Två likartade folkstormar på två skilda hörn i världen behandlas helt olika i västerländska medier. När ska kinesisk nationalism provoceras och ställas mot de mänskliga rättigheterna?

Idag publicerar en fransk satirtidning ännu en mohammedkarikatyr för att ”slå ett slag för det fria ordet”. Det kan inte tolkas som något annat än ett ställningstagande för den klassiskt islamofoba filmen ”Innocence of Muslims” som har upprört starka känslor i Egypten och Libyen.

I samma stund som det tragiska mordet på en amerikansk ambassadör blev en världsnyhet höjdes med ett urverks precision en strikt komponerad ensembles röster åter igen: Yttrandefriheten måste försvaras till varje pris. Voltaire dammades av och hölls upp som ett krucifix mot de tänkta censurivrarna.

Samtidigt har de senaste dagarna japanska butiker och fabriker utsatts för våldsam, organiserad vandalism tvärs över Kina. Allting japanskt, från bilar till turister har trakasserats på Pekings gator med en kallhamrad vrede som närmast för tankarna till judeförföljerna under 30-talet. Svenska medier berättar att varje större protest har omgärdats av storskaliga polisinsatser för att hålla lugnet, men det har inte hindrat demonstranterna från att överösa japanska fabriker med rutten frukt. Inte ens en så gammal och stabil regim som Kina har helt kunnat få bukt med folkets ilska.

Bredvid Kina framstår regeringarna i Libyen och Egypten som småbarn, nyfödda och ställda inför den grannlaga uppgiften att hantera de uppblossade folkstormarna på ett sätt som inte faller tillbaka på ländernas gamla invanda, totalitära metoder. Sådana delikata frågor behöver inte regimen i Peking bekymra sig om.

Kina, som har sprungit ifrån grannlandet Japan på nästan varje punkt de senaste 15 åren, lamslås fortfarande av en våldsam historisk indignation inför köpet av en liten perifer ögrupp nära Okinawa. Hittills har jag inte sett någon tidning som valt att ytterligare anropa och håna denna vrede genom att publicera bilder på landstigande japaner. Ännu har vi inte sett ordförande Mao som hund.

Det skvallrar om två sakförhållanden: För det första att nationalismen typiskt sett inte betraktas som ett problem. Våldsam nationalistisk indignation, hur obefogad den än må vara, bemöts inte med mothugg. För det andra, att diskussionen om Islam i väst alltför ofta reduceras till ett naivt ställningstagande längs en kolonialt konstruerad polaritet mellan religiösa påbud kontra yttrandefrihet. Innocence of Muslims betraktas då snarast som en uppdaterad och grövre version av Muhammedkarikatyrerna.

Redan det antagandet vittnar om en avtrubbad empati inför andras känslor. Vem ska behöva tåla att utmålas som pedofil, blodtörstig opportunist och religiös fanatiker? Filmen behandlar inte bara Muhammed utan ger en gravt generaliserande bild av alla de miljontals människor som identifierar sig själva som muslimer.

Den elfte september i år var det prick elva år sedan som George W. Bush förklarade heligt krig mot ”muslimsk terrorism”. Under det senaste decenniet har den amerikanska administrationens många övertramp gentemot muslimer världen över, inte minst i Pakistan, inneburit ett tyst naggande i kanten på den diskursiva gränsen mellan fanatiska terrorister och helt vanliga medborgare.

Människor har tvingats av sina flygplan för att de har läst koranen ombord. Islamofobin i väst är på bred frammarsch. Årsdagen för terrorattacken på WTC är därför också årsdagen för det upptrappade diskursiva och fysiska våldet mot världens muslimer. Därför är det inte förvånande utan snarare vemodigt passande att dessa folkstormar ägde rum just nu. En enskild undermålig trettonminutersstump tänder inga uppror. Ett enskilt köp av en obefolkad ögrupp startar inga upplopp.

I fallet med kinesernas vrede är historien transparent. Japans många krigståg på det kinesiska fastlandet kommer aldrig helt att förlåtas. När medierna i västerlandet förfasas över muslimers vrede är analysen helt befriad från en sådan historisk förståelse.

Mattias Irving

Uppdatering: Den här länken visar bilder på upploppen i Kina, från bland annat Xi’an och Qingdao.