Tysklands historia är också vår egen

Pastor Arne Carlsson, känd för Seglora smedjas läsare som den som gör Veckans bibelmeditation, skriver här en krönika från sin vandring i Tyskland tillsammans med idéhistorikern Sven-Eric Liedman. Mycket är sig likt, men kanske måste vi först blicka mot historien för att kunna spåra parallellerna till samtiden?

Samlade runt en svensk professor i idé- och lärdomshistoria, Sven-Eric Liedman, stod en liten grupp medelklasssvenskar på bakgården vid Unterm Markt i Jena. Denna måndagskväll på bakgården vid ett gammalt grönt trevåningshus, köpt 1795 av Johann Gottlieb Fichte, berättades ett stycke historia full av råa skämt och upphöjt allvar, drömmar och vardagligheter blandade med intriger och kärleksbekymmer. Inte minst lystrade vi till berättelsen om den färgstarka kvinnan Caroline Schlegel-Schelling, av pappa Johan David Michaelis tidigt bortgift med läkaren Fredrik Böhmer, som sedan dog tidigt i blodförgiftning och lämnade den havande Caroline med två små döttrar.

Att vara ”ensamma mamman” i slutet av 1700 talet, med ett kulturellt arv från pappa teologen med hans måttliga upplysningsidéer, var ingen självklar utgångspunkt för en resa in i kamp om filosofins innehåll efter den store Immanuel Kant. Men Caroline hade både intellektuell och erotisk livsaptit. Hon lät sig inte placeras där konventionen ville se kvinnan, i hemmet som maka och mor. Caroline var en politiskt medveten person och kom så småningom att flytta till Mainz där hon drogs in i entusiasmen för Franska revolutionen; ”… jag blir alldeles het av att läsa därom”, skrev hon till sin syster Lotte.

Frihet och jämlikhet blev hennes ideal, och även om hon som kvinna inte kunde bli medlem av stadens blomstrande Jakobinerklubb så dansade hon carmagnolen – revolutionens egen vilda långdans – och förälskade sig i en fransk officer. Både hennes förälskelse i officeren och franska revolutionens ideal skulle leva kvar också när vinden vände och nya stämningar grep de flesta i hennes omgivning.

Sedan den preussiska armen gjort slut på revolutionen i Mainz kom Caroline att flytta till Jena och så småningom gifta sig med August Wilhelm Schlegel. Hon kom där att spela en betydande roll i Jenaromantikens korta blomstringsperiod. Under några febriga år blev Jena huvudsätet både för den spekulativa idealismen inom filosofin och den tidiga romantiken inom litteraturen. Mitt i detta dynamiska centrum av filosofi och konst spelade denna ”ensamma mamman” en betydande roll, inte bara som mamma och lagvigd hustru med både Schlegel och så småningom Joseph Schelling, utan också som dialogpartner och brevskriverska.

I samband med ”ateismstriden” där Fichte anklagades för ateism, en anklagelse som så småningom fick honom att lämna Jena och flytta till Berlin, ställde Caroline helhjärtat upp på Fichtes sida. Hon vänder sig häftigt mot anklagelsen att tron på en personlig Gud skulle vara nödvändig för att ha en föreställning om vad det goda är för något. ”Det goda är min Gud om vilket jag har en omedelbar kunskap” säger hon.

Jag tror inte jag var ensam i den lilla gruppen av svenska filosofivandrare att låta mig fascineras av denna färgstarka kvinna som efterhand också misstänktes ha skrivit ett och annat avsnitt i Schellings filosofiska verk och retat gallfeber på den store diktaren Schiller när han broderar en lovsång till den dygdiga hemmafruns värv.

I varje fall kom hon genom sin intellektuella kapacitet att påverka en av den nutida filosofins rottrådar i sitt äktenskap med Schelling som efter hennes död inte skrev något mer betydande verk. Schellings tankar om att det sköna och det goda hänger samman kan kännas igen i den svenska kulturpolitiken som ofta motiverar bidrag till konstspridningen med att människor får högre ideal och utvecklar humanitetens principer i kontakt med konsten.

På en vandring i Thüringen Wald ville vi inte missa Lutherstigen, där Luther flydde på sin häst undan påvens hantlangare. En anhalt gjorde vi också vid slottet Wartburg, där Martin Luther kastar sitt bläckhorn mot en för sinnena ogripbara uppenbarelse. Under detta ettåriga beskydd av Sachsens kurfurste översätter Luther också Nya Testamentet. Wartburg är en märklig blandning av 1000-talets kraftiga murbyggen och 1800-talets lätt svulstiga och tyngande träkonstruktioner och vävnader. Restaureringen under 1800-talet där den tyska nationalismen rustade upp kulturminnesmärken och satte sin prägel på inredningsdetaljer och möbler har gjort Wartburg inte bara till ett minnesmärke över Luther utan lika mycket över 1800-talskulturen och Bismarck.

Att vandra på den gamla vandringsleden ”Rennsteig” och känna hur mänskors öden och livshistoria vävs samman med idétraditioner och filosofiska namn som utgör milstolpar i vår egen historia och filosofiska fundament ger perspektiv på vardagen. Kant, Fichte, Schlegel, Luther, Herder, Goethe, Marx, Engels och Wittgenstein hade också en vardag. Deras vardag var också en vardaglig kamp för sin inre övertygelse mot småborgerlig hederskultur och oskrivna men absolut bjudande sociala regler i 1800-talets överlastade mentala och arkitektoniska arkitektur.

På en sådan vandring är det för oss naturligt att avsluta i Weimar med ett besök i Bauhausmuseets berättelse om en ny tid med friare relationer och öppnare arkitektur. Där får funktionalismens raka linjer och färgstarka kuber, trianglar och vinklar, berätta för oss om modernitetens ljusare rum. Lärare som Vasilij Kandinskij, Lászlo Moholy Nagy och Paul Klee förde oss tillbaka till modernismen och vårt eget skapande rum.

Sista dagens morgon går jag till hotellhissen i det elegant påkostade hotellet. Här tittar inget av DDR-smutsen fram och de gamla bevakningstornen från samma tid som vi beskådat på vår vandring känns lika avlägsna som vår egen tids fattigkvarter. För att uthärda måste invånarna i DDR ha avskärmat sig från rummet på andra sidan muren på samma sätt som vi avskärmar oss från den fattigdom som finns utanför Europas gränser. Vi påminns när båtflyktingarna gör sina desperata försök att komma in i Europaborgen.

Jag låter tankarna flyga iväg utanför hissen där det hänger två tavlor, en med fattiga människor från Torget i Weimar och en med de stora giganterna Goethe och Herder med sina stövlar och dyrbara rockar, kläder som utstrålar makt och ära. Klasskillnaderna demonstrerades i kläderna på samma sätt som de svarta limousinerna utanför hotellet demonstrerar våra klasskillnader. Mycket är sig likt i de historiska rum vi lever våra liv, även om moderniteten har förändrat mycket i filosofins tankevärldar.

Arne Carlsson