar med varmt hjärta utanpå och kallt inuti” och ”inkvoterade kvasiforskare”.

När texten på bokbloggen blir en krönika i DN Kultur (12/9) har Thente (alternativt redigeraren) tagit bort ordet ”kärringar” (det påminde kanske lite väl mycket om nättrollens retorik), men i övrigt osar den av samma raljerande indignation över att någon vågar påstå att det skulle finnas något olämpligt i att en flicka i en svensk barnfilm 2012 tecknas med ett klassiskt rasistiskt blackface från början av förra seklet. Han ser ju själv inget rasistiskt i det.

Nej, jag tror inte att Thente är rasist. Inte heller att skaparna av filmen är rasister. Men uppenbart är att de är fullständigt omedvetna om rasismens uttrycksformer och hur rasismen – också den omedvetna – går in under skinnet och hur det svider i själen när den förnekas eller förringas.

Den enda värld där man kan växa upp med föreställningen att det inte spelar någon helst roll vad man har för hudfärg är den vita medelklassbubblan. Där blackfaces blir en cool inredningsdetalj, som när Sköna hem (3/2012) under rubriken ”Etniskt, djuriskt, exotiskt” presenterar ”uttryckningsfulla mönster och färger med primitiv kraft”. Eller där kulturministern inför flabbande mingelgäster med vinglas i händerna glatt skär upp en skrikande blackfacetårta.

”Måste vi forska fram rasismen för att hålla den levande?”, frågar sig Thente. Nej då, den är i högsta grad levande. I Sverige 2012.

Jag mår illa.

Peter Lööv Roos